Tänk först, döp hunden sen!
                                 
nr 5  1977  
    Att döpa en hund är känsligare än man tror. Kungens duktiga labrador, som senast för en månad sedan räddade en koreansk flicka från att frysa ihjäl i en snödriva, får inte längre heta Ahly. Rättrogna muslimer världen runt finner det stötande och protesterar. Ahly var nämligen namnet på en nära släkting till självaste Mohammed. Religiöst sett är det därför kränkande att döpa en hund till Ahly.
    Kungliga hundar som räddar liv förvägras alltså heta Ahly. Men boxare, som inte uträttar annat i livet än slår folk på käften mot betalning, får heta både Mohammad och Ali.
    Det finns ingen rättvisa i världen. Bara muslimer.
    Samma grej som en förman hemma på bruket, sa Söderlund i viken, när vi i fredags kom att prata om saken i bastun på ön. Persson hette han. Persson var mäktig, han hade brukets öden i sina händer. Ingen vågade sticka opp mot Persson, fackets ordförande tog av sej mössan och klev nästan ner i diket när Persson kom mullrande med sina öppna Citroën. Men när Persson köpte sej ett par hundar, så blev de början till hans fall. Det var två skotska terrier, en svart och en vit. Dom liknade jyckarna på Black & White-flaskorna och det var väl det som inspirerade Persson. Han döpte den svarta till Whisky och den vita till Soda. Persson trodde väl att han var rolig. Han sa: “När jag ropar på Whisky kommer den svarta, när jag ropar på Soda kommer den vita men hojtar jag på Grogg så kommer båda två!”
    Men då fick Persson godtemplarna på sej. Mer än hälften av brukets vuxna befolkning var nämligen engagerad i nykterhetsrörelsen. Allvarliga män bildade deputation, uppvaktade Persson med en protestskrivelse och underströk det olämpliga i att brukets tongivande herre gick omkring mellan brukslängorna på kvällarna och skrek på grogg. Det framhölls som stötande för de organiserade, ett dåligt exempel för ungdomen och kränkande för en stor folkrörelse.
    Persson flinade först och genmälte att han väl fick kalla sina hundar vad fan han ville, men blev förmodligen tagen av det tunga allvaret i de uppvaktande männens ögon och lovade bättring. Den svarta terriern döptes till Smör och den vita till Bröd, men det tog aldrig riktigt skruv, för när Persson skrek på Smörgås så kom ingen av dem.
•   Från den dan var Perssons makt rubbad. Jobbarna lärde sej av hundhistorien, att Persson faktiskt var påverkbar och började uppvakta om ditten och datten. Det gick så långt att Persson skrev till bolaget och begärde förflyttning till ett annat bruk.
    — Godtemplarna var starka på den tiden, sa Söderlund, nästan lika starka som muslimerna.
    — Det påminner mej, sa Öberg med Pentan, om Holmberg och Lundgren som vi hade på lagret på 40-talet. Dom var osams i fjorton år. Lundgren var bas över Holmberg och gjorde livet surt för honom varenda dag. Det bodde en furir i Lundgren, det var ett måste för honom att mobba Holmberg från morron till kväll. Vi tyckte synd om Holmberg, men Lundgren ansågs vara en duktig karl och hade ledningens öra. Han fick hållas. En dag en sensommar kom direktörns fru ner på lagret med en hundvalp. Han skulle vara på lagret på dagarna tills han blev rumsren, sa hon. Hemma gick han inte att ha. Det var bara snälla Holmberg inne och han lovade ta hand om kräket.     
    Vad hette det?
    Han har inget namn än, sa direktörskan.
    — Då kallar vi’n för Lundgren, sa Holmberg.
    — Lundgren? sa direktörskan. Så lustigt namn på en hund. Men gärna för mej.
    Från den dagen blev livet liksom lättare för den mobbade Holmberg.
    — Äre verkligen direktörns hund? sa Lundgren misstänksamt.
    Hans frus, sa Holmberg.
    — Heter hundfan verkligen Lundgren? Precis som jag?
    — Du kan känna dej hedrad, sa Holmberg.
    — Hm, sa Lundgren och verkade vara ett rov för stridiga känslor.
•   Men Holmberg gick en härlig tid till mötes.
    — Är Lundgren där? skrek cheferna i lokalhögtalaren.
    — Ja, skrek Holmberg, Lundgren ligger i wellpapptraven och sover.
    Får jag tala med Lundgren! skrek nästa chef.
    — Går inte, sa Holmberg. Lundgren var vi tvungna att kasta ut, för han pissa på mattan.
    Ibland var direktörn själv på trån.
    — Gomorron Holmberg, min fru vill att Holmberg går ut och köper en påse ben åt Lundgren. Han tycker väl om ben?
    — 0 ja, sa Holmberg.
    — Hur mycket äter han?
    — Tja, sa Holmberg, får han ett par supar till så får han väl ner en halv påse i stöten.
    — Super Lundgren?
    — 0 ja, sa Holmberg.
    Holmberg njöt, Lundgren svor och den fyrbenta Lundgren käka ben och vifta på svansen.
    Stämningen på lagret blev riktigt mänsklig den hösten. Holmberg började kamma håret och anlände nyrakad om morgnarna. Det fanns dom som påstod att han t. o. m. köpte sej en slips. Lundgren däremot förlorade humöret, han började t. o. m. bli uppkäftig mot cheferna vilket var någonting oerhört 1944. En dag när tvist uppstått hotade han t. o. m. att blanda in sin fackförening. Då sa en av cheferna:
    — Varför det? Förhållandena här på firman är väl inte något som angår Kennelklubben?
    Den repliken fick Holmberg att inse att han hade vunnit en seger.
    Framåt jul kom direktörskan och hämtade hunden Lundgren för sista gången. Han ansågs nu tillräckligt rumsren för att få bo hemma i våningen på Styrmansgatan.
    Lundgren drog en djup suck av lättnad.
•   Men det blev aldrig som förut på lagret. Tvåbenta Lundgrens prestige var knäckt, de forna basplågarfasonerna var borta. Furiren i Lundgren hade dött. Och inte ökade det precis hans auktoritet att han numera hette Lundemyr.
    Så visst, menade Öberg, visst ska man tänka sej för innan man döper en hund. Ett namn betyder så mycket.