Tänt var'e här!    
                                 
nr 18 1977  
    Öberg såg inte riktigt klok ut när han tog båten till fastlandet den första maj. Går man omkring med en nerbrunnen tyrolerhatt på huvudet och bara ett ögonbryn så ser man lite konstig ut.
    Allt berodde på att Öberg med Pentan aldrig i sitt liv ägt en tändsticka, trots att han är inbiten rökare.
    Det såg lite otäckt ut när han ramlade in i Valborgsmässobålet med huvudet före. Han hade en Marlboro i munnen som han ville, ha eld på och så förlorade han balansen. Nog blev det eld på Marlboron alltid. Men det gick ett ögonbryn och en tyrolerhatt också.
    Fru Öberg skrattade så hon pep, hon har alltid tyckt att han ser lite smålarvig ut i den där tyrolerhatten.
    Det finns många Öbergare i denna värld. Folk som röker utan att ha eld.
    Ni minns kanske historien om Charlie Chaplin. När han var helt ung och okänd Music Hall komiker i London gick han varje dag in i samma cigarraffär på Regent Street och tände sin cigarrcigarrett på en ständigt brinnande gaständare, som hängde på butikens vägg.
    Detta pågick i fyra år. Sen kunde butiksinnehavaren inte hålla sej längre. En dag sa han:
    — Jag har undrat så mycket över er. Vem är ni egentligen?
    — Vet ni verkligen inte vem jag är? sa Chaplin med oförställd förvåning.
    — Inte en aning, sa butiksinnehavaren.
    — Det var konstigt, sa Chaplin. Jag är ju den där lille mannen som varje dag kommer in i er butik och tänder cigarren på er tändare!
    Att såna som Chaplin och Öberg aldrig lär sej! För Chaplin gick det väl an, men för Öberg är det värre. De där evigt brinnande gaständarna är försvunna ur butikerna numera. Och ute på ön i skärgården har det aldrig funnits några tändare. Därför råkar Öberg med Pentan ständigt illa ut när han söker fyr på cigarretten. Valborgsmässoaftonens grej med brasan hörde inte till hans större nummer. Förra året gick han omkring med en härlig blåtira efter att ha försökt tända rökat på en brödrost och fått en limpskiva i ögat. Limpskivor får en sagolik avstamp i svenska brödrostar.
    En gång skulle han få hjälp av en scout som ägde ett brännglas. Scouten lyckades inte få eld på cigarretten, men det brann opp en slips för 59 kronor och Öbergs barn grät, för dom hade givit farsan slipsen på Fars Dag.
    I juletid går Öberg omkring och luktar stearin, för då tänder han sina cigarretter på dom levande ljusen i granen.
    På de gamla bensintändarnas tid råkade han ut för andra överraskningar. Söderlund i viken hade en sån där österrikisk bensinare som tände var fjärde gång. Öberg stack fram truten med fimpen. Klick, sa tändaren. Jävlar, sa Söderlund. Klick, sa tändaren. Satan, sa Söderlund. Klick, sa tändaren. Det var då också fan, sa Söderlund och så blev det en låga på en halv meter. Öberg fick hoppa på huvudet i sjön för att släcka branden i vegamössan.
    Hans hatthylla är ett museum för gamla vegamössor, tyrolerhattar och kepsar, alla lika härjade av den röde hanen. Paradnumret är ett plommonstop med ett runt hål rakt igen om kullen. Man skulle kunna tro att Öberg blivit beskjuten ur bakhåll för vissa sheriffer på bio brukar ha såna där hål i sina hattar.
    Men hålet är bara ett minne från ett tillfälle när Öberg skulle gå på mottagning i banksocieteten och hade plommonstop, vit skjorta, grå slips och jackett men ingen tändsticka. I en grop på Vasagatan stod en gubbe och svetsade järnrör. Öberg böjde sej ner över gropen för att få låna eld till sin Marlboro. Då trillade plommonstopet av och ner i gropen rakt på svetslågan. Gubben i gropen blev så förbannad att han kastade Öbergs plommonstop långt ut på Centralplan.
    Ändå skaffar sej Öberg aldrig några tändstickor.
    Jag kan förstå att han tvekar inför dom här billiga engångständarna, som dom varnat för i pressen. Men det finns ju andra som är lite dyrare och bättre.
    Men tändstickor, eller jönköpingsronson, som Söderlund säjer, kostar ju bara 15 öre asken.
    Ibland har vi försökt skänka Öberg en eller annan ask, men minuten efter har han förlagt den och är utan eld igen. Han är som huvudpersonen i den berömda Blandarteckningen, ni vet den där med lokföraren som står framför ångloket och säjer till passagerarna i tåget, som stannat mitt i ödemarken: 
    — Jo, elden har slocknat under pannorna och inte en jävel har en tändsticka!
    Oskarsson på udden har alltid eld, han bryr sej inte om några varningar utan köper dessa femkronors tändare med ställbar låga. Han har överlevt hittills men är en latent fara för sin omgivning. Oskarsson är den diskuterande typen. Han ska gå i debatt med alla han möter, på krogar, på bussar, på perronger och i köer. Och så är han lite grann av kapten Queeg också. Ni vet den där knasbollen i filmen “Myteriet på Caine”, som alltid måste rulla ett par nickelkulor mellan fingrarna när han snackade.
    Oskarsson rullar med tändaren när han blir ivrig, vilket händer när argumenten tryter, då snurrar tändaren som en liten motor i nypan på honom.
    Häromkvällen var det party hos Isaksson på Röskär och Oskarsson diskuterade kärnkraft så att tändaren roterade på toppvarv. Och så kom det en kvinnlig Öberg, en nittonårig böna med Jimi Hendrix-peruk och lång Pall Mall i munnen, som hon önskade eld på. Oskarsson räckte fram tändaren och knäppte. Under sitt rullande med tändaren hade han väl kommit åt reglaget på något vis för upp slog en låga, lång som en eldgaffel. Dom där Jimi Hendrix perukerna borde förbjudas. Dom brinner som magnesium. Det var tur att Pettersson med Archimedesen fick av henne peruken och kunde sparka ut den på gården.
    Söderlund skrattade så att han höll på att tappa andan.
    — Det var väl inget att skratta åt, fräste Öberg.
    — Jo, sa Söderlund, för det var tammefan första gången som Oskarsson på udden tände på en brud!