Till salu, aldrig i livet!
                                 
nr 34  1975  
■■■ Det var dags igen för den där välsignade kräftkvällen på ön, lika efterlängtad vartenda år.
    Solen hade just gått ned bakom fastlandets grantoppar, rund och blodröd som en plastdisponent i Sturebadets bastu. Papperslyktorna vajade sakta för en svalkande bris efter dagens pressande hetta. Det hade varit så varmt ett tag på eftermiddagen att sjöbodarna fortfarande stod och ångade av rödfärg och hundraårigt trä. Månen glodde ner på sej själv i en spegelstilla fjärd. Aftonen var så fridfull och ren att ekona av öbornas sörplande studsade mellan sjöbodväggarna.
    Plötsligt lade Söderlund ner kräftan på fatet, stirrade på Öberg med Pentan och sa:
    — Sitter du och sörplar utan kräfta du?
    Men Öberg sörplade inte, han snyftade. Ta mej fan, satt inte stora starka karln mitt i en kräftskiva och grät redan efter första supen!
    — Nästa sommar ses vi kanske inte, sa han och det trillade en tår nerför ena kinden. Magnusson ska sälja. Jag fick veta't i dag.
    Det blev tystnad och beklämning kring borden. I elva år har Öberg med Pentan hyrt Magnussons stuga i viken. Magnusson själv har knappt synts till på ön under dessa år. Han köpte stället på spekulation, Hyrde ut det till Öbergs 1964 samt bosatte sej i Västerås. I elva år har vi haft Öberg med Pentan ibland oss. Vi har lärt oss hålla av denna stillsamma person, han är en del av ön, en del av oss. Jävla Magnusson.
    — Det kanske inte blir nåt av, tröstade Pettersson med Archimedesen.
    — Jodå, snörvlade Öberg, det stod annons i DN i dag. I morron kommer spekulanterna.
    Söderlund vek inte från bryggan på hela dan. Vi andra assisterade så gott vi kunde.
 Redan vid åttasnåret på morron dök den första spekulanten upp, fem feta personer i en Albin 25:a.
    — Vet ni vilken kåk det är som är till salu? ropade dom.
    — Den där, sa Söderlund.
    — Menar ni den där sjöbon med den där trasiga kräftlyktan på?
    — Just det.
    — Fy fan.
    — Ja, inte sant, sa Söderlund. 168 000 för ett gammalt ruckel på 22 kvadrat!
    Vem är det som säljer sitt sommarställe? ropade en käck solbränd herre i prickig slokhatt som kom farande i en Smuggler.
    — En enbent disponent i Västerås, sa Söderlund. Han är så illa tvungen.
    — Hurså?
    — Det blev aldrig dränerat när kåken byggdes, hela golvet har ruttnat upp. Ägaren trampade igenom i våras. Rev upp hela påken, blodförgiftning, amputering. Förbaskat tråkig historia.
    — Kåken är livsfarlig alltså?
    Söderlund bekräftade med en stum, men allvarlig nick.
    Nu blir det hårda bud, sa Oskarsson, för in på redden stävade en lyxkryssare på 32 fot. En sån där bryr sej inte om ifall kåken är rutten, han knuffar omkull den och bygger en ny om det behövs.
    32-fotaren fällde ankaret på redden och ägaren paddlade i land i gummijolle.
    — Det skulle vara ett ställe till salu här i krokarna, sa lyxskepparen. Han såg ut som Gunther Sachs och pratade som Anders Gernandt. Är det ett trevligt ställe?
    — Inget fel på själva kåken, sa Söderlund, men grannarna är väl lite problematiska.
    — Så? sa lyxskepparen.
    — Taxeringsintendenter, sa Söderlund. Två taxeringsintendenter på en gång! Så fort man köper en ny eka, kollar dom i papperna för att se om man tjackat den för svarta stålar.
    Gunther Gernandt lämnade ön så fort årorna bar.
    En stenrik dam i vit jeansdräkt fick veta att stället såldes därför att tidigare ägarna avlidit av brunnsvattenförgiftning för två veckor sen.
 Varför, sa en pensionerad överste, som jämte överstinna i vit bomullshatt hade tagit ångbåten ut, varför säljer man egentligen ett sånt här sommarställe?
    — Han vägrade att ta av sej naken, sa Söderlund. Alla vi andra på ön är ju nudister, så det är klart att han blev mobbad.
    Översteparet återvände med nästa ångbåt.
    Innan kvällen hade skorstensstocken utdömts av brandmyndigheterna som krävt ombyggnad för 84 000, ohyra hade bitit sej fast i tapeterna, en ohyra av hittills icke kartlagd typ som motstod alla gaser som Anticimex lyckats få fram. Nu var FOA:s avdelning för kemisk krigföring inkopplad. Det spökade på vinden. Det är klart att ingen människa tror på spöken, men när lampkronan ramlade ned för tredje gången på en vecka och missade frun i huset med en hårsmån, vågade ägarna inte bo kvar. Det elektriska systemet är kaos efter ett åsknedslag, vilket gör kåken obeboelig. När man tänder kökslampan, hoppar frysboxen ut på golvet och den som knäpper på TV:n ska finna att brödrosten börjar kasta limpskivor omkring sej. När åskan går ringer telefonen, men lyfter man luren, slår luckan till tvättmaskinen upp och släpper ut 40 liter kokande vatten på heltäckande mattan.
    — Jag tycker vi har varit riktigt påhittiga, sa Söderlund belåtet, när vi satt i bersån om aftonen och summerade dagens arbete. Förresten, vem är det som har vakten?
    — Oskarsson på udden, sa Öberg.
    I detsamma gjorde emellertid Oskarsson entré i bersån. Hans näsa blödde.
    — Jag försökte stoppa en typ som kom med kvällsbåten. “Ska ni till kåken som är till salu? sa jag. Ja sa typen. Kåken ägs av en skitstövel som heter Magnusson och den typen ska man inte göra affärer med”, sa jag.
    — Nå? 
    — Det var Magnusson.
    Kriget fortsätter.