Torka tårarna, det är vardag igen!
     nr 2  1974                              
■■■ NU är vi här igen, vi som har firat helgerna i skärgårn, Med förgråtna ögon har vi just landstigit på fastlandet.
    Det heter i visan om Jungman Jansson, när han just ska segla iväg med skutan “Constancia”, att om han “gråtit med sin Stina” så ska han sjunga hej och hå och embarkera.
    Säja vad man vill om oss ute på ön i skärgårn som efter helgerna tog Vaxholmsbåten “Västan” till stan, nog har vi gråtit alltid!
    Stugorna ligger mörka på ön efter firandet. Nyss small raketerna från verandorna, nyss flammade det blåa TV-ljuset ut över snön från frostiga fönster, nyss kastade de sjuarmade stakarna sitt stearinsken över fur och gran, nyss ekade kåkarna av glada visor till fisk- och skinksupar. Men nu är allt släckt. En rapande och huttrande skara står på Fåglarö brygga och väntar på båten.
    Bryggan är hal som ett stort bananskal för nyårsaftonens storm spolade frysfärdigt vatten över den.
    Ovan oss lyser Vintergatan och i grantopparna över Johns stuga gnistrar det celesta fenomenet Kohoutek med en sådan styrka att den ritar en egen liten månstrimma i det svarta vattnet. Människorna på bryggan kan knappt urskilja varandra i kolmörkret. De samtalar lågmält som om de inte vill störa den storslagna stillheten 
•   Tystnaden har dom i så all ingenting för, den rivs ändå sönder av “Västan” som kommer dundrande mellan holmarna med sin nya dieselmaskin. När hennes topplanterna tittar fram bakom Ersholmens udde blinkar vi mot henne med våra ficklampor. Det står i tidtabellen att man ska göra så, om man vill hänga med in till civilisationen.
    Väl ombord ser man i de gallerklädda lampornas gula sken, att alla människorna från ön har röda ögon. En gammal disponent ser ut som en sorgsen kanin. En direktör i nylonunderkläder är alldeles förgråten. Hela ön ser ut att ha kommit från en begravning.
•   I aktersalongen, som skakade av propellerslagen så att gubbarna tappade askan av cigarrcigarretterna, satt Söderlund i viken, Öberg med Pentan och Oskarsson på udden och summerade helgen. Med röda ögon och rörande enighet konstaterade gubbarna, att så mycket som under dessa helger hade dom inte gråtit på många år.
    Jävla TV menade Söderlund. Först var det “65, 66 och jag”. Inte för att jag vet vad det beror på, men jag lipar som en kran så fort jag ser Thor Modéen. Jag tror jag lipar för att han är så bra. Jag kände ju karln lite grann medans han levde, ett stort snällt barn, som ville alla väl, men bara fick skällning i hela sitt liv. Varenda film han gjorde blev nerskälld och jag tror han gjorde 47 stycken. Och nu när han hyllas som geni i tidningarna, nu när man ser honom och hör honom och förstår hur helvetes stor han var, fast ingen av hans samtida insåg det, ja då lipar man.
     är det värre med “Dimmornas bro”, sa Oskarsson på udden. Jag klarar inte Dimmornas bro. Jag skakar av gråt.
    — Samma här, sa Öberg. Fast egentligen är det ju fånigt att gråta, för filmen är lögnaktig. Inte behövde Vivien Leigh bli fnask får att försörja sej bara för att Robert Taylor dog! Hela den engelska krigsindustrin formligen skrek efter kvinnlig arbetskraft under första världskriget. Alla tjejer fick jobb och tjänade bra, och följden blev att det knappt fanns ett fnask att uppbringa i hela London. Hemvändande permittenter från fronten klagade bittert. Så storyn är falsk. Men vad hjälper det, tårarna bara trillar.
    Barna sa Oskarsson, det är värst med barna. Dom ser ju att man gråter och säjer till varandra, att nu är farsan full igen.
    — Någonstans i Sverige, den här fantastiska Joloserien, är ju rena mordet för ens självkänsla, sa Söderlund. Man tittar, man känner igen sej och man blir gripen. Jag grät slipsen full redan under första avsnittet. Att man ska vara så sentimental! När Janne Carlsson spydde opp knorrhanen i vasken hemma hos Grisens morsa, så sprutade det ur jackena på mej. Det var tamejfan samma knorrhane som jag fick på österport 1942. Fast den var bara nere och vände. Jag fick opp'en i pälsmössan.
    Värsta snyftporren är i alla fall Callimero hos Beppe, sa Öberg, den där lilla typen med äggskal på roten. Det var synd om'en varenda morron hela helgen och jag var tvungen att gå ut i skåpet och ta mej en klar för att bli människa igen.
•   Glenn Miller! sa Söderlund. Dom gamla melodierna! Störtningen över Engelska kanalen på själva julafton och “Little Brown Jug” i radion till frun över Atlanten . . . Ungarna undrade varför jag såg sista biten av filmen med solglasögon. Dom e bra infernaliska på TV. Kunde dom samla ihop alla tårar, som dom kramat ur svenska folket den senaste veckan, skulle dom kunna öppna ett eget Niagara.
    I går sa Oskarsson, var det den jobbigaste kvällen. Jag vågade inte ens titta. Lassie!
    — Inte jag heller, sa Söderlund, ,jag gick ut.
    — Hos mej var det barna som gick ut, sa Öberg. Dom pallade inte att se morsan och farsan böla som två gripna valrossar. Nästa gång dom visar Lassie ska jag ta på mej oljestället
    Sist jag såg Lassie var på en fångvårdsanstalt utanför Eskilstuna, sa Söderlund. Vi var där och levererade två ton potatis. Kring TV:n i dagrummet satt två kassaskåpssprängare och fyra mordbrännare och grät som Fontana di Trevi för att en hund hade kommit bort. Och när fängelsedirektörn skulle kolla potatisfakturan flöt bläcket ihop så att vi höll på att få hundra spänn för mycket för pluggen.
    Nu har man väl i alla fall skvalat färdigt för den här gången, sa Öberg och reste sej, ty en lätt stöt i fartyget röjde att vi hunnit till kaj i Dalarö.
    — Inte, sa Söderlund, ikväll är det Thore Ehrling på TV 2! Dom ska riva upp ens ungdomsminnen från Skansens dansbana på 40-talet.
    — Spelar dom “Flying Home”, tar jag räkning till tio! sa Oskarsson på udden.
    — Eller “Chattanooga Cho cho”! sa Öberg.
    — “Moonlight serenade”! sa Söderlund
    — Eller “Ain’t misbehavin”! sa Oskarsson
    — Eller “Perfidia”! sa Öberg.
    Då tog Söderlund på sej solglasögonen och gick över landgången.