TRE MÄN OCH EN MOTOR
  
nr 24 1979  
■■■ Oskarsson på udden stod på bryggan och grät. Det var ingen hulkande gråt. Han grät tyst och stilla så att stora blanka tårar trillade nerför kinderna på honom. Han såg oss liksom inte, med röda förtvivlade ögon tittade han förbi oss ut över fjärden.
    — Inte för att jag vet varför du lipar, sa Söderlund i viken, men behöver du lipa så ska du lipa. Även stora, starka karlar behöver gråta ibland.
    Alla kan ju inte vara hårda som Söderlund som har skärgårdens kortaste stubin och bara svär.
    Just det, sa Öberg med Pentan, gråta bör man. Ändå vågar vi inte. Det är en knäck för svenska karlars prestige att gråta så nån ser det. Jag har en polare på Kammakargatan som tjuter varenda gång han är på bio och det blir lyckligt slut. Han kan inte gå på bio utan att ha solglasögon att ta på sej när dom tänder i salongen. Han går hem varje kväll som Kammakargatans Pinochet.
    — Tänk att svenska killar är så skraja för att visa att dom gråter, instämde Pettersson med Archimedesen. Berra Fröberg gråter varenda gång han går på ungarnas skolavslutning. Så fort ungarna vevar igång "Den blomstertid nu kommer" börjar Berra porla som en trädgårdsslang. Vet ni vad Berra gör för att hålla masken? Jo, han tar med sej en lök till examen. Sitter där och kretar i löken med en kniv så att folk ska tro att det är därför han tjuter. 
    I Oskarssons fall rörde det sej varken om lyckogråt eller biogråt. Hans gråt grundade sej på ren och skär förtvivlan.
    Det är så nämligen att Oskarsson på udden och Söderlund i viken har exakt likadana 40-hästare. Men det finns ingen rättvisa här i världen. Söderlunds aktersnurra går igång på första rycket och stannar aldrig förrän soppan är slut.
  Oskarssons 40-hästare, samma märke, samma årsmodell, samma leverantör t o m, är på verkstad jämt. Trögstartad till tusen och när han sen går igång är det alltid nån pryl som pajar nånstans längst in, där det är som allra dyrast för verkstan att komma åt.
    Årets seglation började i samma stil som andra säsonger. Söderlunds snurra  brummade igång som en glad raket och triumfatoriskt vinkande svängde Söderlund ut ur viken för att pröva ett par spännande abborrgrynnor.
  Oskarsson vevade batteriet tomt utan att motorn gav något livstecken ifrån sej. Sen jobbade han med det manuella reservstartsnöret i två timmar med samma nedslående resultat. Söderlund hann komma tillbaka med hinken halvfull med läckra juniabborrar. Han glodde ner i Oskarssons båt och sa:
    — Det är handlaget, Oskarsson, sa han. Du har inte rätta handlaget med din motor. Det är med motorer som med blommor, man måste prata med dom, smeka dom och pyssla om dom. Då trivs dom och går. Du bara svär åt din motor. Det skulle fan vara motor hos dej.
    Det var i detta ögonblick som ett beslut mognade inom Oskarsson på udden. Söderlund skulle få umgälla år av överlägsenhet och spydighet. Öberg med Pentan invigdes i planerna och fnissade förtjust.
    När Söderlund drog till skogs inåt ön med motorsåg för att röja upp efter ett par av vinterns stormfällen, då slog Oskarsson till. Han körde sin tjurskalliga 40-hästare på skottkärra till Söderlunds brygga, bytte ut motorerna och gömde Söderlunds snurra under en presenning bakom sjöboden.
    Öberg och Oskarsson satt på Oskarssons veranda och spanade i kikare när Söderlund klev i båten för ett stilla kvällsfiske.
    — Dra på trissor, sa Öberg med Pentan. För den bistra sanningen var att Söderlund fick fart på Oskarssons motor redan i första rycket.
    — Det var som apan, sa Oskarsson. Nåja, det har faktiskt hänt mej också somliga gånger. Fast det var fan så längesen.
    Herrarna såg smått bekymrade ut som man gör när ett planerat busstreck går snett och en spänd förväntan på skadeglädjens ljuva sötma förbyts i en västgötaklimax.
    Men plötsligt log herrarna som små solar ty i den stilla kvällen där fjärden vilade spegelblank efter dagens solhetta hörde de hur motorn dog för Söderlund.
    — Nu kan han veva till fan avlöser honom, sa Oskarsson och morrade av belåtenhet.
    — Om vi håller oss tysta så hör vi svordomarna, sa Öberg. Söderlund har en imponerande repertoar.
     Oskarsson på udden tog tid med skadeglädjens flin på läpparna. När Söderlund hade vevat i tjugotvå minuter därute stannade en båt och tog honom på släp. 
    — Vi går ner till bryggan och möter honom, sa Öberg.
    — Intet ska bereda mej större nöje, sa Oskarsson.
  Söderlund var redan förtöjd när de nådde fram.
    — Bekymmer med motorn, Söderlund? sa Öberg.
    — Bekymmer? sa Söderlund. Jag blev så jävla arg så jag skruva loss hela skiten och sänkte den på 30 meters djup. Där kan den fan ligga!
    Det var då som Oskarsson på udden föll i gråt.
    Sommaren står för dörren och ny 40-hästare går på åtta-nio tusen.
    — Inte för att jag vet varför du lipar, sa Söderlund. Lipa om du behöver, det hjälper.
    — Inte mej, sa Oskarsson och gick hem till sitt med nedsänkt huvud.
    — Vad tog det åt den? sa Söderlund och tittade efter honom.
    — Inte vet jag, sa Öberg. Men du, vad ska du ha för din motor där han ligger?
    — Får du rätt på motorn där han ligger ska du få den gratis, sa Söderlund.
    — Tack, sa Öberg och gick bakom sjöboden.