Trodde ni också att snabba båtar var något nytt?
 
 
nr 12  1973 
■■■ De e ju fan att båtar ska vara så dyra, sa Söderlund i viken i söndags när han satt och dinglade med stövlarna på bryggkanten. Förr fick man en skaplig båt för ett par tusen, nu kostar en familjekryssare lika mycket som man får in på ett par ordinära bankrån.
    — Tekniken har gått framåt, undervisade Oskarsson på udden. Båten du fick för tvåtusen för tjugo år sen var inte den fullgångna skapelse du får betala 30 000 för i dag. Vad du får betala i dag är, bortsett från ändringarna i penningvärdet, den forskning som ligger bakom den vidunderliga utveckling som skett inom båtindustrin! Du kan inte begära att forskarna ska arbeta gratis i tjugo år och att du ska kunna fortsätta att köpa jättebåtar för tvåtusen så länge du lever.
    — Strindberg, sa Söderlund och kisade mot den stekande vårsolen, han var en listig fan. Jag har läst, att när han flyttade ut till Kymmendö som sommargäst på 1870- och 80-talet, så kom han farande redan i april. Det är så man ska göra. Titta på viken, e're inte skitvackert?
  Sjutton svanar simmade in i viken som en oövervinnelig armada och rundade den rostiga bojen i Söderlunds gulnade vass. Dom gnistrade som nygräddade maränger i solskenet.
    — Westerberg, som kör passbåten “Svalan”, sa att han sett flera ejderpar som redan är på plats ute vid Skrakholmen, sa Söderlund. Våren har tjyvstartat som Siitonen i Vasaloppet. Om ni hör nåt i luften som surrar, så är det minsta kräk i kärr och syra som väckts till ny högtidlig yra av sefirens fläkt. E're inte ljuvligt så man kan bli me negerbarn?
    — Visst, muttrade Oskarsson på udden, jo visst. . . men vad har det med prissättningen på fritidsbåtar att göra?
    — Ingenting, sa Söderlund.
    — Du har kanske vänligheten att erinra dej, sa Oskarsson, att vi förde ett resonemang om småbåtar nyss. Jag hade en synpunkt där som. . .
    — Jag hörde det, sa Söderlund, men den va så jävla dum att jag bytte ämne. Haja'ru?
    — Dum?
    — Ja, att förbannade skåningar ska komma hit ut i skärgårn och undervisa mej om det skäliga i prissättningen på fritidsbåtar! 1928 köpte jag en mahognyracer för 800 spänn i Bällstaån och den gick så halmhatten blåste av tanten redan i Karlbergskanalen. Skulle jag köpa en sån båt i dag, kostar den sextitusen! Det måste vara nåt tjall nånstans.
    — Tekniken, sa Oskarsson, forskningen. . .
    — Den ger jag allt som flyger och far i, sa Söderlund. Min mahognyracer gjorde 25 knopp utan att nåra forskare la sej i saken.
    — 25 knop?
    — Knopp, sa jag.
    — Åkej. . . 25 knopp på 20-talet. Det går jag inte på. Ta den där historien om björnen också!
    — Va väl själva fan, sa Söderlund.
    — De va raketmotor då va?
    — Nej, det var en 4-cylindrig van Blerck-motor på 60 hk med sidventiler och två stift till varje cylinder och kapslat balanshjul och elstart. De ska jag säja dej, att jag körde motorbåt redan på den tiden som ni skåningar elda Köpenhamnsfärjan me torv!
    — Att du inte ställde upp och tävlade. Du hade vunnit rubbet. 25 knop på 20-talet!
    — Nä, sa Söderlund, för det var ingen idé. För man hade inte en chans mot ingenjör Richard Björkman som också hade en van Blerckare och tog hem Fylgiapokalen två år i rad. Han låg på 27 knopp. För att inte tala om gubben Philipson, han med bilfirman, som hade en båt som hette “Vagabond” med en 90 hästars Mercedes i. Han vann regattan i Saltsjöbaden 1920 med den. Det blåste full storm på Baggen men gubben höll sina modiga 28 knopp. Sen i augusti samma år skulle han bräcka alla med en skorv som hette “Albatross” , den hade han pulat ner en 120 hästars Mercedes i. Men då kom en direktör som hette Heinicke med en vass Pettersson som hette “Hunter”. Och “Hunter” kana i väg i 30 knopp! Det visade sej dock att “Hunters” skrov for så illa av sättningarna i sjön, att Heinicke måste slå av på farten. Och då kom gubben Philipson ikapp med sin “Albatross” och vann. Förmodligen tömde Heinicke och han en hela champis på Badhotellet efteråt. Det var lite mera idyll på den tiden. Man tog inte så tragiskt på tävlingarna. Huvudsaken var inte att komma först, huvudsaken var att man fick behålla startveven och hade konjak så det räckte fram till mål,
sa Söderlund.
    Oskarsson tappade lusten att bjäbba emot, och avstod från replik. Det gjorde han rätt i, för jag vet att Söderlund har rätt. Jag har själv lånat boken av honom, där alla uppgifter om de gamla motorbåtstävlingarna står. “Motorbåten, dess skötsel och vård” heter den, författad av Carl Skånberg och Albin Pettersson, utgiven på Bonniers 1921. På sidan 50 ägnar detta bokverk 17 rader åt “Utombordsmotorn”:
    “På senare år har framkommit en ny typ av båtmotorer lämplig för roddbåtar och mindre farkoster, nämligen utombordsmotorn. Dylika tillverkas vid ett flertal svenska fabriker och äro i de flesta fall av tvåtaktstypen samt encylindriga med få undantag. En utombordsmotor påhäktas på sidan eller akterut på den båt, som skall användas och innehåller hela det för motorns drivande nödiga aggregatet. Sålunda är å samma stativ uppmonterade bränsletank, magnet apparat, avgasledning med ljuddämpare, kylvattenpump med rörledningar, propelleraxel med konisk växel för ändrandet av rörelseriktningen då motoraxeln står lodrätt. En del utom bordsmotorer äro försedda med backslagnings- apparat, andra vända motorns rörelseriktning, ävenledes finnas de, som vrida propellern runt ett halvt varv, varvid den naturligen kommer att draga båten baklänges.”
    Söderlund i viken brukar läsa opp den där biten för gubbarna som servar hans 50-hästare när de inte får den att gå.
    — Så här funkade det för 50 år sen! säjer han. Då kostade en snurra 350 kronor och gick. I dag kostar den 7800 kronor och fungerar inte. Sätt i gång motorn innan jag slår ihjäl er!
    Det brukar ta skruv.