Upp med alla broar!
     nr 50  1979                 
••• Man flyr den hysteriska julbrådskan i stan och åker ut till friden på ön i skärgården.
    Den är grå så här års, himlen är grå, skogen är grå, fjärdarna ligger grå med strimmor av vitt ty det blåser en aning.
    Det är gastkramande men sant. Men med 17.45-båten kommer gubbarna. Jag har lovat att ha bastun varm.
    Fem nakna gubbar på bastuverandan ser ut som vita altarljus i verandalampans matta sken. Ute i farleden passerar någon enhet ur den svenska marinen.
    — Hon går inte rent, säger Öberg med Pentan, det är nåt tjall med ventilerna.
    Och visst mullrar det en smula i otakt om de stora dieselmotorerna när fartyget ökar farten vid Dalarö skans och försvinner neråt Landsort.
    — Det är inte mycket med det svenska försvaret, säjer Söderlund i viken och viftar med sejdeln så att den sista bottenskvätten öl åker i plurret. Hela flottan ligger snart i malpåse.
    — Ändå skrivs det om detta försvar dagligen i tidningarna, säjer Pettersson med Archimedesen. Att höra somliga tidningar tala om försvaret är som att höra polis Karlsson berätta om sin hund.
    Vi stänger decembermörkret ute och kryper in för andra gången i bastun medan Pettersson berättar om polis Karlsson och hans hund.
    — Polis Karlsson har som alla andra poliser önskat sig en egen blodhund i hela sitt liv, säjer Pettersson. Men fru Karlsson har sagt nej i tjugofem år. För två år sedan köpte polis Karlsson en hund ändå, en Skyeterrier på 1,2 kilo. Hunden är inte större än att den kan kvarta i en tumvante, men polis Karlsson upphör aldrig med att berätta om dess bedrifter. Får man tro polis Karlsson har denna hund avvärjt inte mindre än tre inbrott i Karlssons lägenhet genom att morra i brevlådan. Polis Karlsson lägger huvudet på sned, visar alla sina tänder och härmar hunden. Det låter som ett rytande från Metro-Goldwyn-Mayer och påminner en del om när fosterländskt orienterad press berättar om vårt fina försvar.
    — Olle på Lillholmen, säjer Söderlund och vi förstår vad han menar.
    Olle på Lillholmen har två skyeterrier, vardera på dryga kilot. När man sitter hos Olle och dricker grogg har han alltid svårt att sitta still. Hundarna är nämligen ute på tomten och Olle är rädd att det ska hända dem någonting.
Plötsligt hör man pip utifrån.
    — Mipp, mipp, låter det.
    — Hörde ni, säjer då Olle, nu gav hundarna skall!
    Alla är vi väl lite åt det där hållet, sa Oskarsson på udden eftertänksamt och tömde en skopa vatten över stenarna så det fräste och ångade. Vi skryter med oss själva och vårt och tror ibland på det själva.
    — Man är rätt beroende av sina livslögner för att stå ut, medgav Öberg med Pentan. Man förgyller sitt elände och inbillar sig att man har det bättre än man har det, en ren försvarsmekanism. Killar som kör Volkswagen Golf tröttnar aldrig på att berätta om hur många Porschar och BMW:ar dom kör om på Södertäljevägen.
    Seglare som har Vega seglar alltid ifrån dem som har Ballad om de får säja det själva. Killar som inte har råd med annat än 20 watts stereo har alltid bättre ljud än de som kör med 41 watt. Killar som kör 20-hästars Mercury räknar alla omkörningar av 50-hästars som triumferna i livet.
    Det är bara så.
    När vi ändå sitter i bastun kan man väl dra den där om Lundström och dynamiten, sa Pettersson.
    — Dra'n du, sa Söderlund till Oskarsson. Pettersson förstör bara poängen. Sist sa han “nitrolit”.
    — Jo, så här var det, sa Oskarsson. Andersson och Pettersson satt i den kommunala bastun när en sådan där bodybuilder kom in, en muskelknutte som hette Lundström. Den spände sina biceps och hojtade:
    — Här, gubbar, här ser ni dynamit! Han klappade sig på bringan och skrek:
    — Kolla. . . dynamit, dynamit!
    Han klappade sej på låren, han spände ryggtavlan och spände sina biceps igen. Och hela tiden gapade han om att det var dynamit. Andersson och Pettersson bara glodde. Men så sänkte Andersson blicken en aning, puffade på Pettersson och sa:
    — Du det var fan så liten stubin till så mycket dynamit!
    Nog är det så att vi inte bara skryter och står i, vi gör oss dessutom till åtlöje när vi skryter för mycket.
Det gäller även försvaret. Folk skrattar rått numera när det sitter generaler i TV och skroderar om försvarets slagkraft.
    Man bör alltså hålla sig på sin kant, akta sig för att skrävla för mycket. Det är visserligen lätt gjort att man börjar skrodera när man tycker sig ha åstadkommit något bra. Men genom hela mänsklighetens historia har den regeln gällt att eget beröm luktar illa.
    Nehej, sa plötsligt Oskarsson på udden och klev ner från laven. Nu har man inte tid att sitta här och bränna lyse. Frun väntar.
    — På vad då?
    — På det som fruar väntar på när det är lördag! sa Oskarsson och log äckligt mansgrisaktigt.
    Väddö kanal! sa vi i kör och Oskarsson dröp. Vi behövde inte säga mer, för alla kan den historien också. Den handlar om flugan som låg på rygg och flöt med strömmen nerför Väddö kanal och ropade för full hals:
    — Upp med broarna, grabbar, jag har fått stånd!
    Den drar vi så fort det är dumskryt i luften. . .