Ur led är tiden. . .
  
nr 39  1977 
■■■ 
Det var den där morgonen när min fina vattensäkra självuppdragande armbandsklocka försvann.
    Söderlund i viken och jag drog just upp långreven i lä av Ersholmen när armbandet gick av. Plupp, sa det bara, så gick uret till botten.
    — Jag tycker mej se att den glimmar därnere, sa Söderlund som låg på mage över relingen och spanade.
    — Jo, den syns tydligt, sa jag, men hur fan ska vi ta upp den?
    — Jag tyckte du sa, att den var självuppdragande? sa Söderlund.  
    — Köss mej. 
    Klockan låg på tre meter och vi försökte med sänkhåv och pimpelspö med pirk och lilla draggen, men alla ansträngningar var förgäves. Vi fick märka ut platsen med sänke, en revstump och ett metflöte och överge klockan, för vi hade ännu trettio krok kvar av reven och det ryckte lite ålmässigt nånstans längre fram. Stämmer, en gulbukig hona på bortåt kilot kom upp ur havet.
    — När vi nådde bryggan var klockan fem i nio, tjugo i åtta och kvart över sju.
    Man måste tydligen tappa sin egen klocka i sjön för att upptäcka att alla klockor på ön går åt helvete.
    Öberg med Pentan har en sån där kvartsmoj som ser ut som vägmätaren på en Saab när den visar tiden.
     — Fem i nio, sa Öberg, den har gått rätt sen i november 75.
  Pettersson med Archimedesen har klocka på instrumentbrädan i båten. Den pekade på kvart över sju men det har den gjort ända sen båten vattenfylldes och sjönk i en storm i våras.
  Att Pettersson inte missar Waxholmsbåtar och bussar är ett under, för hemma i stugan håller han tiden med en väckarklocka som inte går att vrida upp för hand. Vingmuttern baktill har trillat bort. Pettersson använder tång. Han nyper till om axelstumpen som sticker ut och svänger sen klockan runt som en harskramla. Detta har pågått i fyra år och denna klocka visade på tjugo i åtta.
    Oskarsson på udden kom hasande i för stora stövlar.
    — Kan DU säja va en rättvisande klocka är?
    Oskarsson vände sig bort från oss, böjde knä så stövlarna gnisslade. kikade inåt ön och sa:
    — Solen står mellan Erikssons knut och Söderlunds utedass, skuggan från torrtallen faller mitt över Öbergs pump. . . hon är lite över nio!
    — Om det hade varit i juli ja, sa Söderlund.
    — Hade det varit i juli, sa Oskarsson, då hade solen stått fjorton tallar söderut. Hon drar sej en tall i veckan.
    Begagnade Bergman kom förbi. Va e klockan? hojtade vi.
    — På stampen, hojtade Bergman.
    Det har varit hans rolighet i många år.
  Gamle Herman från Ornö kom puttrande i skötbåten för att sälja rökt sik. Om han visste va klockan va? Tja. . . Herman kisade ut mot fjärden.
    — Westerberg kommer därute med “Svalan” på väg till Utö med posten, sa han, då är hon väl sådär en kvart i åtta. Han går från Fiskarhamnen halv.
    — Vilka tider! sa Söderlund och däri måste man instämma.
  Det gjorde inte saken bättre att fru Öberg upplyste att klockan var 06.40. Hon hade ringt fröken Ur och frågat. Fast det var ju ett par timmar sen förstås
    — Ur led är tiden, sa Öberg och stack iväg för att dra upp näten.
    Måste man veta vad klockan är? sa Söderlund i viken. Blir man lyckligare av att varje minut på dagen hålla sej å jour med tiden? Att meta, äta och dricka utan att bry sig om tiden, vore inte det att leva i största harmoni? I stället utsätter vi oss av gammal slentrian för den minutstress som klockan innebär. Låt oss kasta klockorna i sjön och bli lyckliga!
    — Jag har redan gjort mitt, erinrade jag.
    — Jag tror inte på det där, sa Oskarsson på udden. Tänk på gubben Isaksson på Rödskär. Han gick efter sitt gamla solur i alla år och det gick bra ända tills han hyrde ut till Enokssons. Det var en trevlig familj, Enokssons, de idealiska sommargästerna. Men de hade två lymlar till barn och en afton, när alla sov på enslig ö, vred ynglingarna Isakssons solur ett kvarts varv. Gubben kom alldeles ur gängorna, gick och la sej mitt på dan, drog upp näten på kvällen och la dom på morron och missade Svensktoppen i radio med sex timmar. Isaksson blev grubblande, slutade raka sej och talade inte längre med folk.
    — Det bekräftar ju bara vad jag säjer, avbröt Söderlund. Han var ett offer för tiden. Han skulle ha sparkat soluret i sjön och blivit lycklig.
    Han blev lycklig ändå, sa Oskarsson. Påföljande sommar valde nämligen familjen Enoksson att semestra på Rhodos och Isaksson hyrde ut till en familj som hette Larshammar. Det var en trevlig familj, Larshammars, de idealiska sommargästerna. Men de hade två lymlar till barn och en afton, när alla sov på enslig ö, vred ynglingarna Larshammar soluret ett trekvarts varv.
Och då tog gubben Isaksson fram rakhyveln och blev harmonisk igen, för nu gick soluret rätt.
    Medan höstluften stod klar som ett nyputsat fönster över kobbar och skär och klockan var fem i nio, tjugo i åtta och en kvart över sju, kom vi överens om att människan har ett problem med tiden.
— Inte jag, sa Öberg som kom hem med näten, det låg ett flöte och guppa de utanför Ersholmen, det följde en armbandsklocka med när jag drog opp’et. Hon är halv tio.