Usla vänner och snorkiga grannar!
    
nr 28  1980  
    Det bästa med sommaren på ön är de välsignade kvällarna när vi sitter på bryggan och ryker efter en skön bastu, eller när vi sitter i bersån kring det vita gjutjärnsbordet och det är kaskarna som ryker.
    En sådan kväll säjer plötsligt Öberg med Pentan apropå ingenting:
    — Vi har i alla fall god grannsämja här på ön.
    — Har du inte det i stan då?
    — Inte precis.
    Öberg med Pentan, bor i villa i en av de västra förorterna, sedan några år tillbaka. Öberg, som bott i Vasastan i hela sitt liv, hade sett fram mot villatillvaron. Han hade läst så mycket i tidningar och böcker om det glada umgänget med grannarna, hur man räckte varandra hjälpande händer i svåra trädgårdsmödor, hur man växlade tankar under angenäma pratstunder tvärs över häcken, under pauser i aftonens gräsklippning.
    Men då vill det till att man har likasinnade grannar. Det fick inte Öberg. I villan bredvid, flyttade det in en försäkringsdirektör med familj. Från allra första stund visade denna familj tydligt att den inte önskade något umgänge. Öberg sa goddag och presenterade sig men fick bara ett kort men sammanbitet svar. Fru Öberg försökte bjuda grannfrun på elvakaffe, men fick ett blekt nej tack. Grannfrun hade inte tillfälle, var upptagen av någon kurs.
•   Den första villavåren kom och Öberg tänkte, att nu lossnar det. Nu stundade de ljuva gräsklippningskvällarna, då man kunde ta en rökpaus och utbyta tankar med sin granne. Icke!
    Grannen hade investerat i en tvåtakts motorklippare, med vilken han bearbetade sin gräsmatta oavbrutet i två timmar, varefter han körde rakt in i garaget med åbäket, slog igen dörren bakom sig och försvann.
    I höst ska Öberg resa bort på ett år, firman har skickat honom till USA för utbildning på moderföretaget. Ryktet om detta spred sig i villaområdet och när det dessutom läckte ut att Öberg ämnade sälja villan, för att vid återkomsten från USA, bosätta sig i innerstaden igen, då först blev det fart på den jävla stropp som Öberg fått till granne.
•   Mitt i upploppet på gräsmattan, stannade han motorklipparen, anropade Öberg, bjöd på en tagg och var förbindligheten själv.
    Jag hör att herrskapet ämnar flytta, sa han inledningsvis. Det är ju skada att vi aldrig hunnit bli riktigt bekanta, men man har ju så förtvivlat mycket att stå i om kvällarna, när man är förorts jordbrukare .
    — Jo, det är ju så, sa Öberg stramt.
•   Öberg tänkte. Nu lismar han, den jäkeln, nu är han förstås rädd att jag ska sälja till nån som inte befinner sig på samma sociala plan där han själv inbillar sig att han är. Och visst var det på det viset. Grannen lade huvudet på sned, log och sa:
    — Som herr Öberg säkert förstår, så är vi ju rasande nyfikna på vem som kommer efter. Vågar jag fråga, vem som blir den nye ägaren?
    — Ingen, sa Öberg iskallt, jag har hyrt ut huset.
    — Jaså minsann och till vem om jag får fråga?
    — Åtta turkar som diskar på Berns, sa Öberg och gick och lämnande en svimfärdig granne åt sitt öde.
    Den nedgående solen färgade allt i purpur i öns berså och Oskarsson på udden sa, som kommentar till Öbergs berättelse, att så ska dom jäklarna tas.
    — Högmod bygger på dumhet, sa Söderlund i viken och i kampen mot dumheten är alla vapen tillåtna.
    — Här ute tar ju folk hänsyn till varandra, menade Pettersson med Archimedesen. Som när Håkansson på berget sålde till Blombergs. Visst gick Håkansson omkring och kollade om vi andra kunde godkänna Blombergs innan han sålde. Hade vi varit knölaktiga mot Håkansson under hans tid på ön så hade han förstås sålt till vem fan som helst utan att fråga.
    Köpare som velat slå sig ner på ön och visat fel stil, har inte fått en chans, erinrade Söderlund. Kommer ni ihåg när Öberg bara hyrde kåken och värden skulle sälja? Va bråttom han fick den där fisförnäma typen som gick omkring och hörde sig för vad det var för grannar Öberg hade. När vi sa att grannarna var förtjusande, men lite bullersamma, eftersom det var en negerorkester, formligen kastade han sig i båten och försvann.
    — För att inte tala om den där nyrika plasthandlarn, som dunstade med 28 knop när han fick höra, att han skulle bli granne med en taxeringsintendent, sa Öberg och grinade glatt vid minnet.
    — Från det ena till det andra, sa Pettersson med Archimedesen. Hur fan tänker du göra med kåken? Säljer du?
    — Nej, sa Öberg, jag har kommit på en annan lösning. Tänkte sälja först, men jag har ju haft kåken så kort tid, så realisationsvinstbeskattningen tar ju det mesta. Då är det faktiskt bättre att hyra ut. Men tro mej, har man satt ut en annons, så kommer det femtioelva käringar rännande med gubbarna i släptåg och nosar igenom kåken från golv till tak, utan att kunna bestämma sig. Det enda de gör är att gnälla om hyran. För hög för samtliga.
    Men då, sa Öberg, kom jag i kontakt med ett företag som hyr kåken av en för ett visst belopp och sen får fria händer att i sin tur hyra ut den till vem de vill, för vilket belopp de önskar. Man blir kvitt alla bekymmer. Jag fick 30 lappar för året och sen får dom ta ut vad fan dom vill i hyra.
    — Dom måste ta ut 4000 i månaden för att dom ska göra någon affär, sa Söderlund. Ingen kan betala en sån hyra!
    — Dom har redan hyrt ut kåken, sa Öberg. . .
    — Till vem fan då?
    — Åtta turkar som diskar på Berns, sa Öberg och log i sommarkvällen.