Ut med hunden...
 
 
   nr 44  1978                
■■■ Det var så tyst på bryggan i oktoberkvällen att vi kunde höra en hund skälla långt inne på fastlandet. Det hade varit en skön stund i bastun och vi stod under oktobers stjärnhimmel med varsin sejdel kallt öl i näven. Det rök om gubbfläsket på oss i kylan.
    Varför skäller hundar i tysta oktoberkvällar?
    — Han kanske fått korn på räven? sa Oskarsson på udden.
    — Eller också vill han in i nån kåk, husse sitter förstås och glor på TV och har glömt släppa in honom, gissade Öberg med Pentan.
    Då berättade Söderlund i viken historien om Hansson med hunden.
    Hansson och hans fru hade beställt en hyrbil för att ta sig upp till Hudiksvall under helgen. Hansson hämtade bilen på Birger Jarlsgatan.
    — En grön Volvo, står här utanför med nyckeln i, sa hyrbilfirman. Stationsvagn.
    Hansson och hans hustru kastade resväskan i baksätet och pilade ut genom tullen för att komma en bit innan fredagsrusningen började.
    — Vov vov, sa fru Hansson.
    — Greta börjar bli gammal, tänkte Hansson. Hon har kört med så konstiga skämt på sistone. Måste bero på åldersförändring. Man kanske skulle pingla Axén, psykiatern som hjälpte Berra Lund när den fick för sej att han höll på att bli häst.
    — Vov vov, sa fru Hansson igen.
    — Vafan sitter'u å härmar en hund för? undrade Hansson.
    — Jag härma hund? sa fru Hansson. Jag tänkte just fråga varför du sitter och gläfser hela tiden.
    — Vov vov, sa det igen.
    Hansson såg honom i backspegeln, en lurvig pudel som stod med tassarna på baksätets ryggstöd och vovvade.
    — Va i helvete, sa Hansson, här hyr man en bil och så får man en hund på köpet!
  I höjd med Hamrångefjärden gallskrek hunden.
    — De e kanske inte meningen, sa fru Hansson. Hunden kanske inte ingår i priset. Han som hyrde bilen före oss kanske glömde hunden?
    — Han gallskriker, sa Hansson. Han kanske vill av å kissa.
    Hansson svängde in vid E4-baren och släppte hunden.
    — Vov vov, sa pudeln och försvann som ett svart streck över gärdena.
    — Kunde han inte ha lyft benet mot ena bakhjulet som alla andra gör? undrade fru Hansson.
    — Pudlar är blyga, sa Hansson, han skulle nog leta upp en lagom tät buske först.
    När det hade gått en kvart och ingen pudel återvände till bilen, föreslog Hansson att man skulle sticka.
    — Grymt om hunden, sa fru Hansson. Du får leta efter honom.
    Efter tjugo minuter hittade de pudeln som satt utanför ett snabbköp. Man får anta att hans matte brukade handla i dylika snabbköp och att pudeln tyckte att han kände igen sig.
  Strax norr om Söderhamn skrek pudeln som om han fått svansen i kläm.
    — Att vi inte tänkte på det, utbrast fru Hansson. Pudeln vill naturligtvis ha vatten. Men var få tag i vatten här?
    — Hela Östersjön ligger några kilometer från vägen, anmärkte Hansson.
    Pudeln tyckte inte om Östersjön men den vräkte i sig en lerig pöl som var kvar sen senaste regnet.
  På Statt i Hudiksvall ville man inte ta emot pudeln, allergiska gäster mår inte bra av att bo i hotellrum där hundar vistats.
    — Då får han kvarta i bilen, avgjorde Hansson.
    Supén på Statt var förträfflig, men mitt i desserten anfölls paret Hansson av en rasande dam som uppgav att hon ämnade anmäla paret Hansson för djurplågeri . . . “sitta här och smörja kråset medan hundstackarn ligger där ute i bilen och skakar av kyla».
    Hansson vallade hunden på Hudiksvalls gator mellan 23.00—02.00, frun avlöste för nattpasset och Hansson gick på igen i gryningen.
    — Finns det inget hundpensionat i den här stan? undrade Hansson när de på söndagen bilade runt i Hudik och tittade. Jovisst, där kom det en hel rad mattar med hundar promenerade och alla styrde kurs på en port i ett plank. Där måste det vara.
  Fru Hansson rusade in med pudeln, men återkom efter en kvart och hade pudeln med sig.
    — Var det fullbelagt?
    — Nej, det var hundutställning. Pudeln fick andra pris.
    Då rann sinnet på Hansson. Han körde till närmaste telefonkiosk.
    — Rasta hunden så länge, sa han till frun, så ska jag ringa biluthyrarn i Stockholm.
    — Hallå, skrek Hansson i luren, va e ni för sorts jävla bilfirma egentligen! De här e Hansson som var inne och hyrde en grön Volvo stationsvagn i går
    — Å, är det ni sa bilfirman. Och det låg ett iskallt förakt i betoningen av är det »ni».
    — Inte fan hade jag räknat med att det skulle ligga en hund i bilen jag hyrde! Om det hade varit en Hundkoja, kunde jag ha förstått er, men en Volvo. . .
    — Hör nu, herr Hansson, avbröt bilfirman. Här kommer ni in och hyr en Volvo av oss och sen ger ni fan i att hämta den. Vad menar ni med det?
    — Jag gick rakt ut genom dörr'n och tog Volvon, men det bor en hund i fanskapet. . .
    — Då förstår vi, sa bilfirman, Då är det er det står om i Expressen i dag. En änka på Lilla Essingen är alldeles förtvivlad, någon har inte bara stulit hennes bil utan också hennes pudel.
    — Herregud, sa Hansson.
    — Det står här att pudeln heter Micke.
    Hansson lämnade skyndsamt telefonkiosken och kastade sig in i Volvon.
    — Nu är det färdigt, sa han till frun.
    — Ja, verkligen, sa hans hustru. Kan du tänka dej, att medan jag var inne i snabbköpet därborta och köpte en ask Marlboro, så var det nån som snodde hunden. Jag band den utanför med dubbla knutar, men han var bara borta. Vad gör vi . . .?
    Hanssons heter numera Atlemyr och bor i Göteborg. Någonstans i en skog utanför Hudiksvall står en grön Volvo och rostar.
    Sa Söderlund. Och en hund fortsatte att skälla inne på fastlandet.