Vad är det som dinglar i flaggstängerna?

 
  
nr 33  1973 
■■■ Det har hänt något med somrarna i skärgården. Jag gick med båten till Furusund häromdan. Eftersom det blåste en smula gick vi inre vägen via Dalarö - Saltsjöbaden - Vaxholm och Furusundsleden upp, 46 sjömil klassisk sommarskärgård. Gistna sekelskiftesvillor med gnisslande vindflöjlar, snedbrutna badhus med gnällande dörrar. Och så tusen monteringsfärdiga fritidshus från Småland. Men inte en människa!
    Ingen i hela skärgårn satt i någon eka och metade abborre. Ingen hoppade på huvudet i sjön för att bada. Ingen åkte vattenskidor bakom någon brummande snurra. Skärgårdssommaren tar tydligen slut i samma ögonblick som industrisemestern är över.
    Förr jobbade gubbarna i stan medan fruarna och barnen stannade på landet tills skolan började. Men fruar som kan bo kvar hela sommaren i skärgårn, dom börjar ta slut. I dag dubbelarbetas det i de flesta familjer.
  När den tysta övergivna skärgårn piskats i tre dygn av en envis sydväst åkte vi till stan för att uträtta saker.
Det var tyst där också. På redaktionen satt den vanliga lilla kärntruppen och jobbade med nästa nummer, grabbarna som tar tidig semester och sliter i sommarhettan, Bataanpatrullen. (Det finns en Bataanpatrull på varje tidning. Man minns väl somrarna på 40- och 50-talen när Aftonbladet gjordes av fyra man, Expressen av fem och gamla AT av tre.)
  Men en och annan semesterfirare hade dock återvänt till korridorerna. Rune Moberg kom sättande från Rekekroken i Skåne och sa att flundrorna är fina i Skälderviken i år.
    — Det är dom i skärgårn också, sa jag. Härliga att röka.
    — Vi äter dom torkade, sa Moberg och berättade om den skånske marinmålarens recept för tillagning av flundror. Man tar tio flundror, knyter samman dom med ett snöre, saltar dem samt hissar upp dem i flaggstången. Efter en tid är dom soltorkade och spröda. Då halar man flundrorna och äter dem med gräddfil.
    Moberg fann detta vara så läckert, att han ringde redaktör Ernestad på “Allt om Mat” och gav tips om saken.
Personligen anser jag inte att sådana här recept ska spridas till allmänheten, risken är att det kommer att dingla halvrutten fisk i varenda flaggstång.
    — Vi får införa Svenska Flundrans Dag, menade redaktör Boholm, ledamot av Bataanpatrullen.
    Detta är ju en vacker tanke. Kronprinsen fick då ställa upp på Solliden för att till förtjänta korporationer dela ut flundror fastspikade på pinnar, varpå alla scouter och lottor i hela Sverige ställer sej i givakt och sjunger “Simma stolt mot dunkla skyar”.
    — Det blir stiligt så man gråter, försäkrade redaktör B.
    Åter i skärgårn köpte vi tio fina flundror av Jacobssons på Djupholmen och hissade upp dom i flaggstången på kvällen. Sydvästen hade mojnat, men en laber bris fick flundrorna att klappra lite förstrött som en käringapplåd på ett kyrkkaffe.
    Man väcks i gryningen av att husets korkade hund ger skall. Ute på sjön har en tysk ankrat upp, “Walter Behrens av Hamburg” som anar oväder. Och ovädret är just på väg. Gryningssolens röda speglingar i vatten och land suddas ut av en plötslig åskfront. Det är som när färgen pajar på TV:n, allt blir grått på en gång. Åskan mullrar så att fönsterrutorna klirrar. Den lilla korkade hunden tror att det är “Walter Behrens av Hamburg” som mullrar. Hunden starrbligar på fartyget och gapar för full hals. Det grå ljuset blir svartblått. En körare från ost kommer “Walter Behrens” att svänga ett halvt varv runt kättingen och kränga i sjöhävningen. Man ser i andanom hur besättningen hoppar ur slafarna därnere under däck och skriker “donnerwetter” till varandra.
    Sen kommer regnet. Och det går inte att beskriva.
    Vår Herre har vänt upp och ner på hela himlen på en gång. Man förmår knappt skymta “Walter Behrens” inom regnridån fast skorven inte ligger mer än 175 meter från stugan. Det är inte bara ett väder det här, det är ett grant skådespel. Men torftig som man är i sin inlevelse-förmåga, sitter man bara där och försöker erinra sej vad “någon måste ösa båten” heter på tyska.
   Plötsligt som om man träffats av någon av de isblåa blixtarna, blir man stel som en staty! Flundrorna i flaggstången, hänger dom kvar i detta regn, så spolas allt salt av dem och dom ruttnar!
    I stövlar och badrock pinnar man ut på backen och rycker i flagglinan. Kanske beror det på att linan svällt i regnet. Kanske beror det på att nån flundra klamrat sej fast i stången i ett sista desperat försök att överleva. Faktum är att linan inte går att rubba. Man rycker förtvivlat i tåten, kurar ihop sej alltmer för regnet och ser förmodligen ut som ringaren i Notre Dame.
  Klockan är visserligen inte mer än halv sju, men man vågar nog slå en signal till Söderlund i viken.
    — Vafan, är det du som ringer mitt i natten? säjer denne surt.
    — Ja, jag måste få hjälp med att fälla flaggstången, linan har fastnat.
    — Ska'ru hissa flaggan i det här busvädret?
    — Jag ska inte hissa nån flagga.
    — Ska'ru hala den då? Du menar väl inte att du haft flaggan hängande oppe i natt?
    — Nej, flaggan ligger här i hyllan snyggt i hopvikt. Men det är så, att jag har tio flundror uppe i stången.
    — Hörrudu, säjer Söderlund. Jag är trött. Jag var nyss ute och tog upp långreven.
    — Fick du nåt?
    — Ja, fjorton igelkottar och en fet och romstinn kanin. Gå och lägg dej.
    Man ska inte åka till stan. Man lär sej bara en massa dumheter. Jävla Moberg. Jävla påhitt.
    P S Inte vet jag hur flaggstångstorkad flundra smakar heller. Det vet däremot måsarna. Det var bara skinnen kvar när flundrorna äntligen kom ner. Has det inte måsar i Rekekroken? Jag tror jag ska ha ett litet samtal med Ernestad jag med.