Vad glor dom på? Jo båtmässans enda nyhet!
   nr 11  1970 
■■■ Hylands hörna är över för den här gången. Hela studion lyste av tulpaner och alla sjöng att nu var det vår. Dagen efter pekade termometern på nollpunkten, snön yrde så att man på morgonpromenaden inte såg hunden framför sej och på alla tillfartsvägarna till stan krockade bilarna med varann.
    Vad menar Gud? Har Hyland sagt att det ska vara vår så ska det väl vara det?
  Enda vårtecknet i stan är att båtmässan pågår. Personligen har jag dille på båtmässor. Jag älskar dem som ett ärligt äventyr. Man pressas in genom en svängdörr i ena ändan av hallen och kläms ut genom en svängdörr i den andra ändan med ett avbetalningskontrakt i handen.
    Efter femtielva båtmässor är man en kändis. Man morsar på de gamla försäljarna, noterar att Jonsson lämnat Mercury och gått över till Evinrude medan Karlsson lämnat Evinrude och gått över till Mercury. Karlsson, som man köpte en Evinrude av 1958, säjer att Evinrude är bara skit och att man borde gå in för Mercury. Jonsson, som man köpte en Mercury av 1964, säjer att Mercury är bara skit och att man borde gå över till Evinrude. Persson som sålde motorbåtar under hela 60-talet har gått över till segelbåtar. Han morsar, hejdar en och öppnar munnen för att säja nåt. Man förekommer honom genom att säja:
    — Motorbåtar är bara skit.
    — Hur visste du det? säjer Persson och gapar.
    Årets båtmässa måtte inte motsvarat förväntningarna. En skäggig reporter från fackpressen, en sån där som testat så många båtar att han numera är dödsbergis på vad som är babord och styrbord, tittar mej djupt i ögonen och frågar:
    — Har DU sett några nyheter?
    — Ja, Ockelbo är gröna på däcket i år.
  En mustaschprydd man från kvällspressen ser bekymrad ut.
    — Hej, gamle gosse, säjer man, för man ska ju muntra upp sina medmänniskor, du ser lessen ut? Är det ont om nyheter?
    — 0 nej, säjer han och ler som om han ville mördas, jag har just snokat opp att dom gått in för kraftigare tändningsnyckel på Albin 25.
    Men, men båtbranschen är föränderligare än vad årets båtmässa låter ana. Jag vet inte vem som är så rastlös, själva branschen eller båtköparna.
  För fem år sen skulle människor ha kabinbåt, dvs. en ruffad historia, helst med diskho och en toalett där man kunde bajsa rakt ut i Östersjön utan att Valfrid Paulsson såg nåt.
  För tre år sen gick det inte längre att sälja kabinbåtar om man så satte in fjorton muggar i dem. För då skulle man plötsligt ha en day-cruiser, dvs. en öppen båt utan ruff. Man hade kommit underfund med, att alla som köpte kabinbåtar för att sova i aldrig sov i dem.
  I år ska det varken vara day-cruiser eller kabincruiser. I år ska det vara en båt som har ruff både fram och bak så att hela familjen får plats och far slipper kvarta bakom motorn som under fjolsemestern då han drabbades av både ryggskott och dieselgasförgiftning.
  I fjol och förfjols fjol skulle det vara snabba båtar. Räckte det inte med en 125 hästars snurra, så satte man två 125-hästars i aktern, huvudsaken var att man kom upp i åtminstone 70 knop.
  I år ska man inte åka fort alls. I år ska den dubbelruffade familjebåten puttra fram i maklig fart. Albin 25 som blev årets båt i fjol, gör 8 knop! Årets enda nyhet på mässan, Folkparcan, gör med bensinmotor 12 knop!
    — 13 om man busvisslar i förgasaren, säjer Söderlund i viken.
    Ja visst, det var klart, att denne person skulle dyka upp på mässan. Mej veterligt har han aldrig köpt någon båt där, men han tycker om att gå omkring och jävlas med försäljarna. Det var sålunda ingen konst att hitta Söderlund bland 7.500 besökare. Det stod en högröd gallskrikande försäljare och hoppade jämfota bakom en motorsnipa. Det måste vara Söderlund som retat upp honom. Denna förmodan visade sej riktig.
    — Kitsliga grabbar, sa Söderlund, börja gapa för det allra minsta! Killen skulle just sälja en motorsnipa till en familj från Huddinge, när jag hoppade in och erbjöd familjen att köpa en precis likadan snipa av mej för halva priset.
    — Du har väl ingen snipa att sälja?
    — Än sen då? Jag tyckte försäljaren såg oborstad ut.
    Han är båtbranschens fasa, Söderlund. I friskt minne har branschfolket ännu hurusom Söderlund en dag för tre år sen klev på hos Chris Craft med veven till en gammal tändkulemotor i näven, spörjande om herrarna kunde offerera en lämplig båt till veven.
    — Jag har just gjort affärer, sa Söderlund.
    — Du?
    — Jäpp,  jag köpte en 55 hästars Crescent på abis!
    — Har du råd med det i år?
    — Inte fan, men jag skrev Oskarsson på uddens namn, jag tyckte han kunde behöva något nytt i stället för den där gamla smällkvarnen som han måste svära igång om morgnarna. . .
    Det är inte utan att man ser fram mot sommaren på ön.