Vad gör man när makterna jagar en?
 
   nr 36  1973 
■■■ 
Strindberg trodde ju att han var förföljd av onda makter som drev sitt spel. Även jag tror på makterna, vilket härmed meddelas. Skribenter ska hålla ihop och man får ju vara lik Strindberg i nåt.
  Makterna gör mej till en riskabel person. Det mesta jag företar mej går i drickat. Och vad värre är, det har börjat gå i drickat även för människor i min närmaste omgivning. Varning kära stad, det är höst och här har det just kommit in en farlig fan från skärgårn!
    Det är de små, små detaljerna som det går snett med. Jag fixar t ex inte en sån enkel sak som Essingeleden. Varje försök från min sida att köra bil till Helsingborg slutar i grönsakshallarna i Årsta. Det är alltid samma artiga farbror som lyfter på mössan och undrar hur många ton gurka det får lov att vara.
    Varför väljer jag t ex alltid fel kö på Systembolaget? Naturligtvis är det makterna som driver mej. Jag tycker jag tillämpar en sund regel när jag alltid ställer mej i den kortaste kön. Men tji får jag.
  Som häromdagen när Öberg och jag ångade in på ett förortsbolag där det fanns elva kassor att välja på. Öberg ställde sej som fjortonde man i kassa 8 medan jag blixtsnabbt observerade att det stod endast fyra man framför kassa 9. Jag varvade raskt en kommunalarbetare och tvenne kärringar med shoppingbaggar och kom som femte man. Med ett triumfgrin vände jag mej mot Öberg och väste tvärs över lokalen:
    — Klant Ivar!
  Strax var det endast en man före mej i kön, en pålitlig, sympatisk man av den där sorten som har två tior i nypan och en “halva Explorer” i blicken, Det finns tillfällen då man hamnar i bakvattnet på en sån där som spelar konnässör och snackar igenom hela vinlistan med expediten för att en halvtimme senare avtåga med en hela Vino Tinto. Men det här var en snabb kund.
    Då pajade kassaapparaten! Det gör den alltid när det blir min tur. Pajar gör den kanske inte jämt, men kvittorullen brukar ta slut just som jag ska handla. Den här gången visste den färska expediten inte var de nya kvittorullarna låg. Villrådig sporde hon mannen bredvid, en barsk generalmajor som regerade bakom kassa 10 med åskan i blick och självkänslan i polisongerna, om denne visste var rullarna låg.
    — Nej! mullrade generalmajoren. Fråga föreståndaren!
    — Är han här då?
    — Nej! Han är nog till lunch!
    — Föreståndaren, ropade flickan, föreståndaren?
  Det kom ingen föreståndare. Han var nog till lunch. Det tog 8 minuter att få en ny rulle i apparaten. Efter 6 min passerades jag av Öberg som fulltankad var på utgående från kassa 8. Öberg log med polartänderna och väste:
    — Klant Ivar!
    Så är det jämt. Det måste vara makterna.
    Makterna förföljer mej även i mindre syndfulla butiker, sådana som ICA:s snabbköp. Det finns 180 varuvagnar i det snabbköp jag frekventerar. En (1) av dem har tjall på framvagnsinställningen så att vagnen går snett. Man kan inte styra den, utan den kör över kvinnor och barn och brakar sen som extranummer rakt in i konservburkshyllan och river ner cyklamat för en förmögenhet.
    Makterna ser till, att jag varje gång råkar ut för just denna förbannade kärra.
    Första gången vagnen drog snett och jag kolliderade med fyra hyllmeter småkakor, log föreståndaren för snabbköpet mycket överseende och sa, att sånt kunde hända den bäste.
  Andra gången då stöp två korgar med ananaskottar, suckade han lite bekymrat.
  Tredje gången när vagnen drog in mej i ett handgemäng med 200 påsar havremust, svor han åt mej.
    Man skulle ju kunna tro att denne man numera osäkrar sin revolver så fort han ser mej, men snabbköpsföreståndaren är smartare än så. Jag har inga bevis, men jag tror att han har bedrivit något rackarspel med den ödesdigra vagnen, för hur mycket armstyrka jag än satsar på att få vagnen att gå rakt fram, drar den sej alltid till delikatessdisken. Och där står föreståndaren förbindligt leende och tipsar om ett specialerbjudande på oxfilé, bara 68 kronor kilot. Driven av mitt kroniskt onda samvete, brukar jag köpa ett par kilo.
    Hittills har makterna bara vållat förtret för mej personligen, men på sistone har jag märkt hur dom har trappat upp och börjat ställa till med trubbel även för tredje man.
  Visst är det förargligt för mej och och mina barn att berg och dalbanan på Grönan säckar ihop just som vi ska kliva på. Men det är minst lika pinsamt för de femtielva föräldrar med gnyende barn som står bakom i kön. Tänk på det nån gång snälla makterna!
  Visst kan jag resignerat suckande acceptera att tunnelbanan alltid spårar ur just när jag ska åka, men tänk på alla de andra passagerarna, de som kommer för sent hem till middan och missar Fleksnes Fataliteter.
  Visst vet jag sen gammalt, att Djurgårn förlorar så fort jag är personligen närvarande på läktaren, det må sen gälla hockey eller fotboll, men har ni då ingen förbarmelse med andra supporters? Jag skäms som en våt hund när jag efter slutsignalen banar mej ut genom horder av gråtande och hulkande supporters. Snälla milda makter, fortsätt att vara taskiga mot mej, men skona dom andra! Dom har inget ont gjort. Dom är Djurgårdare och det är straff nog.
    Jag har bett och bönat på min kammare, men det struntar makterna i. Folk har börjat prata. Oskarsons på udden, grannarna på ön, är numera på det klara med att jag är en otursgubbe som bara för olycka och elände med mej. Söderlund i viken bjussade på homeburningsparty i lördags, det var samling kring den nya, blanka, eldrivna, termostatreglerade apparaten. Kräftorna doftade redan på faten och folket samlades med spetsglasen kring kokaren som just hade börjat strila.
    Då slog åskan ner i transformatorn och ön blev strömlös!
  Det var ju väntat, ty jag var med. Vi har aldrig druckit så många Päronsoda på en enda lördagskväll.
  Oskarssons hustru satte i ren förtvivlan i sej alla Zingo som fanns i huset och blev därför djupt föraktad av barnen Söderlund som hämnades genom att kalla henne Zingoalla.
    Onda makter, lägg av! Strindberg hälsar detsamma.