Vad har hänt med korna sen Sörgårdens tid?
        
  nr 25  1974

■■■ Han som äger ön här i skärgårn har bestämt att vi ska ha tio kor på ön i sommar.
    Visst är det trevligt med kor, men inför deras ankomst måste vi friska upp våra kunskaper om kor.
    — Det var länge sen man såg nån levande ko, sa Oskarsson på udden och radade upp långrevstafsarna på trädgårdsbordet i bersån vartefter som han knöt på krokarna.
    Jag vill minnas, sa Öberg med Pentan, att dom säjer mu i ena ändan och sprutar mjölk och skit i den andra?
    — Och så lär dom ha en sagolik massa magar, sa Pettersson med Archimedesen, bladmagen, löpmagen, våmmen och Roxen och Glan, eller hur det hette.
    — När dom inte sprutar mjölk längre, brukar dom bli halvsulningar och oxfilé, sa Söderlund i viken.
    — Det var länge sen man såg en oxfilé också, erinrade Öberg. Det är sa dyrt, att ingen kan köpa det längre.
    Då blir det köttberg, sa Oskarsson på udden, som är från Skåne och behärskar det agrikulturella. Det brukar bli köttberg lite då och då. Eftersom folk inte kan köpa filén därför att den kostar en avlöning per kilo, så samlas alltmera kött i fryshusen i landet och till slut hotar de döa kossorna att spränga magasinen. Sånt kallas köttberg.
    — Dom kunde väl sänka priserna, så fick dom filén såld? sa Pettersson med Archimedesen.
    — Det gör dom inte, sa Söderlund i viken, dom skickar filén till Åland, så får folk åka dit och köpa den. Mången svensk som reser till Åland har ofta sällskap på färjan med den filé han ska köpa. Ålänningarna har Nordens snabbaste lastbilar, det gäller att hinna upp till butikerna med filén innan de svenska turisterna kommer fram.
    — Varför inte ralla filén i Stockholm, så slapp folk åka färja och stå i? sa Öberg.
    — Sånt hör till marknadsföringens mysterier, sa Oskarsson.
    — Då hajar jag inte vad kossorna ska här å göra i sommar, sa Pettersson, kan dom inte åka till Åland direkt?
    Vi får inte se för krasst på det här, sa Söderlund. Den svenska jordbrukspolitiken är numera så invecklad, att ingen konsument förstår den. Det är inte lönt att vi försöker. Låt oss i stället göra det trevligt för korna och njuta av deras närvaro ibland oss. Minns att något av vår barndom bor i deras råmande.
    — Jag ska göra mitt bästa. sa Öberg, linda klarinetten med björknäver och möta dom på bryggan med en glad fäbotrall,    
    — Grin-Olles gånglåt lär vara inne, sa Pettersson.
    — En typisk nävergreen, sa Oskarsson.
    Skämta inte om det här, sa Söderlund i viken. Jag menar allvar. Ni får kalla mej romantiker, men har man läst sin Sörgården rätt, så är det en mäktig lovsång till harmonin mellan människor och djur i det gamla bondesamhället. Och sånt går inte ur. I varje kallhamrad civilekonom bor det en dröm att gå barfota i gräset och valla kossor i stället för att sitta vid förhandlingsbordet och granska verkställande direktörers lönsamhetskalkyler. Korna kommer på onsdag. låt oss klia dem bakom hornen, sluta dem till vår famn och upplåta våra hjärtan för den varma gröna vågen.
  Jösses sa Oskarsson, så du pratar! Du låter som en ledarskribent i Land. Ta hit korna, för höge farao, jag är inte den som är den. Men sparkas dom, ska jag sparkas tillbaka.
    Dom kom med Halvar Ahlmans gamla Ornöfärja. På färjan stod ett långtradarsläp. Killarna som följde med sa: 
    — Dom är lite vilda, särskilt tre som inte gått i grimma förr.
    Sen bröt spexet ut.
    Söderlund ställde sej kavat, beredd och bredbent på bryggan när lämmen fälldes ner och första kossan sprang i land. Hon var inte stor. Söderlund kliade henne bakom hornen. Kon glodde på honom i två sekunder. Jag har sett blicken förr. I TV. Hos Sonny Liston sekunderna före mötet med Clay.
    — Hej lilla kossan, jollrade Söderlund.
    Då stampade kossan Söderlund på foten med ena klöven så det pep i hela karln. Sånt hände aldrig på Sörgårdens tid. Då sjöng man vaggvisor för korna.
    “Kom kossera kom
     kom, kom hem i kvällen 
     Luften är ljum
     skogen blir skum,
     kom, kom hem i kvällen!”

    Det blir nog aldrig någon rättrogen centerpartist av Söderlund. Han har för kort stubin för det.
    — Nu skiter jag i Sörgården! skrek han och tog ett nacksving på kon. Hon var liten men stark. Söderlund for som en vante på bryggan och gummistövlarna skrek som Ronnie Petersons bakdäck i kurvorna. Att Petterssonskan skrattade så hon höll på att ramla i sjön gjorde inte saken bättre. Söderlund var blå av ilska och utmattning när han fick kon runt sjöbon. Men innan hon sprang in i hagen, gav hon Johns ännu icke sjösatta båt en klackspark så att det knakade i det gamla skrovet.
    Resten av kossorna tog leverantörerna hand om. Dom hade uppenbarligen umgåtts med kor förr, dom hade snitsen inne. Den ene sprang före och drog kon i en grimma, den andre sprang efter och bromsade med ett fast grepp om svansen. Det verkade korna gilla och sprang villigt med, alla utom en som drullade i sjön från bryggan. Det blev ett sagolikt magplask och kon såg uppriktigt snopen ut, ungefär som Johnny Weissmüller i sista Tarzanfilmen, där han vägde 106 kg och höll på att tömma Colorado River med ett svanhopp från 20 meter.
    Korna är här och vi gör vårt bästa för att leka bondesamhälle. Men hur vi än bjuder till, tycks vi göra fel.
    Det kan inte vara samma sorts kor som på Sörgårdens tid, säjer Söderlund. Dom kommer inte när man sjunger för dom, utan dom springer till skogs.
 Oskarsson menar, att Söderlund måste byta repertoar. Även farbror Anders i salig Sörgården skulle ha haft problem med korna om han gjort som Söderlund. Den senare sitter varje kväll i en gran och försöker locka in korna i lagårn genom att sjunga “When the saints go marching in”. På närkingska.
    Sånt är dömt att misslyckas, även om Öberg sitter i en gran bredvid och kompar på den högoktaniga näverlur som kallas klarinett.