Vad ska man tala med blommor om?
        
  nr 31  1971

■■■ Man måste prata med sina blommor om de ska trivas. Det sa mormor, det sa mor och det säjer människorna här på ön, för alla har problem med sina blommor denna nyckfulla sommar. Men vad i herrans namn tar man upp för samtalsämnen? Om sanningen, ska fram så har vi ingenting att säja varandra, min pelargonia och jag.
  Pelargonian hänger i en träburk på stugväggen och de nyss så röda blomställningarna har börjat vissna. Hon ser ut som ett nyuppstiget fruntimmer som inte hunnit lägga håret och är ungefär lika omöjlig att konversera som ett sådant.
    Idrott, aktier och politik. . . Allt skulle jag kunna tala om med min pelargonia. Men jag tror inte hon är intresserad. Vad skiter inte en pelargonia i Krister Wickman? 
  På sätt och vis tycker jag det är roligare att prata med petuniorna. Dom har stora, trattformiga blommor och när man sitter där och snackar ner i trattarna, så känner man sej som en gammal ångbåtskapten vilken pratar med maskinisten i talrör. Vem vet, det finns kanske någon liten maskinist där nere i roten på blomman som lyssnar och hör vad jag säger? Man skulle kanske rycka upp en planta och bjuda honom på lunch?
    Första gången jag försökte slå mej i slang med en blomma råkade det bli en tulpan. Det var en vacker sak i orange, men bladen hade börjat krulla sej i topparna och något måste göras. Jag nalkades henne med ömhet, ungefär som när man går in på låg höjd för att morgonkyssa sin hustru. Det visade sej att tulpanen var med frömjöl. Jag fick ett moln av mjöl i näsan och nös så det dånade. Tulpanen tappade därvid alla bladen och stod där naken och anskrämlig som en femkronorsstrippa i Kivik.
  Mors löjtnantshjärta fick den avgörande attacken och stannade för evigt, när jag försökte dra några klämmiga beredskapshistorier för honom.
    En bukett liljekonvaljer som plockats för att glädja värdinnan började sloka redan i taxin till partyt. Vi pratade mycket med konvaljerna och kom så småningom in på arbetsmarknadssituationen och alla friställningarna. Konvaljerna hörde trött på, men när taxichauffören apropå permitteringarna sjöng “Konvaljens avsked” med en icke föraktlig tenor slokade dom allt djupare för varje vers. Konvaljer? sa värdinnan. Jag trodde det var metmask.
    Det är alltså inte säkert att blommor livas upp av konversation. Det finns lika många exempel på att dom lägger av helt och hållet så fort man höjer rösten.
  Söderlund i viken hade en murgröna på väggen. Utan föregående varning började bladen gulna i förra veckan.
    — Du ska prata med den, sa Oskarssonskan.
    — Vad då om? sa Söderlund.
    — Vad som helst, sa Oskarssonskan, dra en historia.
    Söderlund drämde till med en liten fräckis om en polyantaros som hade fått ståndare men fick ge sej till tåls så hans fästmö hann ta sina p-pistiller, men då föll murgrönan till golvet med ett sista rassel.
    Kaktusen, växtrikets svar på igelkotten, är också en hopplös blomma. Den hör inte på vad man säjer.
    Öbergskan har en. Hon jollrar med den varje morron.
    — Gomorrsingen på dejsingen, brukar hon säja. HUR kan mammas lilla tjöta blomma må i dagsidå? Haj du något gottsi dricksivatten kvar i lilla kjukan?
  I fri tolkning från kaktusspråket betyder detta att Öbergskan förhör sej om vattenståndet i kaktusens kruka. Personligen tycker jag att Öbergskans hånglande med kaktusen verkar lite läbbigt. Man får vara tacksam för att hon inte pussar den. Men hon får väl nog av Öberg som så här i semestern rakar sej var fjärde dag.
    Om kvällarna när juliskymningen ligger som ett våtvarmt omslag kring ön kan man höra någon ropa någonstans i tystnaden:
    — Hej på dej du, hur har du det däruppe? Ska husse skaffa dej en ny pinne eller duger den gamla?
    Det är Oskarsson på udden. Första gången vi hörde honom babbla i skymningen trodde vi att hans hund hade förirrat sej upp på taket och vägrade att komma ner förrän man kastat upp en pinne till honom.
    Senare har vi lärt oss att det är fråga om Oskarssons dagliga pratstund med solrosen, en prästkrage i King Size-utförande, tre meter i strumplästen.
    Pettersson med Archimedesen är den ende som lyckats med rosorna i år. Dom prunkar i purpur och chockrosa och vi misstänker att han smygvattnat dom, fast det är så ont om vatten i brunnen att vi enats om förbud.
    — Inte alls, säjer Pettersson.
    — Kom inte och säj att du pratar med dom! sa Söderlund. Du gödslar väl?
    — Nej, sa Pettersson. Jag ställer transistorn i rabatten. Den pratar och spelar för rosorna hela dagen och det ger fina resultat. Det gäller inte bara rosorna. Potatisen växer så det knakar till “Det ska vi fira”.
    — Det är väl att gödsla det? sa Söderlund. Så mycket skit som dom pratar i Melodiradion.
    Någon måste skriva en parlör för blomodlare, en liten handbok som ger exempel på vad man säjer till olika blommor. I vårt förhållande till blommorna behöver vi råd. Sven Gréen är kanske mannen. Landet skriar efter en blommornas “Inge & Gréen”.