Vågar vi gå i land?

nr 33 1968
 Snart är sommaren slut men Söderlund i viken och jag vet faktiskt inte om vi vågar resa in till fastlandet. Skåningarna har rest sej mot oss.
    — Det säjs att dom redan passerat Mjölby på väg mot Dalarö i raska dagsmarscher! sa Söderlund i morse.
    Utan att vi anat ett dugg där vi har
suttit på abborrgrynnorna har Söderlund och jag denna sommar vållat storm bland skåningarna. Vi är mycket bestörta.
    Visst har Söderlund i viken fällt ett och annat förklenande omdöme om skåningar under sommaren som gått och visst har jag vidarebe-fordrat de tryckbara omdömena till trycket, men vi trodde inte att det var så farligt.
    Men posten bringar nu varje dag eftersända hotelsebrev till vår ö. Låt mej citera några av dom sötaste:
  Signaturen "Arg i Hälsingborg" skriver: "Fortsätter Gits och hans kumpan Söderlund i viken att kasta dynga på skåningarna, tänker jag som skåning, bördig från Eslöv men numera bosatt i Sundets Pärla, dels upphöra med att köpa SE, dels åka upp till Stockholm och vrida om kran på både Gits och den där Söderlund, om han nu existerar."
  Signaturen "Urskåning i förskingringen" skriver i ett anonymt men i Halmstad avstämplat brev: "En urskåning sa en gång: Jag är stolt över att vara svensk. Men jag yvs att vara skåning. Gits små fjärtar från fjärden i SE:s senaste nummer ger mej orsak att säja: Jag är stolt över att vara svensk, men jag skäms för stockholmaren. Gits har gett sig in på en farlig Stig."
■  Holger Carlson i Malmö skriver: "Synd på en eljest så trevlig tidning att den ska upplåta sina spalter för Gits Olssons osmakliga hetskam-panj mot skåningarna, vilket kulminerade för ett par veckor sen när han sade, att skåningarna inte har i skärgårn att göra utan att de bör sitta söder om Hässleholm och göra leverpastej."
    Människor som skriver såna här insändare måste vara insnöade, sa Söderlund när jag läste upp breven för honom. Ingen fan med lite tarmar i roten kan väl haka upp sej på att jag ger Oskarsson på udden en tråkning då och då?
    — Säj inte det, sa jag, människan är starkt provinsiellt engagerad. Ta chefredaktören på tidningen SE, Edgar Antonsson, en modern skåning, en framåt och en globalt berest tidningsman. Han har insupit doften av den tropiska floran i Kongo, han har hört cypresserna susa i Medelhavsländerna och sett kastanjerna blomma i Central Park i New York, men i hans hjärta finns det endast plats för syrenerna i Lönsboda. Vad är Rom, Paris och London för honom mot Hässleholm med sitt fagra stadshotell. Jag fick på nöten av honom också, när jag citerade dina ord om skåningar.
    — Jag ber att få inlägga en allvarlig protest! sa chefredaktören när jag senast var i land för att lämna några ark bokstäver.
    Nippran, sa Söderlund. Jag har väl ingenting emot skåningar. Dom är människor dom också. Fast det är klart att man skulle reagera om ens dotter kom hem och ville gifta sej med en av dom.
    — Hur som helst så har vi trampat på en ovanligt ömtålig tå, sa jag. Vi får sluta med att chikanera Oskarsson i tidningen, hur mycket klantaschel och hur mycket skåning han än är. Och, allvarligt talat, vore det inte rejälare att vi sa honom direkt vad vi tyckte om honom?
    — Jävla go idé, sa Söderlund, ska vi gå medsamma?
  Oskarsson höll till nere vid bryggan och vi styrde stegen dit, om inte för att skälla ut honom så dock för att upprätthålla de vänskapliga förbindelserna.
    — Vi kan ju alltid fråga om han vill titta över till mej på ett glas källarsvalt öl, sa Söderlund.
    Oskarsson hade plockat sönder hela
aktersnurran i småflisor vilka låg spridda över hela båten.
    — Hej Oskarsson, sa jag, har du fått tjall på snurran?
    Oskarsson reste sej, oljig som en maskinist på Titanic. Det lyste mord ur hans
ögon. Han skrek:
    — Far ända in i helvete!
    — Skåning! sa Söderlund och så gick vi. Vi mötte Oskarssons hustru som kom flåsande ner mot bryggan.
    — Jösses sa hon, jag hann aldrig stoppa er fast jag knatade som en dåre! Han är inte till att tala med i dag. Han har plockat sönder hela motorn i småbitar för han trodde det var fel pån. Och så var det bara att äldsta grabben var ute i går kväll och körde tanken tom. Skällde han ut er?
    — Nåt i den stilen, sa Söderlund. Han bad oss dra åt helvete.
    — Åh, suckade Oskarssonskan och vred händerna. Pastor Karlsson var här och ville diskutera pojkens konfirmation men honom bad han gå och dränka sej. Och sen kom fru Öberg och ville bju på kaffe med färska gifflar från Dalaröbageriet och henne bad han dra nåt gammalt över sej. Han är inte vid sina sinnens fulla bruk i dag, sa Oskarssonskan. Ni får förlåta honom!
    — Äsch, sa Söderlund. Han kan väl inte hjälpa att han är skåning heller.
    — Tig Söderlund! röt jag.
    — Jag tiger inte, sa Söderlund. Så
länge jag betalar skatt så säjer jag vad jag vill. Skåne är Sveriges eget lilla Norge och skåningar är skåningar och blir aldrig annat än skåningar. Förresten så är du inte riktigt klok du heller. Det finns inga kastanjer i Central Park. Kom hem och drick en öl så att jag får ett tomglas att slå dej i skallen med!
    Han har ett förfärligt humör Söderlund! Det är bara att vara tacksam för att
han inte jobbar i utrikesdepartementet, för då låge vi i krig med halva jorden.
    Men ett gott, och kallt, öl har han. . .