Välkommen byggnadsnämnden, nu blir det hjul igen!

 
  
nr 24  1973 
■■■ Om du hör nåt i luften som surrar så är det almarnas Hjalmar som är ute och snurrar. . .
    Sålunda skaldade Söderlund i viken där han satt på bryggkanten och jävlades med alla dessa välsignade simpor som så här års fastnar med sina horn i abborrnätens spröda nylonmaskor.
    Det drar ju ihop sej till sanningens ögonblick för alla svartbyggare i skärgårn. Landshövding Hjalmar Mehr sitter på residenset i stan och granskar tillsammans med sina experter flygfotografier över skärgårn och jämför fotografierna med de byggnadstillstånd som beviljats för de fotograferade öarna.
  Om någon vecka ska Hjalmar slå till mot Norra Stavsudda i mellanskärgårn, där det påstås att det står svartbyggda utedass och sjöbodar i varannan skreva.
    Snart blir det väl vår tur i södra skärgårn.
  Och just som Söderlund deklamerade sin vers om det som surrar i luften, la både han och Oskarsson på udden och jag huvudena bakåt, för över skogsridån inne på ön kom en helikopter vars ettriga fla-fla-fla-fla blandade sej med måsarnas skrin och ejdermorsornas eviga snatter.
    — När man talar om trollen kommer dom farande genom luften, sa Oskarsson.
    Öberg med Pentan kom roende förbi med snurran uppfälld för han hade knäckt brytpinnen på Ersholmsgrynnan. Vattenståndet är ju så lågt att det snart inte finns nåt vatten kvar i sjön.
    — E're Hjalle Mehr? sa Öberg.
    — Då e're hjul igen, sa Pettersson med Archimedesen som stod och rotade i sumpen efter gäddan han fick opp på Kristi Himmelsfärdsdag.
    Pettersson har byggt en sjöbod som väl inte är så där speciellt lagenlig. På varje långsida sticker det ut två gamla vagnaxlar. Och när stadsarkitekten eller nån lymmel från byggnadsnämnden stiger iland på inspektion, då brukar Pettersson hämta fyra gamla vagnshjul som han har liggande i vedbon. Han jobbar snabbt och effektivt som en depåmekaniker på Le Mans, det tar honom numera inte mer än 1 min och 34 sekunder att få sjöboden på hjul. Och när byggnadsnämnden pekar på sjöboden och säger att “den här har vi inga papper på”, så säjer Pettersson:
    — Ni har väl för fan inte me å göra vilken modell jag har på min husvagn?
    Då brukar byggnadsnämnden skaka på huvudet, sucka och gå.
    Det är därför som Pettersson med Archimedesen säjer, att dyker Hjalmar Mehr upp på Fåglarö, så blir det hjul igen.
    Det finns så många sätt, sa Söderlund och kastade en simpa i havet. Jag vet en kis på Ornö som har brandgult tak på sin svartbyggda gäststuga. Ingen flygfotograf i världen han ta det för annat än ett sexmannatält från Tempo.
    På Muskö, sa Oskarsson på udden, har jag en svåger som fått vara i fred med sin svartbyggda bastu i åtta år tack vare plankmetoden. När svågern anar ovälkomna besök, drar han bara spikarna ur bryggplankorna. Den som lägger till och försöker gå i land fast han inte har där att göra, får först en planka i planeten och sen dråsar han i sjön. Metoden fungerar alltjämt, fast den har vållat en schism mellan svågern och svågerns verkmästare på jobbet, som skulle överraska en mörk augustikväll med en kräfthink och en 75:a Kosken. Det är inte nådigt vad svenska verkmästare kan bli fula i mun.
  Att byggnadsnämnden håller efter alla sjöbodar och bastubyggen i strandkanten, det kan jag förstå, menade Söderlund. Men att dom behandlar fritidstorpare som kriminaldårar bara för att dom uppfört ett mindre utedass, det har jag svårare att acceptera. Jag känner en prisse på Möja som fick rivingsföreläggande på sitt dass. Det var ett vackert litet dass, rödmålat med vita knutar och lövsågat hjärta i dörren. Golvytan var inte mer än 1 kvadratmeter. Polarn nekade riva dasset. En vacker dag kom två gubbar och bar bort det. Men dom hade inte räknat med polarns gamla farsa. Denne råkade befinna sej inne i fastigheten när myndighetspersonerna lyfte den, och med ett ilsket “vafalls?” på läpparna slog gubben upp dörrn mitt i kran på en av dom som bar.
    I Sandhamn, sa Pettersson med Archimedesen, där är det visst hårda bud. Jag känner en som har kåk där. Han har gjort en vedbod av en långedragsjolle. Han har ställt jollen på högkant och spikat dörr på'n. Till myndigheterna brukar han säja, att han drar väl opp sin båt hur farao han vill.
  Det påminner mej om Westlund, sa Söderlund i viken. Westlund var bilförsäljare på 30-talet. Han sålde ett sånt fint märke som Whippet Roadmaster. Westlund var anställd hos generalagenten: med dels fast lön, dels provision på vad han sålde. Westlund var duktig. Och när Westlund hade drivit upp Whippet Roadmasters marknadsandel till över tio procent, så ville Westlund slippa den fasta månadslönen och få högre provision i stället. Men generalagenten sa nej. Då bestämde sej Westlund för att lämna Whippet Roadmaster och gå över till Chevrolet. Det sista han gjorde var att köpa en begagnad Whippet Roadmaster för 250 spänn och köra ut den på landet. Där byggde han om bilen till utedass. Sen skrev han på för Chevrolet. Och till generalagenten för Whippet Roadmaster skrev han: “Nu skiter jag i Whippet Roadmaster!”
    Och det var ju precis vad han gjorde, sa Söderlund.
    Därpå övade alla gubbarna huvudet bakåt böj igen, för helikoptern kom på andra varvet. Söderlund lyfte på vegamössan till stor hälsning, log upp mot helikoptern med alla tänderna och skrek:
    — Hejsan byggnadsnämnden, blir jag bra så här?