Var så god och sitt!
        
  nr 32  1976

■■■ I alla gamla skärgårdskåkar står det korgstolar och pratar för sej själva.
    Partyt är över och alla sova i enslig stuga. Men korgstolen som man suttit i är fortfarande vaken. Den knarrar och knakar i nattens mörker och tystnar sällan förrän frampå morronkulan.
    Vår pratsamma korgstol skulle egentligen ha åkt ur huset för länge sen. Inte nog med att den pratar på nätterna, den är sned också. Man sitter inte längre bekvämt i den. Man känner sej i stället som en burkslav i en tävling för sidvagnsmotorcyklar. Söderlund i viken har nobbat korgstolen i flera år. Han säjer att sitter man i en stol där man får slagsida på groggen känner man sej mera berusad än man i själva verket är.
    Varför behåller man då en korgstol som står på sniskan och jollrar för sej själv?
    Jo, den går med vinst.
    Antagligen beror det på stolens konstruktion. Vad vet vi? Men faktum är att alla som sitter i stolen tappar något.
    När ungdomarna har haft party i huset till frampå småtimmarna, brukar vi tassa upp i gryningen och vittja. Det brukar bli några kronor, en och annan kam samt, om man har tur, en bra cigarrettändare.
    Nycklar är en stor artikel. Vi har vid det här laget samlat på oss nycklar till halva skärgårn. För att inte tala om alla halvfulla cigarrettpaket. Ungdomen tycks ha gått in för Bond i år. Fast många snusar. Åtta dosor bara den här säsongen.
    Eftersom ingen står ut med att sitta i stolen mer än tjugo minuter i sträck, är det omsättning på folk. Somliga kvällar kan det ha suttit sex, sju personer i stolen och alla blir plundrade på något.
    Var så god och sitt, säjer vi till kringresande försäljare, som först blir lite förvånade över denna oväntade gästfrihet och sen sätter sej och tappar nåt. Försäljare av frysboxar och dammsugare håller sej för det mesta med förträffliga kulspetspennor.
    En vrång fan från Byggnadsnämnden tappade fyra och femtio i växelpengar samt en påse mycket goda karameller. En sotarmästare, som envisats med att tränga sej på för att provtrycka vår skorsten, förlorade en pennkniv med pärlemor i skaftet, en raritet numera. Tomtföreningens ordförande, som besökte oss angående vår hund som sprungit lös, lämnade efter sej en bunt piprensare. Gu’signe ordföranden, vi hade varit utan piprensare i flera dar.
    Däremot kunde folk hålla bättre ordning på sina hårspännen. Vi har en hel låda med såna och det är ingen i huset som använder hårspännen. Och alla dessa solglasögon! Att inte folk kan kosta på sej den polariserande modellen, som man kan ha glädje av. Fy vad vi är trötta på alla dessa 7-kronorsbrillor.
 Efter somliga kalas gör stolen oss riktigt förvånad. Visste ni att det finns folk som går omkring med enkilosvikter i fickorna? Det låg en sån i stolen en morron. En svart klump av järn som det stod 1 kg på. Kilovikten förbryllade oss. Söderlund sa att det förmodligen var hans, för han har tappat två kilo sen midsommar.
    Stolen lär oss känna våra bekanta. Dom är tydligen rätt tekniska av sej för det är inte klokt vad spik och skruv dom dräller omkring sej. Då och då värper stolen ett tändstift och då vet man att Öberg med Pentan varit här. Han byter ju stift på Pentan sa fort det är omslag i vädret. Vi har inte köpt egna tändstift på år och dag. Vi kör med Öbergs ty de är obetydligt begagnade.
  Plånböcker är rätt vanliga, men dom finns det inte bara pengar i utan också legitimationskort, så dom är vi nödsakade att återlämna till ägarna. Karameller och cigarretter konsumerar vi.
    Övriga fynd arkiverar vi i en låda. Där får folk rota efter sina grejer bäst dom gitter. Pettersson med Archimedesen tittade in senast i går och hämtade en elektronisk miniräknare, som vi trodde tillhörde gubben som var här och läste av strömmen. Men Petterson tog räknaren och gick utan att rodna. Det finns fräcka typer. Vi som hade hoppats på miniräknar'n för egen del.
    Det värsta var att Petterson såg så belåten ut, han log som en taxeringsintendent som lyckats komma över bokföringen hos en begagnad bilhandlare.
    Men man ska inte bråka med folk. Grannsämjan är något värdefullt, den bör inte äventyras med grums om småsaker.
    Det grumsas ända på ön just nu. Söderlunds Urban har köpt en 12-hästare av Oskarssons finniga Berra. 2.000 spänn i befintligt skick. Redan andra dagen gick vevaxeln i tre bitar. Söderlunds Urban krävde att köpet skulle gå tillbaka.  Finniga Berra nobbade.
    Söderlund senior kom in till mej och gnällde.
    — Ring Berras farsa och be honom komma hit och resonera om saken, föreslog jag.
    — Oskarsson kommer man ingen vart med, det vet man ju hur skåningar är i affärer, suckade Söderlund.
    Oskarsson kom emellertid över, eftersom han vädrade kall öl.
    — Jo det här med grabbarnas motoraffärer. . . sa Söderlund så fort Oskarsson kom innanför dörren.
    — Jaså, var'e de saken gällde? sa Oskarsson och blev härsken i tonen.
    — Ni måste ha vetat om att motorn var i dåligt skick, sa Söderlund. Jag menar att en vevaxel går inte av sa där utan vidare, motorn var väl taskigt servad. Är inte Berra villig att låta affären gå tillbaka?
    — Villig? sa Oskarsson. Det är inte precis ordet. Han anförtrodde mej stålarna för, som han sa, Söderlunds kommer att klå mej tills dom får dom men det ska jag säja dej Söderlund att affär är affär och här ligger det två lakan som du och din grabb kan kika i månen efter! Oskarsson klappade sej på bakfickan med den där solventa smällen som man minns från sin barndoms hästmarknader.
    Då drog Söderlund fram vår gamla korgstol.
    — Var så god och sitt, sa han.

Har ni hört den här?
Fredagskväll i Stockholm... Utanför Karlbergsvägen 308 står en liten trött man och lutar sej emot stupröret. Hans tillstånd är ganska beklagansvärt, så ett par inte fullt så trötta flanörer bestämmer sej för att hjälpa honom hem. Eftersom mannen inte är kapabel att redogöra för vad han heter eller var han bor, så rotar hans hjälpare igenom fickorna på honom för att hitta några personliga handlingar. Och så får dom tag i ett visitkort där det slår C A Jansson, notarie, Hornsgatan 246. Från Karlbergsvägen till Hornsgatan... Ja, Stockholm är en stor stad och det är väl drygt en halvmil mellan de båda adresserna men det är verkliga vänner som notarie Jansson har fått i sin nöd. Dom tar notarie Jansson mellan sej och släpar honom genom nästan hela stan. Då och då gör en poliskonstapel sken av att ingripa men Janssons hjälpare gör klartecken och säjer:
— Den här ansvarar vi för!
Och så är man äntligen framme vid Hornsgatan 246 och ringer på hos portvakten och säjer:
— Vet ni var i huset notarie Jansson bor?
— Ingenstans, säjer portvakten, han flyttade i förra veckan till Karlbergsvägen 308.