Varför är det inte skottpengar på allsångsledare?
                   
  nr 28 1967  

■■■ Det här med nationalkaraktärer är riktigt fascinerande. När åtta engelsmän spolas i land på en öde ö, tillsätter dom en guvernör för denna nya koloni. När åtta tyskar spolas i land på en öde ö, sätter dom upp en armé. När åtta amerikaner spolas i land på en öde ö, bildar dom ett baseballteam. När åtta svenskar spolas i land på en öde ö, börjar dom sjunga allsång.
  Löven de grönska och hej å hå Jungman Jansson är vår dyraste arvedel, näst sill i dill och renat brännvin.
    För att vara svensk är jag en särling. Allsång är nämligen det jävligaste jag vet. När feta käringar på kongressmiddagar hugger mej i armen, knuffar mej fram och tillbaka och gallskriker turalleri, turallera i örat på mej, önskar jag ibland att jag vore beväpnad.
    Det är inte sångerna jag vänder mej emot, vistexterna och melodierna kan jag fördra. Nej, det är närmast exekutörerna, allsångarna eller vad man ska kalla dem, som jag har lite svårt för. Varje svensk tror efter två supar och en pilsner att det bor en Caruso i honom och efter kaffe och konjak så står Caruso inte att hejda. 
  Den genomsnittliga svenska allsångsaftonen förlöper ungefär så här:
    Allsångsledaren, en självkorad kille som inte fick bestämma bland lekkamraterna när han var liten, rusar plötsligt upp och börjar kasta allsångshäften på folk. “Häpp häpp, häng me här. . . här kommer ett till! . . . Va, tappa'ru häftet? . . . Va har du hållit i i natt? Haha!”
    De olika grundtyperna av allsångare grupperar sej. De är: 
    • hemma-Caruson 
    • humoristen
    • romantiska fröken Axelsson 
    • trallande Karlsson
    • bildade Svensson.
    Varje allsångsafton börjar med “En sjöman älskar havets våg”. Efter första versen skriker allsångsledaren: “Bättre kan ni! Kläm i här! En gång till grabbar å tjejer!”
    “När stormen skakar mast och tåg hör vågornas brus. . . sjunger sällskapet. Humoristen tillägger:
    “E'ru me på den”, eller också ett käckt “Håll i å dra”. Eller: “Pumparumpa läns!” Då skrattar folk och humoristen går opp i toppvarv. När alla andra sjunger . . . “vänta mej inte till sommaren, Ellen, då ska jag ännu ha linjen i norr” så sjunger humoristen “vänta mej inte till sommaren, då ska jag ännu ha Kerstin i Flen”. Sällskapet viker sej av skratt.
    Hemma-Caruson rynkar därvid lite misslynt på ögonbrynen men svarar med att sjunga ännu kraftigare. När sällskapet klämmer i med “My Bonnie”, gapar Caruso som en mistlur. “My Bonnie is over the Sea”. . . skriker han som om det gällde att anropa denne Bonnie utan medverkan av telegrafverket.
    Lilla romantiska fröken Axelsson vill sjunga “Fjorton år tror jag visst att jag var”. . . Ingen i sällskapet är särskilt entusiastisk eftersom den inte står i häftet. Men romantiska fröken Axelsson tar den solo, medan humoristen högt anmärker att “det är duktigt av en sån gammal kärring att komma ihåg vad hon hade för sej när hon var fjorton år”.
    Trallande Karlsson och bildade Svensson är två killar som sjunger fint i par. Trallande Karlsson är för lat för att följa med i häftet och trallar sej igenom hela kvällen. Bildade Svensson kan alla visorna utantill och slår demonstrativt ihop sångboken när vi andra bläddrar som galningar för att hitta “Kors på Idas grav”. Söderlund i viken är en typisk “trallande Karlsson”, för han kan varken texter eller melodier. Han är så omusikalisk, Söderlund. Att höra honom sjunga “Jag tror, jag tror på sommaren” är som att lyssna på Leo Rannalet i väderleksrapporten. Det väckte pinsam uppmärksamhet på Regnbuen i Oslo när Söderlund och tanten backade tango till “Ja, vi elsker”.
    Allsångsledaren är nu ordentligt varm i kläderna och gör ett nytt djärvt utspel, “Skillemadinke dinke dinke, Skillemadinke do”, en topplåt som visserligen inte är med i häftet men som ledaren kan ändå, för han har varit scout, vice patrulledare i Björnen. Alla i sällskapet sjunger “Skillemadinke” utom humoristen som vrålar “Skulle man pinka pinka pinka, var skulle man pinka då?” Dags för sällskapet att vika sej igen.
    Det framgår nu allt tydligare att allsångsledaren och humoristen är i maskopi med varandra, dom är i själva verket gamla kompisar som kallhamrat och systematiskt planerat denna spontana allsångsövning.
    — Jungman Hansson! skriker humoristen och sällskapet viker sej igen.
    — På begäran tar vi Jungman Larsson! skriker allsångsledaren.
    — Sidan 67! säjer bildade Svensson utan att titta efter.
    “Sista natten rullat undan och Constantia ska gå. . . sjunger sällskapet, men humoristen överröstar alla och gastar: “Sista natten rullat undan och nu går det för Constantia. . .
    Då går lilla romantiska fröken Axelsson.
    Allsångsaftonen kulminerar i något som väl torde vara det mest korkade av allt musikaliskt, man bestämmer sej för att riva av en kanon!
•   Kanon är ett sätt att sjunga en visa i skift. Man delar upp sej i trenne smågäng och sjunger i mun på varann. Lokalen skallar av sången som låter mycket konstigt, “Allting men på vår jordens fru rund Musica måste hon förgå ska bestå. . .” Då är det dags att sätta i gång med det svåraste av allt inom allsången, nämligen att försvinna utan att ledaren skriker: “Nä, hallå där, försök inte smita nu när vi ska braka i gång med Carmencita!”
    Sätten att smita är många och kan varieras. Exempelvis:
•   Man reser sej upp, tar sej för pannan och skriker: “Hjälp, strykjärnet!” Ut till vänster.
•   Man låtsas tappa taget under armkroken i Turalleri och ramlar ut genom dörren.
•   Man kan göra som Söderlund som reste sej mitt i Spel-Olles gånglåt och sa:
    — Förlåt mej, men jag måste till jobbet. Gentele ringde och sa att vi måste repetera in en ny opera till i morron.