Varför har man hund egentligen?

nr 46 1976
••• Varför har man egentligen hund?
    Han, som jag har, är världens snällaste hund men ganska korkad. Han hajar inte vad man säjer. På sex år har han bara lärt sej innebörden i sju ord, "ut", "leverpastej". "båten kommer", "följa med", "husse", "matte", och "räven kommer".
•   Säjer man "ut" begriper han, att han ska få gå ut. Då sätter han sej på rumpan och spänner ögona i en tills det blir av. Vid ordet "ut" flaxar öronlapparna opp och ögonen förvandlas till två hypnotiska pistolskott som aldrig släpper en förrän man tar med sej kräket och går.
•    Säjer man "leverpastej" flaxar öronlapparna till igen och han börjar darra med underläppen eller vad hundar nu har att darra med. Han är som sagt världens snällaste hund, men han kan mörda för en skiva leverpastej.
•   Säjer man "båten kommer" knatar han opp i fönstersoffan på landet och spanar mot ångbåtsbryggan för att se om någon avstigande har nån spännande tik med sej. Får han se en tik, flaxar han med öronlapparna och gnyr som en direktör på porrklubb.
•   Säjer man "följa med" lägger han huvudet på sned och hetsar en genom att krafsa som en vansinnig på ytterdörren.
•   Säjer man "räven kommer" blir det fönstersoffan igen. Han far opp som en raket och spanar genom rutan i alla riktningar efter räven. När han var liten fick han lubba lös på ön, men det fick han sluta med. 
    Vi har tre rävar på holmen och han driver dom runt runt under ett förtvivlat ylande. Han är kompis med Gammelräven, han som tappat hårstråna i svansen och ser ut som en spädgris utan knorr. När drevet gått en timme, stannar Gammelräven och pustar ut. Då stannar även hunden. Dom sitter sida vid sida på en tuva och kollar utsikten. Möjligen samtalar de om något. Vad vet jag? Sen sticker räven och hunden efter. Drevet fortsätter under yl och gläfs, timme efter timme. Men grannarna på ön, som är rädda om viltet, tycker inte om det, så numera har vi hunden på löplina, en från stugan ner till sjön och en från stugan in i skogen.
    Kustbanan och Inlandsbanan.
    Det säjs att man ska prata med hundar. Tonen får då inte vara för affärsmässig. Man ska prata ömt och snällt och lågmält. Då lägger dom huvudet på sned, flaxar med öronlapparna och lyssnar. Fast det är tonfallet dom tänder på. Av själva orden begriper dom inte ett jota, dom bara låtsas. Säjer man i tillräckligt inställsam ton: "Kom hit hundjävel så ska jag skära örona av dej!" så viftar dom på svansen och vibrerar av förtjusning. 
    Min hund är inte klok när det finns oxfilé i huset, han punktmarkerar oss hela dagen när han vet vad som ligger i kylen. En gång sprang han bort. Fint, sa vi, då smäller vi i oss oxfilén när han inte märker nåt. Vi reglade dörrn, öppnade kylen för att snabbt smygsteka filén. I kylen satt en frussen men mätt och belåten hund. Rap, sa hunden.
    Det blev ingen, oxfilé. Varför har man egentligen hund?