Varför ljuger Söderlund? 

nr 32  1968
■■■ Augustikvällen bjöd på brinnande himmel i väst när solen gick ner bland granarna på Gålö. Vi hade lagt ut näten i Fladen och det rasslade sommarljuvt mot bordläggningen när båten sakta gled mot land genom den saftiga vassen. Mitt i denna vassdjungel lät Oskarsson årorna vila, för här var rätta platsen och ögonblicket att tala ut med Söderlund i viken.
     — Söderlund, sa vi, det måste bli slut på det här. Varför ljuger du så förbannat?
     — Därför att jag är en auktoritet, sa Söderlund, och folk behöver sina auktoriteter. Man får inte göra dem besvikna.
    Det var närmast fru Gustafsson på pensionatet som hade klagat. Gästerna kom hem och sa en massa befängda saker som fick fru Gustafsson att baxna och när hon undersökte närmare så visade det sej att alla vansinnigheter som gästerna hade fått för sej dom hade Söderlund i viken till upphov.
   Det är så, sa Söderlund, att stockholmare i skärgårn är på en hysterisk jakt efter det genuina. Får dom tag i nån skärgårdsgubbe som har vegamössa, blåställ, strömmingsfjälliga stövlar och mullbänk under överläppen så dyrkar dom denne gubbe till tusen. Det spelar sen ingen roll om gubben är en personlighet eller har nånting att berätta eller ej, bara han kan misstänkas vara en genuin skärgårdsbo så blir han dyrkad som ett monument.
    — Men du är väl för höge farao inte genuin? sa Öberg med Pentan. Tar man av dej blåstället så hittar man en vanlig jävla kolonialvaru-handlare från slakthusområdet i Enskede!
     — Okay, sa Söderlund, men tanterna på pensionatet tror att jag är genuin och det vore grymt att beröva dom denna illusion. När allt kommer omkring så finns det inga genuina skärgårdsbor alls. De få som finns uppträder i grå flanellbrallor och vit tenniströja och har så mycket Brylcréme i håret och så mycket Mum under armarna att man inte kan skilja dom från vanliga semestrande byrådirektörer. Men här kommer jag i blåställ och skitiga stövlar och pensionatskärringarna slåss om mej. Dom vill ha svar på allt. Hur blir vädret i morgon, herr Söderlund? Säj snälla herr Söderlund, kommer det att nappa på Ersholmsgrynnan i morron bitti? Säj snälla herr Söderlund, vad ska jag göra med min Mercury som inte vill starta? Tusen saker vill dom veta och dom vänder sej till mej för att dom uppfattar mej som auktoritet. Att i ett sånt läge trilla ur sitt blåställ och säja: Häpp! Här har ni en kolonialvaruhandlare från Enskede, det skulle vara andligt mord!
     Men lagom är väl i alla fall bäst? sa Oskarsson på udden. Dom berättade att en tant hade kommit hem till pensionatet och berättat att det skulle bli högtryck. De andra gästerna som såg på TV hade av aftonens meteorolog just fått veta att det skulle bli lågtryck och åska. Men den här tanten stod på sej för hon hade träffat dej. Och du hade påstått att högtryck var på gång därför att änderna satt i talltopparna och sjöng.
     — Nja, sa Söderlund och rodnade, hon var nog lite korkad tanten och det bjuder ju alltid till att driva med dom.
     — Var disponent Bergström korkad han också? undrade Öberg.
     — Hur så?
     — Knallpulver, sa Öberg.
     — Jaså den, sa Söderlund. Nä han var stöddig. Kom ner till mej på bryggan och började surra om sin utombordsmotor som aldrig ville gå och bad om råd. Och när jag inte hade något råd att ge honom så började han ironisera och sa att skärgårdsbefolkningen kunde man förstås inte räkna med, den begrep ju ingenting. Då sa jag åt honom att ett osvikligt medel är att skruva bort översta tändstiftet och pillra in en rulle knallpulver i cylindern.
     — Dom hade ett helsike på varvet att rensa cylindern åt disponenten efteråt. . .
     — Tja, sa Söderlund, varven ska ju leva dom också. Vi genuina skärgårdsbor måste hålla ihop och fixa jobb åt varandra.
     Fröken Berg, sa Oskarsson, är inte glad hon heller.
     — Ett offer för sin auktoritetstro, sa Söderlund.
     — Men var det nödvändigt att inbilla henne det där med linoljan?
     — Äsch, sa Söderlund, hon tjatade i två dar om att hennes badkappa var så kall och våt och jag sa att dränk kappan i linolja och häng den på tork så tar den inte åt sig vatten sedan. Jag rår väl inte för att fröken Berg har luktat rå fisk i tre veckor och har åtta kattor hängande efter sej vart hon går.
  Ångbåten, sa Öberg, det här med ångbåten var väl i alla fall lite tjaskigt? Gamla människan, hon förstod ju inte bättre . . .
     — Gamla fröken Lundgren menar ni? sa Söderlund. Hon hör till den typen som måste tystas med psykiskt våld! Jag satt på verandan och läste Dagens Nyheter och så dyker gumman upp och frågar om allt mellan himmel och jord och fan och hans mormor. Jag fick inte sammanhang i en enda mening när man försökte hänga med i vad som händer nere i Tjeckoslovakien. Och så kom det ett timmersläp förbi, en av dessa evinnerliga bogserbåtar som släpar massaved i stora flottar upp till Hallstavik och Skutskär. Och då ville käringen förstås veta vad det var.
     — Då sa du? sa Öberg.
     — Att det var en ångbåt, sa Söderlund . . . Ångbåt? sa gamla fröken Lundgren, det ser jag väl att det är en ångbåt men vad är det han släpar på? Och då talade jag om det.
     — Det var väl inte hela sanningen, sa Oskarsson.
     — Än sen då? sa Söderlund. Folk frågar. Dom vill veta allt vad som händer i skärgårn för att ha nåt att berätta för grannarna i vinter. Så man måste göra det som händer lite intressantare. Det var därför jag berättade för gumman Lundgren att det som ångbåten släpade efter sej var ved att elda under pannorna med.
     — Så mycket? sa gumman och såg väldigt imponerad ut.
     — Ja visst, sa jag. Han ska ut på långfärd och har tagit med sej så han klarar sej ända fram.
     Fröken Lundgren störtade hem till pensionatet och berättade för dom andra gästerna att nu förstod hon varför dieselmotorerna konkurrerat ut ångkraften till sjöss.
     Men, sa Oskarsson, du måste förstå, snälla Söderlund, att man måste dra gränsen någonstans. Man får inte ljuga hur mycket som helst. Man måste tänka på konsekvenserna. Pensionatsgästerna blir bittra när dom upptäcker att du har lurat dom. En del tar så illa vid sej att dom packar och reser hem. Fru Gustafsson är bekymrad.
     — Ingen fara, sa Söderlund. Jag har lagt av från och med i går. Då tyckte jag nämligen själv att det gick för långt.
     — Jaså, sa Oskarsson och såg lättad och överraskad ut.
     — Ja, man kan ju ta livet ur folk, sa Söderlund. I går ringde fru Gustafsson till mej och berättade att en 74-årig gumma kommit hemsläpan-de på en gråsten som vägde 68 kilo. Hon hade jobbat med knotan i timmar, sa Söderlund. Bara för att jag sagt att Oskar den andre hade pinkat just på den stenen när han gjorde strandhugg på ön med "Drott" 1898!
     Då vart jag lite skamsen, sa Söderlund.