Varför pekar folk på Olsson?
          nr 28  1973
••• Jag har alltid haft på känn att människan är grym, sen tre veckor vet jag det.
    Det var tre veckor sen jag fick ett jack i pannan. Det är snart läkt. Det gjorde inte särskilt ont. Det som smärtar mest är omgivningens kommentarer.
    Jag vet nu hur de avvikande har det, de som råkat ut för en defekt i utseendet. De får dagligen utstå uppmärksamheten från Stirrarna, Granskarna, Viskarna och Skämtarna.
    Stirrarna säjer ingenting men dom stirrar på en som om man vore en vålnad. Stirrarna uppträder mest på T-banevagnar och i snabbköp. En medelålders stirrare glodde på mej så att han körde rakt in i manuella grönsaksdisken med varuvagnen och rev för 400 kronor kronärtskockor i golvet.
    Granskarna är fulla av medkänsla.
    — Stackars fan, gjorde det ont? säjer dom och sticker in nosen mellan ögonen på en för att ägna blessyren ett ingående studium. Efter fyra granskare på en förmiddag känner man sej som en ha kolja inför hundra misstänksamma husmödrar i Östermalmshallen.
    Det är inte nog med att man granskas och ömkas, en del av granskarna slarvar med tandborstningen. Värst var en medelålders granskare på Torsgatan som lever på vitlök och avokados och har en andedräkt som står som en rutten käpp ur gapet på vederbörande.
    — Det är synd om dej, sa han.
    — Ja, sa jag, med vitlöken brusande kring örona. Han anade inte hur rätt han hade.
    Viskarna är liksom stirrarna. Dom säjer ingenting. Dom pekar på en eller nickar åt ens håll och sedan diskuterar dom ens fall med sitt sällskap. Man blir så nyfiken på vad dom säjer, så man kan bli tokig. Men den allra största gruppen är ändå Skämtarna.
    Dom pekar, skrattar och kommenterar. Jag har antecknat några exempel på vad en avvikande person, en man med ett märke i pannan, kan råka ut för:
•   Ung redaktör, lönnfet men snäll: 
    — Tjänare, har du intervjuat Bosse Högberg?
•   Medelålders ingenjör, lite dum men snäll: 
    — Haha, har du rykt ihop med käringen?
•   Tobakshandlare, lite korkad men billig:
    — Vad nu då, så du ser ut! Ja, käringarna är inte lätta att tas med så här års.
•   35-årig pressfotograf: 
    — Har'u sprungit mot en vägg?
    Slagits med “käringen”, sprungit mot en vägg, inte kunnat väja för lyktstolpe är de förklaringar till skadans uppkomst som hittills toppar listan.
    Mera nyanserade kommenterare förekommer emellertid också.
•   40-årig elektriker:
    — Dumjävel, det vet du väl att man inte ska nicka kloten i krocket.
•   13-årig grannson: 
    — Rakar du dej ända där uppe?
•   30-årig motorjournalist:
    — Sör'ru, mannen som inte trodde han behövde använda säkerhetsbältet.
•   35-årig mittenpolitiker:
    — Has det varit i Heidelberg och duellerats med sabel?
•   38-årig redaktör: 
    — Lite längre ner och du hade blivit tvillingbrorsa till Moshe Dayan.
•   44-årig grannfru: 
    — Fy vad du ser ut, det där skulle du ha sytt.
•   48-årig reporter:
    — Jag trodde du hade gjort som farsan min. Han såg ut så där när han var på kanelen och ramlade framstupa i en halvöppnad sillburk.
•   35-årig kontorist.
    — Har du sprungit genom balkongdörren?
•   40-årig motorjournalist efter 30 sekunders stum granskning av skadan:
    — Dom har fina bromsar på Volvo.
    Nej jag har inte slagits med min hustru, jag har inte nickat krocketklot eller tvärnitat med bilen eller varit i Heidelberg och gått igenom mensuren. Att jag ser ut i roten som jag gör, beror på att även stugor på landet ska ha hängrännor och stuprör. Det är en hel vetenskap att sätta upp dessa prylar på kåken. Stuprören ska kapas till lämplig längd, vilket jag gjorde med skärtrissan på borrmaskinen. Jag satte fast den avsågade rörstumpen på prov, böjde mej sen ner efter nästa skarvrör och reste mej igen för att applicera även detta. Då kom rörstump nummer ett. BLONK sa det i roten. Det gjorde inte ondare än att det gick över med två “jävlar i helvetet’. Men sen började det sippra blod nedför ansiktet och spegeln bekräftade att jag såg ut som Lennart Risberg brukade göra i sin krafts dagar. Såret tvättades och sårkanterna pressades ihop med en elastisk häfta. Och sen var det inte mer med det.
    Ungarna tyckte att far såg tuff ut, som en bov i nån gammal amerikansk reprisfilm, någonting åt Paul Muni i “Scareface”. Kamrerer på banker, damer i postluckor och systemkassor började begära legitimation. De betraktade legitimationskortet och jämförde noga med originalet samt betjänade mej med största tvekan. Gå i kloster Ofelia, sa Hamlet. Gå i plåster är inte lätt det heller.
    De senaste veckorna har jag alltså lärt mej något mera om människorna och ännu något mera om de i utseendet avvikandes situation.
    Skaffa dej en defekt och du är blixtsnabbt omgiven av hjärtlösa lustigkurrar. I det brukssamhälle utanför Stockholm där jag bodde ett par år som barn hade människor med defekter ett helvete. Alla människorna i det här brukssamhället tjänade lika, bodde lika och var ungefär lika illa behandlade av fabriksledningen. Det enda som kunde skilja människorna åt var defekterna.
•   En som hade långsmal huvudform fick heta “tuppägget” i hela sitt liv.
•   En som hade spasmer i ögonlocken och blinkade stup i ett fick heta “Blinka 19” därför att någon räknat ut att han blinkade 19 gånger i minuten.
•   En som hade både äggvita och sockersjuka fick heta “marängen”.
    Säja vad man vill om människan, hon är tanklös men grym. Söderlund i viken är inte särskilt finkänslig han heller. Han tog pipan ur munnen och sa:
    — Nåja, du var inte så skitvacker förut heller.