Varför skriker människorna ho i skogen?
        
  nr 32  1973

■■■ Vi är inne i kantarellernas månad och markerna myllrar av personer som skriker hoho till varandra.
    Markerna? sa Söderlund i viken, du menar väl skogen? Det heter skogen och inte “markerna”.
    Nej det heter markerna. Det fick man lära sej på 50-talet när radion hade två gubbar, som varje söndag pratade naturupplevelser med varandra, Nils Dahlbeck i Göteborg och Nils Linnman i Stockholm. Samtalen fördes per telefon och lät så här:
    — Hej du Nisse.
    — Ja, hej du Nisse.
    — Nu är det fint i markerna.
    — Ja, nu är det fint i markerna.
    — Har du varit ute i markerna nånting idag?
    — Nej, men jag var ute i markerna igår. Det börjar bli höst. . .
    — Ja, det börjar bli höst i markerna.
  Dom där rapporterna från markerna pågick i flera år. Nissarna försökte varje söndag överträffa varandra i märkliga naturupplevelser. Hade Linnman sett en entita, så hade Dahlbeck sett minst en tvåtita. 
    Sedan kom televisionen och Dahlbeck försvann ur markerna för att bli kapten Bäckdahl i Humle och Dumle. På sätt och vis var det synd. Vi saknar honom, i markerna.
    Men frågan gällde inte om det heter markerna eller inte utan detta evinnerliga hoande bland kantarellerna.
    Vi satt i Söderlunds berså och väntade på att vattnet skulle koka upp i bykgrytan nere vid sjöbon. I en gammal trälåda rasslade fyra tjog kräftor på tomgång och dillen stod i en hink och doftade med kronorna i knappt förnimbar kvällsbris.
  Varför skriker människan hoho så fort hon hamnar i skogen? En del skriker huj, huj, andra skriker hau hau och låter som Louis Armstrong i “How high the moon”. Men majoriteten skriker hoho. Och varför skriks det?
    — Man ska vara ensam när man plockar kantareller, sa Söderlund. Det finns inget mera stressande än att ha med sej någon som skriker hoho på en så fort man försvinner bakom en granruska. Jag tror folk skriker av rädsla för att gå vilse.
    — Ensamhetskänslan griper den som inte är van att gå till skogs, sa Oskarsson på udden. Människan skriker sitt hoho och känner en trygghet när hon får ett hoho tillbaka.
    Folk skriker väldigt olika, fastslog Öberg med Pentan. Det finns inte två människor som skriker hoho på samma sätt. Hör på Pettersson-skan, hon låter som en gammal stövare. Havv, havv.
    — Eller Lundströmskan, sa Oskarsson. Hennes kraxande hå, hå tar man inte miste på.
    — Hon röker för mycket, sa Söderlund. Efter några hå, hå tappar hon luften och då låter det som när man stryper en häst.
    Öberg skriker inte hoho, han skriker koko och Söderlund i viken sa att det är farligt, det måste han sluta med.
    — Jag kände en tapetserare i Johanneshov som också skrek koko, berättade Söderlund. Både han och tanten var tokiga i svamp och åkte till skogs med Tyresöbussen varenda söndags morron. Tanten var en typisk hohoare. Hon kunde inte gå två meter i skogen utan att vråla hoho. Det hände t o m att hon skrek hoho redan i Enskede så att busschauffören höll på att köra av vägen. Men tapetserarn skrek som sagt koko och det fick han sluta med sen den hösten han hade ihop det med en gök.
  Tapetserarn hade just satt händerna som en tratt för munnen och ropat koko, koko, koko tre gånger, men i stället för tanten så kom det en stor fet gök flaxande och sa koko.
    — Gå hem med dej, sa tapetserarn.
    — Koko, sa göken och la huvet på sned.
    Då gick tapetserarn där ifrån. Men göken var en efterhängsen typ. Den hoppade från gran till gran och följde tapetserarn vart han gick. Och hela tiden skrek hon koko så det dånade i skogen. Tapetserarn och tanten formligen flydde in i bussen till stan.
    — Två enkla till Johanneshov, det blir tolv spänn, sa chaufförn. Och så sex spänn för fågeln.
    — Vilken jävla fågel? sa tapetserarn.
    — Han som sitter därbak på ryggsäcken på er, sa chaufförn.
    — Koko, sa göken och la huvet på sned.
    Det var en sällsynt efterhängsen gök, sa Söderlund. Tapetserarn och göken hade ihop det i fem dygn. Den satt på tapetserarns balkong-räck och skrek koko hela nätterna så att karln inte fick en blund i örona. Tapetserarns tant blev nästan lite sotis. Grannarna ringde till TV och berättade om det märkliga förhållandet mellan tapetserarn och göken och Nils Linnman kom ut med en filmfotograf, men då stack göken. Det hade kanske gått bättre med Dahlbeck.
    — Jag bara berättar detta, sa Söderlund, för att varna Öberg för att ropa koko. Kör med hoho som alla andra.
    Mja, sa Öberg, jag skrek ju koko i stället för hoho just därför att det är så många som skriker hoho. Man ska skilja sej från mängden.
    — Det är svårare att skilja sej från en gök, sa Söderlund. Vill du inte skrika hoho utan måste vara avvikande till varje pris, så skrik huhu eller hyhy eller nåt.
    Apropå detta, sa Oskarsson, är det nån som vet vem som skriker hohoho ho ? borta i Fåglaröskogen nu om dagarna?
    — Hohoho ho ho? sa Söderlund.
    — Nej, hohoho ho, tre korta och en lång precis som BBC under kriget. Morsetecknet för V. V som i “Victory”.
    — Inte en aning, sa Pettersson med Archimedesen. Men jag har också hört det flera gånger, hohoho ho. Undrar vem det kan vara? Egentligen skulle vi sätta upp en lista på alla öbor och deras sätt att hoa i skogen. Då slapp man hoa tillbaka på folk man inte känner.
    — Vi vet för litet om vår nästa, sa Oskarsson. Vi vet en hel del om Sträng och Zarah Leander och kronprinsen men vi vet intet om hur de ropar hoho i skogen. Hur ropar Nixon? Hur ropar Chou Enlai?
    — Står inte de i “Ho is Ho”? sa Söderlund. Då kokade vi kräftorna.

Har ni hört den här?
Den gamle industriledaren hade hunnit bli ganska förmögen med åren men tyvärr hade han sen 1O år varit stendöv på båda öronen. Så mycket större blev hans glädje när det på marknaden dök upp en liten elektrisk hörapparat som inte bara gav honom hörseln tillbaka utan dessutom var osynlig. Och när han var uppe på Hörselfrämjandet för att få apparaten finjusterad frågade dom om han var nöjd.
    — Den är alldeles utmärkt, sa han.
    — Ja, inte sant. Och era släktingar måste ha blivit förtjusta?
    — Jag har inte talat om för dom att jag kan höra igen, sa mannen. Jag låtsas som ingenting. Men jag har redan fått skriva om mitt testamente fyra gånger.