VARFÖR STANNAR MOTORN FÖR SÖDERLUND?
 
                                       
nr 32 1967                 

■■■ Somliga har tumme med båtar, somliga inte.
    Oskarsson på udden har det, men Söderlund i viken och jag har det inte, trots att vi faktiskt vet en hel del om hur motorer ser ut inuti.
    Oskarsson på udden har inte en aning om vad en vevstake är för något, men han får aldrig motorstopp.
    För Söderlund spricker det ett topplock så fort han hunnit tre meter från bryggan.
  Båtar har en själ, sa Söderlund en kväll på bryggan och spottade på en braxen som badade i ytan. Båtar tycker inte om mej. Jag är inte deras typ. Vad har Oskarsson på udden som inte jag har?
    — En Johnson, sa jag.
    — Precis som om det skulle vara något fel på en Mercury, fnyste Söderlund. Jag ska säja dej, att jag har vevat runt alla motorer som finns i marknaden och dom hatar mej hela bunten. Jag måste göra nånting åt mej. Ni som skriver en massa skit i tidningarna borde ha särskilda spalter för såna som mej. Fruntimrena får vägledning i sina tidningar dom! Jag vet tjejer som gått omkring och letat efter en karl i tjugo år utan att hitta nån. Men så har dom fått tag i nån sån där damtidning som lärt dom hur dom ska göra sej mer attraktiva i karlarnas ögon. Det är ganska enkla knep, har jag hört, men vips så är dom gifta och sitter lyckliga med fyra ungar, frysbox och Amazon i Bandhagen.
  Men herrtidningarna, vad lär dom ut? Inte har jag, sa Söderlund, hittat nån rådgivningsspalt där man får veta hur man gör sej attraktiv för båtarna.     
    — Jag är inte den typ som tilltalar båtar. Dom bara stannar och jävlas så fort jag kliver i dom. Jag måste göra nånting åt det.
    Söderlund talar faktiskt sant, för näst Perssons grynna vet jag ingen som kan få stopp på båtar så effektivt som Söderlund. 
  Tänk bara när vi fick honom att köpa en ny racer i juli med en femtihästare i aktern. Söderlund hämtade den i stan, fick den tunga motorn påhängd och en gubbe på bensinpontonen hjälpte honom att vinda upp roderlinorna på rattstångens spole.
    — Tie spänn, sa gubben.
    — Tack, sa Söderlund, överräckte beloppet, lyfte vegapirkan till avsked och körde rakt in i pontonen med en sån rulle att gubben drattade baklänges i en trave tomma fotogendunkar. Nej den skakades av det fruktansvärda plåtskramlet och en äldre dam störtade fram med en förfrågan om det månne redan var den tredje september.
    Gubben hade kopplat linorna fel; när Söderlund styrde babord gick båten styrbord.
  Likadant var det med hans gamla Albin, som han hade i den gamla skötbåten. Söderlund gillade aldrig insugningsljudet från förgasaren. Slufs-slufs-slufs-slufs lät det när den sög in luft. En annan människa skulle inte ha reagerat, men Söderlund är akustisk estet, minsta missljud i ett gångjärn eller i en bilmotor kan förvandla honom till ett nervvrak. Och den slufsande Albin skulle tämjas. Söderlund kapade en bit av en dammsugarslang och drog den från förgasaren till ett hål midskepps, skulle Albin slufsa på detta obildade vis fick han göra det utomhus.
    En dag när Söderlund bärgat en långrev i hård sjö vid Björkösund gick inte Albin i gång. Det var lygens att få liv i motorn. Söderlund vevade så han fick blåsor i isterbanden. Oskarsson på udden vevade så han fick blåsor. Jag vevade så att jag fick blåsor. Albin gav inte ifrån sej minsta tecken till liv. Soppa fick han, gnista kom det på stiften. Gnista plus bensin det brukar det smälla om. Men Albin small inte och orsaken var ju klar, vi hade Söderlund i båten!
  Med stor möda rodde vi den gamla skötbåten i land och frågade efter en motorelektriker. En gammal urinnevånare lade handen bakom örat och sa ilsket: Vafalls?
    — En elektriker? röt Söderlund i örat på gubben med en sådan kraft att vi trodde att han skulle blåsa upp gubbstackarn som en ballong.
    — Elektriskan? skrek gubben tillbaka. Den betalade jag för fan i förringa veckan!
    Men vi fick vänta i fyra timmar på en semestrande bilelektriker från Ornö. Han lyfte locket av motorhuven, kopplade loss Söderlunds dammsugarslang och släppte ut tre liter saltvatten. När Albins förgasare fick luft i stället för saltvatten att blanda bensinen med då small det!
  Och tänk på hur det var när Söderlund på 50-talet fick för sej att han skulle segla. Han köpte en gammal starbåt för 200 kronor, men det blev aldrig något segla av. När Söderlund skulle sätta segel hakade han fast seglet i storfallet med en karbinhake och sög sen tag i fallet med sin fulla kraft. K-R-A-S sa det så att hela ön spratt opp ur vilstolarna. Söderlund , 88,6 kg, stod naturligtvis med båda 45:orna på det segel han så beslutsamt försökte hissa. Söderlundskan försökte köra seglet genom Husqvarnan men höll på att vricka av sej fötterna på tramporna innan hon kommit halvvägs. En händig tältskräddare i stan gjorde ett prydligt bilkapell av seglet när hösten kom. Söderlund satt en snurra, en gammal B 22:a, på starbåten och gjorde åtta knop. Vi sa åt honom att ta bort den djupa blykölen så skulle han göra över tio knop. Men Söderlund tyckte att det var för bökigt. Och när båten helt plötsligt började rusa fram i bara 4 knop så sålde Söderlund ekipaget för 150 lock. Påföljande söndag kom nye ägaren förbi i en elva knop.
    — Vad i jösse namn har'u gjort me’n? sa Söderlund. Har du fimpat kölen?
    — Ja, inte bara kölen, sa nye ägaren. Det som bromsade ännu värre var dom fyra abborrnäten som satt på den.
    Men Oskarsson på udden, han som inte är intresserad av båtar, han som inte vet något om båtar, han som i båtar bara ser ett trivialt fortskaffningsmedel från vår ö till fastlandet, han sätter sej bara i sin båt, vrider på nyckeln och åker. Alldeles bredvid ligger Söderlund och jag och rycker i våra snören. Ibland stannar Oskarsson och morsar med en nonchalant gest mot mösskärmen och säjer:
    — Vad gör ni gubbar? Sågar ni ved i båtarna?
    Oskarsson har en förunderlig tumme med båtar. Söderlund säjer att en vacker dag ska han skruva ur tändstiften för Oskarsson och sätta dit rödvinskorkar i stället. Men, säjer Söderlund, jag kan nästan ge mej fan på att han får igång motorn på dom också! Jag undrar just vilka tidningar han läser. . .