Vårkväll på ön och ingen säjer flaska. . .
                              
nr 13  1980 
■■■ Nöden är uppfinningarnas moder, sa Söderlund i viken, lade två sjuttifemmor whisky på isen nere vid bryggan.
    När vi kom ut till ön denna vårvinterhelg visade det sig nämligen att Söderlunds kylskåp hade pajat. Så konstigt det än kan låta, är det inte alla kylskåp som tål kyla.
    Av allt elände i världen är ljummen sprit det eländigaste Söderlund vet. Men ligger hela viken frusen behöver ju dylikt elände inte uppstå.
  Solen strålade över skärgården, fjärdarna låg redan öppna, de sista isflaken seglade omkring för vindar och strömmar och gnistrade kritans vita.
    Vi tog motorsågen ur vedboden och drog till skogs för att göra bastuved av ett par stöddiga vindfällen, två gammelgranar som brakade ner under stormen i november. Den trogna jonseredaren hostade i gång på första rycket och högg tänderna i granvirket så spånen sprutade.
    Från grannholmen svarade en annan motorsågare, för dom har vindfällen där också.
  Det blev en växelsång som kom fåglarna att lyfta och rävarna att ta betäckning i lyorna med svansarna mellan benen.
    Nedanför oss, på ömse sidor om granberget, låg vikarna ännu istäckta som king size-lakan utbredda till tork.
    — Vackert, sa Söderlund, men har du sett! Vilket skådespel! Isen går upp!
    Har herrskapet varit vittne till en islossning någon gång? Ofta är det vinden som pressar sönder isen, ibland är det vattenståndet som ökar och spränger isen underifrån. Men det är alltid samma show, samma enorma krafter i rörelse. Isen man nyss gick på bryts som knäckebröd fast den mäter sina tjugo centimeter i tjocklek.
    — Man känner sej liten, sa jag.
■  Jävlar! skrek Söderlund. Spriten!
    Han kastade sågen ifrån sig och lubbade som en sprinter över stock och sten. Jag efter.
    Andfådda som två gamla urblåsta lokomotiv konstaterade vi, att det var för sent. Bryggan, vilken nyss hade suttit som en visdomstand i isens grepp, låg nu alldeles fri. Strömmen hade tagit flaken ut på fjärden. Någonstans där ute seglade ett flak med två sjuttifemmor whisky. Söderlund teg och tittade i marken.
    Jag suckade. Där gick den lördagsglädjen. Makterna kan verkligen jäklas med en ibland.
    Under tystnad kärrade vi ner grankubben från berget, klöv och travade i vedboden. Det blev kväll med blodröd himmel och fyrarna blinkande i skymningen.
    — Vi får ringa Öberg med Pentan, sa jag. Öberg med Pentan får ställa upp och bjuda på en whiskypinne.
    — Den snåla jäkeln? fnyste Söderlund. Det blir inte några orgier precis. Han är så ini helvete sparsam att han blandar Pommac i groggen för att man inte ska kunna se hur svag den är.
    Men hellre en svag pinne än ingen alls.
    — Vi tar'n med överrumpling, sa Söderlund, ringer vi, kan han slingra sig.
  Öberg med Pentan blev emellertid pin glad när vi kom stövlande.
    — Kliv in gubbar, vill ni ha en groggpinne?
    — Om vi vill? sa Söderlund och sparkade av sej dojorna i farstuvrån. När Söderlund sparkar av sej skorna låter som när en långtradare kör in i en bergvägg. Öbergs hund vaknade och skällde ut honom.
    — Håll babblan, hund! sa Söderlund. Har du inte lärt dej känna igen grannarna efter alla dessa år?
    — Inte ett ont ord om min hund! sa Öberg med Pentan. Det är den klokaste hunden på ön. Att han skäller, beror just på att han känner igen dej, din drummel. Han har inte glömt att du sparka'n i sjön i somras.
    — Han klev ju mitt i långreven, sa Söderlund. Tänk om han fått en krok i tassen? Nog är det trevligt med hundar, men man vill inte få dom på långrev.
  Öberg hällde upp, utan Pommac. Tre män glodde varandra högtidligt i ögona med lyfta glas. Endast isbitarnas klirrande störde tystnaden.
    — Skål gubbar, sa Öberg, skål för våren!
    Efter ett trefaldigt aaaah” sa Söderlund, att Öbergs hund nog var ganska klok, men så klok som Söderlunds labrador var han ändå inte. Han hette Timmy och bet alla i byggnadsnämnden som kom för att snoka efter svarta tillbyggnader.
    — Han kunde vara som en människa, sa Söderlund. Med åren fick han en utpräglat borgerlig livssyn. Så fort Palme visade sig på TV:n högg han tänderna i sladden och drog kontakten ur väggen. Sen fnyste han ock vek ihop sig i korgen igen.
    — Ingenting mot Trulle, sa Öberg med Pentan. När vi fick överslag i brödrosten så det slog ut blåa lågor från apparaten så lyfte han på benet och släckte brasan!
    — Inte vet jag om hundar ska anses som intelligenta bara för att dom pissar i brödrostar, sa Söderlund. Själv hade jag en katt som sket i en pjäxa en gång, men jag kan inte minnas att hon fick några applåder precis.
  Får det lov att vara en rackare till? sa Öberg.
    Söderlund tittade på mej och jag på Söderlund. Vad hade det tagit åt Öberg?
    — Ha'ru nån Pommac hemma? sa Söderlund.
    — Nej, sa Öberg.
    — Inte ens det? sa Söderlund. Har du fått ärva?
    — Fan snacka'ru om? sa Öberg.
    — Du är så generös, sa Söderlund, det är inte likt dej. Whiskyn kostar faktiskt hundra spänn flaskan numera.
■  Inte den här, sa Öberg. Den är gratis. Kan ni tänka er gubbar, att hunden och jag var nere vid bryggan och kikade på islossningen. Och så seglar det in ett flak med två flaskor whisky på! Serverat och klart som på en bricka! Är inte det fantastiskt?
    — Men. . ., sa Söderlund men avbröt sig.
    — Här drar man världens märkligaste story och ni bara tiger, sa Öberg. Var inte du på väg att säja nåt, Söderlund?
    — Äsch, sa Söderlund och tömde glaset i botten. Hit med en till.