Världen har glömt sin småfisk...
                      
                                                                                       Så var det en gång, så blir det aldrig mer

nr 25  1977                                                              
■■■ Jag vill inte påstå, att det var bättre förr, men 1932 fick man ligga på magen på Dalarö brygga och kika på småfisk utan att bli trakasserad.
  Man blir lätt nostalgisk när syrenerna blommar och den gamla badorten steks i junisolen. Man får ett infall att återuppliva ett sånt barndomsminne som att kika på fisk. Men svårigheter uppstår när man försöker.
  Dels är bryggan numera av betong, de spännande springorna försvann när den gamla bryggan rasade ner i sjön. Man får leta sig ut på en annan brygga.
  Dels var det lättare att ligga på mage 1932 när man var liten och späd. Nu är det 92 kilo som ska ligga.
    Men fisken är densamma. Där kommer abborren, skärgardsvattnens randiga tiger. . . där kommer den platta mörten som liknar en bit foliepapper simmande på högkant. . . där kommer spiggen, en liten glad ordning som pilar omkring lite hit och dit utan att få något ordentligt uträttat, en djupets Per Ahlmark. . . Gäddan är å sin sida som Fälldin, han syns inte till. Det lär ska vara lika bra det, för på senare år har han fått sår och bölder av föroreningarna och varannan gädda man får upp ser ut som en knölpåk.
    Solen gassar en i ryggen, man får skugga med händerna för ögonen för att riktigt kunna följa livet där nere mellan stenkistorna. Man njuter. Man är sju år, ska börja i skolan till hösten, har inga andra bekymmer än att dom har höjt chokladglassen till 15 öre. Man hör glada sommar-röster omkring sig. De vuxna talar om daggmask och bensin och Pommac, viktiga ingredienser i svensk sommar 1932.
    Fisken är densamma, bryggan är nästan densamma, men rösterna säjer andra saker 1977.
  En mansröst säjer: Den där har tydligen sumpat nånting ner i stenkistan, där kan han ligga och glo. Det är dyrt att tappa något, för det enda raka är att ringa Eriksson och be honom bryta upp en av plankorna. Det kostar femti spänn, Det gjorde jag i fjol.
    — Va hade'ru tappat då?
    — En spänn. . . Jag gick 49 back, inte visste jag att gubbfan ville ha betalt.
    Steg släpar i grus, rösterna avlägsnar sig.
  Nya steg, nya röster. Ett par damer den här gången. Det gnisslar om dom, det är väl shoppingkärran som är lite osmord.
    — Har du sett på den där, Elsa?
    — Usch ja, va ska dom där utslagna typerna ute i skärgårn å göra? Kunde dom inte ligga kvar under buskarna i Humlegården?
  Ung pojkröst och en skrovlig mansröst, antagligen far och son:
    — Kolla, fassan, en muhammedan. Måste dom verkligen ligga på’re där vise va timme?
    — Vete fan, kan inte jäveln hålla reda på va alla invandrare hittar på.
  En båt lägger till, det verkar vara en gammal Albin. . . Fla-fla-fla-fla fla. . . det insugningsljudet är bekant. Det luktar solgrillad fernissa, skulle gissa på en laxkutter.
    Men vad angår den mej? Spiggen har börjat jaga honor där nere. Han har byggt ett bo av sjögräs, runt som en tennisboll, så något har han tydligen fått uträttat ändå. Och nu jagar han honorna. Hans äktenskapliga teknik är lite speciell, grabbarna på FIB aktuellt skulle bli förvånade. Det hela går ut på att jaga honan med huvudet före in i boet med sån fart att hon fastnar med huvudet i väggen och inte kommer loss. Sen blir det bröllop. Tja, alla sätt är bra och alla vägar bär till rom.
    — Uffe, säjer nån i den nyanlända båten, de ligger ett fyllo framstupa på bryggan, ska vi hjälpa'n?
    — Nä, låt bli. Du kanske blir med i “Dolda kameran”. TV hittar på så mycke skit så här på sommaren.
    Klampande steg passerar. Snart är dom i gruset vid landfästet. Ska väl upp i samhället för att handla, kan tänka. Gruset rasslar av andra steg som stannar. En dam med pip i luftrören väser:
    — Här ligger fyllgubbarna till höger och vänster, inte en dag för tidigt att dom avskaffade mellanölet.
    Dam utan pip:
    — På polisman Johanssons tid fick det inte ligga några fyllon och drälla så där. Men nu är Johansson indragen, han som allt annat.
    Någon kommer på cykel och bromsar, navet är ett Torpedo, det gnisslet var välbekant redan 1932. En man, förmodligen cyklisten, säjer hånfullt skrattande:
    — Ha, de e typiskt för dom där jävla motionsdårarna. Tre armhävningar så ligger dom där och orkar inte längre.
  Spiggen och honan har bröllopsfest i boet där nere, mörten står vid sidan om, fladdrar med gällocken och bara glor. Han kanske är en voyeur, en sån där som tittar på när andra har sej. Men voyeur det om hundra år? Abborrarna drar i var sin ända på en stackars tångräka som råkat förirra sig ut ur den skyddande tångruskan.
    En man kliver över min kropp med klafsande dojor. En annan ställer ner en väska på bryggan. De samtalar om mej.
    — Den här har fått sej en sil så han klarar sej till kvällen. Vi gör väl en höjdare?
    — Bra, roten i hörnet nertill vänster och dojorna i övre högra hörnet, lite diagonaltjoflöjt så där. . .
    — E're midsommar i skärgårn, så e de. . . KLICK . . . där satt han!
    Då tittade jag upp och undrade vad herrarna hade för sej. En hade kamera, en antecknade i block. Jonsson, Morgonbladet, sa han med blocket.
    — Ni behöver väl inte trampa på mej, sa jag? Eller är det den nya pressetiken, att man ska trampa på folk?
    — De va min polare här, fotografen. Du får fålåta'n, va. Han kan gå över lik för en vass ruta. Vi trodde'ru hade smällt av.
    — Jag gör det alldeles strax om jag inte får vara i fred.
    Man kallade mej alltså för fyllo, man kallade mej motionsdåre, man kallade mej narkoman, man kallade mej för ett utslaget lik. Ingen, säger ingen, kom på den bisarra idén, att jag kunde vara en person som låg och kikade på småfisk.
    Världen är inte längre som den var 1932, den tror bara det värsta om folk. Det är det tråkiga med världen just nu, den har glömt sin småfisk.