Varning för heminredningstidningar!
                                          
nr 17  1971 
■■■ Det ska vara saloondörrar i år. Alla vi som följer med i heminredningstidningarna vet att det just nu är sagolikt inne med saloondörrar. Men tänk er för innan ni skaffar er saloondörrar, lyssna till en som redan gjort det.
    Saloondörrama har förändrat mitt familjeliv!
 Ni vet förstås vad som menas med saloondörrar, sådana där halva spjäldörrar som dom hade på barerna i Vilda Västern för att inte tanterna skulle kunna kika in i barerna och se om deras gubbar satt och söp. Det bästa med dom här dörrarna är att man inte behöver öppna dom, man går bara rakt igenom. Man behöver inte stänga dom heller, dom svänger tillbaka till utgångsläget tack vare en sinnrik fjäderan-ordning.
    Dörrarna kostade 280 kronor och snickare Osvaldsson satte upp dem mot ett skäligt honorar. Sen bjöd vi hem Söderlund i viken för att visa våra nya saloondörrar.
    — Fan så festligt, precis som på bio, sa Söderlund och sparkade upp dörrarna som han sett Manolito göra det i High Chaparral. Det pallade inte konstruktionen för. Ena dörrhalvan flög in i rummet följd av en svärm osorterad skruv. Snickare Osvaldsson satte dit dörren igen mot ett skäligt honorar.
    Dan efter kom Oskarsson på udden in för att efterhöra vårt intresse av att lägga nät vid Ersholmen, abborren är delikat så här års. Oskarsson tvärbromsade inför saloondörrama, backade fyra meter, kröp ihop som en partisan och sprängde igenom saloondörrarna med huvudet före och en rökpipa i vardera nypan.
    — DANG-DANG-DANG. skrek han, öppna kassapparaten och stick tassarna i vädret!
    Den gången rök båda dörrhalvorna. Snickare Osvaldsson satte upp dem igen mot ett skäligt honorar +2:50 i tillägg för längre skruv.
    Då var Pettersson med Archimedesen och hans hustru betydligt varsammare, kanske främst beroende på att hustru Pettersson ämnade bjuda på elvakaffe och bar på en dukad bricka. Försiktigt som en nudist forcerar ett taggtrådsstängsel skred hon genom dörrarna och log lättat när hon väl var igenom. Det visade sej att hon log en aning för tidigt. Dörrhalvorna slog igen men kom tillbaka och gav henne en smäll i baken så att hon stod på örona med både kaffe och sockerkaka. Vi kokade nytt kaffe, Petterssonskan fick själv förtära den bit av socker-kakan i vilken hon kört sina fem smutsiga små fingrar.
    Söderlund tittade in och instämde i familjen Petterssons mening att saloondörrar är snyggt men ovanligt fånigt.
    Öberg med Pentan tittade in han också och röjde en betydligt positivare inställning till nymodigheten.
    — Tjusigt, sa han, jag minns en gammal film med Gary Cooper, där sådana där dörrar spelade en avgörande roll. Boven skulle sticka en kniv i ryggen på Cooper, men dörrarna slog igen om armen på'n och boven satt som i ett skruvstäd. Så här, sa Öberg och räckte Pettersson sockerkakskniven. Du är boven va, och jag är Gary Cooper.
    — Wallace Beery, sa Söderlund.
    — Nä, för de va Cooper, sa Öberg.
    — Kan välan hända, sa Söderlund, men Cooper var ju en stilig karl. Med din fula kran får du nöja dej med att vara Wallace Beery. 

    — Men det var ju Cooper som skulle stickas ner. . .
    — Hade han sett ut som du, hade han blivit nerstucken på ett betydligt tidigare stadium . . .
    — Ta/en kaka till, snälla Söderlund, sa fru Pettersson och så rände Pettersson kniven i Öberg.
    Det stämde förträffligt. Öberg
sidesteppade och Petterssons arm fastnade mellan dörrarna så att han tappade kniven. Han satt inte värre fast än att vi hade kunnat lirka loss honom, men det var för sent. Söderlund stod inte att hejda. Han hade tagit sats ända från frysboxen och kom som en hundrakilos stridsvagn med handflatorna framsträckta som kanoner. Öberg fick sej en karamell så att både han och dörrhalvorna brakade in i rummet.
    Söderlund förklarade att det hade gått till så i filmen. Även han hade nämligen sett den filmen. På matiné. Röda Lyktan Sveavägen 1937.
  Snickare Osvaldsson satte upp dörrarna igen mot skäligt honorar. Inte för att det angick honom, sa han, men vad har herrskapet för umgänge?
    Efter fyra veckors innehav av saloondörrar har vi lärt oss tekniken. Eftersom ingen människa oavsett kön eller socialgrupp kan motstå dörrarna utan hukar sej och tar sats eller riktar fruktansvärda Cartwrightsparkar mot dem, förekommer vi gästerna genom att artigt hålla upp dörrarna för dem. En del hinner för all del inte bromsa utan tumlar in i rummet ungefär som om dom just hoppat av en buss i farten men vi har sluppit ringa snickare Osvaldsson på flera dagar. Osvaldsson hörde själv av sej på telefon i torsdags och meddelade att han ämnade fara till Mallorca på 14 dagars semester men han kunde rekommendera snickare Johnsson på Södermannagatan som ska vara en fena saloondörrar även han.
    — Om jag vore som ni, sa Söderlund i viken, skulle jag sluta upp med att läsa heminredningstidningar.
    Det ligger något i det.