Vart tog alla färgstarka skärgårdsbor vägen?

 
  
nr 30  1971 
■■■ Vart tog den, genuine skärgårdsbon vägen, han som vittjade tvåhundra krok och smugglade estnisk sprit? Vart tog de gamla farbröderna med skepparkrans vägen, dom som satt vid hembränningsapparaten och såg ut som Sigurd Wallén? Vart tog de salta svajiga karlarna vägen, de som blandade sitt kaffe med Kron?
    Skärgårn har förändrats och i synnerhet befolkningen. Visst finns det gubbar i vegamössa, skepparkrans, blåställ och strömmingsfjälliga gummistövlar. Väderbitna män som står på bryggorna på krokiga knän och röker Tiger Brand i krokiga pipor, men försöker man bekanta sej, räcker dom fram näven och säjer “Civilekonom Hagelbring angenämt!”
    De riktiga skärgårdsborna går i T-shirt, V-jeans och röker Kent. På lördagarna tar dom sej en Lyckholms till maten.
    Här har man dock läst Albert Engström, Strindberg och Sven Barthel sen man var liten. Man har fröjdats åt dessa människor de skildrat och fått sina förväntningar på färgstarka skärkarlar så högt spända att man får ryckningar i kroppen så fort man ser, en vegamössa. Men lyfter man på mössan, så finns där bara Lasse Dahlquist.
    Vad gör man då som den noskige skärgårdsromantiker man är? Jo, man kan förslagsvis sätta på sej sin vegamössa, stoppa Tiger Brand i sin krokiga pipa, blanda sitt kaffe med Brännvin och läsa en bok om gamla tider.
 Till all lycka äger jag en sådan liten bok, en riktigt unik en. Det är en handskriven bok jag hittade på vinden hos Söderlund i viken som bor, i en mer än 2OO- årig kåk där det finns allt ifrån gamla böcker till nyinkomna kackerlackor.
    Någon har i denna lilla bok antecknat allt som stod i Stockholmstidningarna om Dalarö, och dess skärgård under åren 1926 till 1936. Med prydlig stil och alltid nyvässad blyerts har denne någon nedtecknat allt från dödsfallsannonser till
kommunala skandaler och rättstvister kring fiskerätter och ägoskiften. Och i den boken möter jag alla de gamla salta gubbarna, alla de bussiga spritsmugglarna från förr.
  Ur Stockholms Tidningen från den 30 november 1929 har dagbokförfattaren avskrivit följande skakande smugglarreportage:
    "Julspriten till Stockholm hamnade hos tullen. Storsmugglaren med tusenlapparna fast med femtusen liter. 
    Storsmugglaren Kolk från Estland gripen vid Dalarö".
    Efter dessa rubriker kastar vi oss in i den rafflande texten, skriven av ST-signaturen ‘Cervus’:
    "Storsmugglaren Kolk från Estland, han med tusenlapparna i benkläderna, är åter i Stockholm. Men den här gången gick han miste om förtjänsten. Tullen ute i Dalarö har lagt beslag på honom själv, hans nya fina motorbåt och fem- tusen liter estnisk smuggelsprit. Herr Kolt kom för övrigt som ett brev på posten. Just i dagarna skulle han inställa sej inför rätta för att tala om, hur det kom sig att han i maj i år var här med motorbåten "Kaleb" och hade sju svenska tusenlappar på sig. Den gången slapp han undan med en stämning. . .
  Det är Dalarö tulljakt med kustvakten Vesterberg som chef ombord som har äran av det lyckade kapet.
Jakten låg vid femtiden på torsdagskvällen och kryssade i Järnholmssundet fem sjömil utanför Dalarö (just norr om Utös nordspets). då man plötsligt tyckte sig se en mörk skugga glida fram över vattnet i riktning mot Ornö. Den skuggan var heldäckade motorbåten Lüs av Reval med dunkarnas mångfald ombord. Smugglarbåten gick med släckta lanternor och det var praktiskt taget kolsvart till sjöss, men snart var den fångad i ljuskäglan från tulljaktens strålkastare. Och så började kapplöpningen över vattnet. Lüs, som hade 5 000 liter sprit ombord, orkade inte med mer 8 knop, men tulljakten gjorde 11, och snart sköts ett prejskott på 20 meters håll. Lüs ropades an:
    — Vart ska ni hän?
    — Till Stockholm!
    — Vad har ni för last?
    — Sprit.
    — Tack!
    Och så var den saken klar.
    Något motstånd brydde sig smugglarna inte om. De voro tre och tullmännen lika många, men de senare hade eldvapen ombord mot smugglarnas slidknivar, Och då var för övrigt Kolk själv så gott som redlöst berusad och hade vrickat en fot, sade han åtminstone.
  Och så tog man Lüs på släp och smugglarne isolerades ombord på jakten efter vederbörlig presentation. Det var Kolk själv, men “inte var han chef ombord, bara vanlig matros" . . . Befälhavaren till namnet hette Ingemann och maskinskötaren, en ung pojke med trevligt utseende, hette Leander. De voro alla från Estland och föredrogo att tala finska, men på jakten fanns det tolk ombord. Skeppspapperen visade att Lüs i juni i år inköps i Reval för 50.000 finska mark. Det var en riktigt välbyggd gråmålad båt på 50 fot. Och under däck lågo tiolitersdunkarne omsorgsfullt emballerade i säckar. Spriten hade inköpts från ett fartyg i Finska viken och mottagaren. . . ja, han var svensk förstås, men vad han hette det hade man alldeles glömt bort. . . Man skulle om någon stund ha sammanträffat med honom på västra sidan av Ornö och det var väl med tanke på de hägrande tusenlapparna som Kolk hade tagit sej ett par av finare märke än vad dunkarne kunde bjuda. Och så var han genomblöt efter att ha legat och drejsat i åtskilliga dagar. Det var alltså i sista stund som törstiga stockholmare gingo miste om julspriten, som nog i detaljhandeln skulle ha betingat ett pris av omkring 100.000 kronor, utspädd och buteljerad
    Natten till fredag har herr Kolk i sällskap med sina nyktra kamrater fått sova ruset av sig på tullstationen i Dalarö, omsorgsfullt bevakade av nitiska tullmän, under det att Lüs fridfullt slumrade sida vid sida med tulljakten, en stenkast därifrån. Idag går färden vidare till Stockholm och rättvisan. Kustbevakningschefen. polisen och domstolen hälsar herr Kolk välkommen åter.
    Ack ja. Bestämt var det mera spännande i skärgården för 40 år sedan.