Vårvindar friska jävlas och tjuter. . .  
          nr 22  1972                 
••• På ön ute i skärgårn är vi ganska överens, både Söderlund i viken, Oskarsson på udden, Öberg med Pentan och Pettersson med Archimedesen, det här har nog varit den tjyvkallaste våren på länge!
    — Det heter i visan, sa Söderlund. att “vårvindar friska leka och viska”. För det första leker dom inte, dom lever rövare! För det andra så viskar dom inte, dom tjuter som sjutusen skitfulla raggare och håller på att välta kåken från stenfoten! Vore man poet och skulle få ut något publicerbart av den här våren, finge man köpa ut en 75:a och ha samkväm med sej själv, om det skulle bli några versrötter av.
    Söderlund yttrade detta medan han stod framåtlutad över potatislandet och satte tidig Ulster i små hål som han borrat med ett avsågat spadskaft. Den torra jorden yrde om örona på honom i den fräsande nordanvinden och när han rätade på sej såg han ut som nån tysk som just räddats upp till markytan från något av de dramatiska gruvrasen i Ruhr.
    Våren har ju av tradition en viss rätt att vara nyckfull. Det har försommaren också. (Herregud, man har ju varit med om att leta fram snöskyffeln för att kunna ragga ihop blomster att lägga under huvudkudden på midsommaraftonen, så egentligen gnäller man för tidigt!)
•   Men Johan i Svartnäs, han som kollar färgen på abborrarnas ryggfenor och drar sina slutsatser, han säjer att det ska bli en vissen sommar. Och han säjer detta med en viss auktoritet, för han har råkat få rätt i ett par år. Men å andra sidan så har John på Fåglarö utanför Dalarö kollat abborrfenor sen 1911 och menar, att dom är ett fan så opålitligt medium.
    — Det är möjligt att Johan i Svartnäs kan förutsäga vädret lokalt för Svartnäs med omnejd, men man får akta sej för att tro, att jävla insjöabborrar i Dalarna kan säja nåt om vädret här ute i skärgårn.
    Säjer John. Som bott här i alla väder i 78 år.
    Han tror mer på sina reumatiska påkar. Vänsterpåken gör ont just nu, det blir mer oväder. Men högerpåken känns fin, och där har han långtidsprognoserna.
•   Personligen brukar jag mera lita till Johns påkar än till Thorslunds och Karl Einar Karlssons millibarer i TV. Låt oss hoppas att påkarna pekar rätt även i år, både för oss som vill solbada och för Söderlund som vill ha tidig Ulster till sillen, dillen och bäsken.
    Fy fan sa Söderlund och spottade matjord på ren svenska, nu går vi in i stugvärmen och tar oss en rackare mot vädret!
    — Tack, sa Oskarsson och släppte båtskrapan, det ska inte göra ont.
    — Nej tack, sa Öberg som skulle över till fastlandet och köra bil.
    — Jag kan bjussa på en nubbe här på fläcken sa John och halade fram en halva whisky ur lådan han satt på. Alla utom Öberg tog sej en luring och sade “Aaaah”. Det var inte bara artighet. Det smakade ovanligt gott i nordankylan.
    — Som bomull, sa Oskarsson.
    — Man kan nästan bli religiös, sa Söderlund.
    — Inga dåliga märken, sa Pettersson med Archimedesen och kisade mot etiketten. Queen Anne. . . jo, jag tackar jag!
    — Tok heller, sa John. Det är inte Queen Anne.
    — Jaså, du har hällt Standard i pavan? sa Söderlund. Men det är strunt samma, så här i kylan känns alla sorter som religion.
    — Det är inte ens whisky, sa John. Det är Östgöta Sädes. Men det är med det som med fläckiga abborrfenor folk tror för mycket på gamla märken.
    — Ta dej en, sa Söderlund till Öberg, det är så gott så man tror det är whisky.
    — Bilen, erinrade Öberg.
    Omoderna sa Söderlund. Hör du till dom som fortfarande åker bil? När hela stan cyklar?
    — Statusgrej, sa Öberg. Alla spaltkändisar åker cykel bara för att det råkar vara inne.
    — Prat, sa Söderlund. Om tio år kommer hela Stockholm att cykla, därför att dom är så illa tvungna till'et. Bilarna kommer att förbjudas i innerstan. Det är sant, för det har jag läst i Dagens Nyheter. Bara cyklar släpps in. Så det gäller att träna sej i tid.
    — Transporterna? sa Öberg. Nog måste man väl släppa fram transporterna?
    — Icke sa Nicke. Det behövs inga transporter till innerstan. Det ska bli piazzor och trattorior och museer av alltihopa. Hela Skeppsholmen ska bli ett Moderna museet!
    — Så om jag åker till Moderna museet och köper en Picasso för 40 000 så måste jag köra hem den på cykel? En Picasso på pakethållaren?
    — Sämre stingpinne kunde'ru väl ha? sa Söderlund. För resten så kommer nån Picasso inte att kosta några 40 000 då, för om ingen kör bil, så går priserna på olja ner.
    — Arbetar inte Picasso i pastell? undrade Öberg.
    — I så fall, sa Söderlund, kan du köpa tavlorna på krita. 
    Då fick Söderlund en varning.
    Sommaren är på väg. Jag rättar mej inte efter Johns ben, när jag påstår detta, inte efter Johans i Svartnäs abborrfenor, inte efter färgen på de bristande rönnknopparna eller lystern i ejderhanarnas granna häckningsskrud, jag säjer det därför att det hörs på gubbarna. Under vinterns veckohelger kan dom vara förvånansvärt sams, men till våren stiger saven i dom och dom blir stora i käften och snara till en gliring här och ett fläskben där.
•   Gamla förhandlingsvana disponenter glömmer allt vad skrivbordsdiplomati heter och lappar varann på käften därför att någon påstått att Mercury är en bättre aktersnurra än Evinrude.
•   Mentalt stabila familjeförsörjare råkar i raseri när man betvivlar att deras 40 hästars Johnson gick i gång på första rycket för året.
•   En byrådirektör ville gå i sjön för att grabbarna sagt att hans Penta var en jävla gräddvisp.
    Sådan är våren i killarnas värld, snål, kall och blåsig och fylld av aggressioner, en tid när en man måste ha guarden uppe innan han påstår att Djurgårn är bättre än Bajen.
    — Det är tjuren i oss, säjer Söderlund. Den gamle hanen vaknar till kamp om honorna, men eftersom alla är gifta sen femtioelva år, så tar det sej andra uttryck. En del slår kompisen på käften, andra cyklar till Skeppsholmen och köper Picasso.
    Det är våren.