Vatten på 38 meter!

nr 31  1968
■■■ Folk i allmänhet tycker inte att det är så konstigt att det kommer vatten ur väggen när dom vrider på en kran. För oss här på ön är del ett mirakel.
    — Ska du borra brunn? sa Söderlund i viken. Aktare gosse, du kommer att få nippran innan du är färdig.
    — Tror du det? sa jag. Jag har fått tag i en gubbe som tar 4.500 kronor för 40 meter och sen sextio kronor metern därutöver.
    — Det är just det där med 60 kronor metern som är det kusliga, sa Söderlund. Jag minns väl när jag borrade på förra sommarstället jag hade. Det kom två gubbar med en borrmaskin på fyra hjul och satte i gång. När dom hade hunnit till 40 meter snöt dom mej på 4.000 spänn. Men nåt vatten hade dom inte fått. Dom borrade femtio meter och ville ha 600 kronor till.
    — Vatten då?
     — Inte en droppe, sa gubbarna, men rätt som det är så kommer det.
    Vid 60 meter var det fukt på borren, men det var bara katten som hade varit framme och pinkat i hålet. Jag kom på honom klockan fyra en morron. Först satte han sej och slog en drill i hålet, sen klev han åt sidan och lade örat till. Han såg riktigt belåten ut när det sa skvatt därnere i underjorden. Det var en säregen katt, sa Söderlund. Hans smak när det gällde nöjen var mycket bisarr.
    Vid 75 meter sa jag åt borrgubbarna att nu får ni snart passa er så att ni inte får glödande lava på borrspetsen. Vid 90 meter började jag frukta på allvar att gubbarna ämnade borra sej tvärs igenom jordklotet.
    — Varsko mej i tid, grabbar, sa jag, så ska jag telegrafera till Mao Tse-tung att om han hör nåt som surrar i hålfotsinläggen i morron så ska han inte bli rädd, det är bara Söderlund i viken som ska fram med sin brunn.
    104 meter fick vi hålla på innan det kom så mycket vatten att det räckte till att bada kanariefågeln i. I runt tal 8.000 bagare kostade kalaset, så passa dej gosse!
    Trots Söderlunds varningar började vi borra. Det kom vatten på 38 meter. Inte mycket, men i alla fall 120 timliter. Borrgubben gick ner till 40, fick sina 4.500 och avrullade nöjd och belåten med borrmaskineriet. Så långt var allting till belåtenhet. Men till en modern brunn hör en motordriven, pump, en hydrofontank, plastledningar inne i kåken och en förfärlig massa kranar. Det var inte särskilt dyrt, det kom ut en hel låda skrot med båten, och hela klabbet gick på inte fullt 2.000 riksdaler.
    — Anläggningen är komplett, sa dom på firman i stan. Den var så farao heller. Gubbarna stod i ring omkring mej när jag försökte skruva ihop kikboxkranar, muffar, tryckströmbrytare, säkerhetsventiler, grenkopplingar och alla andra förbryllande mojänger som det moderna rörmokeriet hade att bjuda på. Experttipsen korsade varann i luften.
    — Det fattas en sekurexkoppling, sa Söderlund.
    — En reduktionsmuff mellan ventilen och strömbrytaren måste det va, sa Oskarsson på udden.
    — En skarv med 1-tums innergänga och 1 ½ tums yttergänga skulle göra susen, sa Pettersson med Archimedesen.
    — Blånor, sa Öberg med Pentan. Du kan för sjutton gubbar inte skarva rörstumparna utan blånor!
    Hur vi än skruvade och provade så föreföll det dock som om det fattades en mutter här och en rörstump där. Gamle Bom, öns original, sällade sej till experterna, vände mullbänken i överläppen, pekade i mutterlådan och sa:
    — Den där jäveln ska gå på den fan, och den fan ska gå på den jäveln, men det verkar som om det skulle fattas en jävel och en sån där fan.
    Brunnen verkade vara ett typiskt fall för
en utbildad rörmokare. Var får man tag i en sån mitt i treveckorssemestern? Jo, rörmokare     Tillander kom, tittade på anläggningen och sa:
    — Det fattas en muff, jag kommer tillbaka.
    Sen såg vi inte röken av honom. Rörmokare Persson kom, tittade på anläggningen och sa:
    — Det saknas en muff, jag kommer tillbaka.
    Sen dess har vi inte sett röken av honom.
  Rörmokare Johansson kom tittade på anläggningen och ringde till stan, för han hade kommit till den skarpsinniga slutsatsen att det saknades en muff. Rörmokare Johansson satt på verandan och drack grogg tills muffen kom. Det tog tre dagar. Sen åkte rörmokare Johansson hem, för det var fel muff. Men häromdan kom rörmokare Tillander tillbaka. Han hade en muff med sej.
    — Nu är det bara att dra slang, sa han och for till stan. Hans avfärd var lite förhastad, visade det sej. Han kunde gott ha stannat någon dag så att vi hade fått prata slang med honom. Vi startade pumpen en tisdagsmorron. Hela ön var församlad. Det såg ut som det brukade göra på moderna sovjetryska oljemålningar under rubriken "Elektriciteten kommer till kolchosen". Söderlund var där med ett Duralex glas för att smaka på vattnet. Oskarsson på udden var där med ett spydigt flin på läpparna. Gamle Bom var där och undrade varför rörmokaren hade satt den och den jäveln på den och den fan. Sen tryckte vi på knappen. Det pumpade och sprutade vatten i alla skarvar där det inte skulle pumpa och spruta.
    — Vad var det jag sa om blånor? sa Öberg med Pentan.
    — Den där jäveln sluter inte tätt på den där fan, sa gamle Bom.
    — Stäng av innan han pumpar på sej, sa Söderlund.
    Vi gick in i kåken och vred på kranen. Nä då, inget vatten! Det bara gurglade och väste. Kranen lät som Louis Armstrong gör när han är glad.
    — Det är tre kilos tryck på ledningen men inget vatten i kåken, sa Oskarsson. Det måste vara stopp nånstans. Jag tror det är grenkopplingen bakom lillstugan det är tjall på.
    — Näppelunda, sa Söderlund, för den har jag gjort. Nej, felet ligger nånstans under kåken.
    — Bakom lillstugan! sa Oskarsson på udden och uppsökte stället, skruvade isär kopplingen och tittade i röret. Då kom förstås vattnet. Med tre kilos tryck.
    — Som min katt fast tvärtom! sa Söderlund.
    — Så roligt har jag inte haft sen avgasröret exploderade för Pettersson med Archimedesen, sa Öberg med Pentan. Kopplingen samman-skruvades, vattnets ankomst firades genom att hela sällskapet skålade i vatten och utbringade ett leve för brunnsborraren, svenska rörmokeriförbundet och Oskarsson på udden.
   — Gå in i kylen och hämta litern, så får vi bju gubbarna på lite starkt också! sa jag till Söderlund, en anmaning som belönades med allmogens varma applåd. Söderlund kom dock tebaks utan liter.
  — Jag vet inte om jag vill öppna kylskåpsdörren, sa han, för det står en halvmeter vatten på köksgolvet. Du skulle ha stängt kranen!
  Till folk som tröttnat på att åka kanot nerför Niagara, lessnat på att åka kana utför Mont Blanc och längtar efter nya hisnande äventyr finns bara ett tips: 
    Borra en brunn!