Vattenskidor? Tack inte för mej!

nr 30  1966
■■■ Jag lever i den finaste sommar som Stockholms skärgård haft sen 1955, men det har kommit smolk i glädjebägaren. Folk pekar på mej och säjer: Titta där går han som inte kan åka vattenskidor!
    Det är nämligen inte bara ett varmt år, det är vattenskidåkarnas år. Det är fullt av dem i vattnen kring ön. När man puttrar ut för att i all fredlighet meta opp ett par abborrar kommer man knappt fram med snurran för dom. Det är snygga välskapta blondiner som klyver fjärdarna med perfekt balans och en elegant skidföring. Det är bredbenta kulmagade disponenter som bölar av livslust så att man tror att det är bärplansbåten Sirena man möter.
    Det är dom bredbenta disponenterna som är populärast. Deras åkstil (som får en att undra om dom sitter på nån osynlig potta där ute till havs) har nämligen sina risker. Den ger ingen perfekt balans. Det behövs bara en liten vågkam så flyger disponenterna av pottan och landar i vattnet med flinten före och fotsulorna mot solen.
    Då jublas det i land. Åskådarna som kantar stränderna applåderar i vild förtjusning. Och när dom inte applåderar så pekar dom på mej och säjer: Där går han som inte törs åka vattenskidor!
    Massan vill ha en till att skratta åt. Människan är grym. Människan blir aldrig nöjd. Människan vill inte bara se disponenter virvla runt i förödmjukande ställningar. Människan vill även se redaktörerna virvla.
     Men där kammar dom noll. Jag har inte ägnat, mej åt vattensport sen jag åkte surfing på 40-talet. Söderlund i viken hade snickrat ihop en surfingbräda av en gammal garderobsdörr. Den spände vi efter Söderlunds Trim som gjorde 12 knop. Söderlund körde och jag surfade. I Strångsundet låg Oskarsson på udden och pimplade strömming i kvällssolen. Söderlund väjde med Trim, men surfingbrädan gick rakt fram för bogseringståten gick av. 89 kilo 0lsson brakade rakt in i babords låring på Oskarssons Gerda som var en stadig båt, byggd i ek på Ornö. Jag flög i en snygg båge över Gerda men gav visst Oskarsson en riktig tåfjutt mitt i nyllet i förbifarten, för han hade en blåtira i tio dar efteråt.
  Oskarsson är en fridsam kille men han tyckte förstås att det ändå var märkvärdigt att man inte ska få pimpla sej en strömming utan att bli borrad i sank av tosingar som far omkring i sjön på en gammal skithusdörr. . . När det finns båtar!
    Vi påpekade att det rörde sej om en garderobsdörr men Oskarsson genmälde att det kom på ett ut, när han blev förbaskad så var han inte så kinkig med detaljerna.
    Oskarsson kan berätta om den där episoden än i dag. Han glömmer den aldrig. När andra pekar finger åt mej för att jag inte deltar i vattenskidåkningen, pekar Oskarsson på mej och säjer: Där går den där fnattbullen som höll på att köra ihjäl mej med en dörr sommaren 1946.
    Två skolor har så småningom utkristalliserat sej ur vattensportandet kring ön:
    1. Dom som åker på två skidor, det är disponenterna.
    2. Dom som åker på en skida, det är snobbarna, de unga, muskulösa killarna med en solbränna som grundlades redan i februari på Mallorca. Dom är inte bruna längre. Dom är förkolnade.
    Kategori 1 delar upp sej i olika grupper. 
    a) Pottsittarna 
    b) De rakbenta
  Pottsittarna är som sagt dom som ramlar och är mest underhållande. De rakbenta är de mera avancerade. De landar genom att åka på skidorna ända fram till bryggan för att sen göra en helomvändning i sista sekunden och slutligen företa ett litet kytt upp i luften så att dom landar på stussen på bryggkanten. Endast en god portion sinnesnärvaro och snabb reaktionsförmåga räddade i går en flanerande adjunkt i biologi och geografi från att få en muskulös bilförsäljare på tårna. 
    Kategori 2 är alltså dom som åker på en skida, dom verkliga snitsarna till vilka både pottsittare och rakbenta dubbelskidåkare drömmer om att så småningom få räknas. 
    Snitsarna startar genom att stå på bryggan med ena foten och låta den andra foten med skidan lojt dingla vid sidan om bryggan. I händerna håller han bogserlinans handtag. Mellan den bogserande 65-hästars plastracern och bryggan slingrar sej bogserlinan slak.
    Då ropar snitsaren: NU!
    De 65 hästarna vrålar i gång på toppvarv, båten lämnar viken som en raket och snitsaren passar på att hoppa i vattnet i samma tiondels sekund som linan sträcks.
    Det är svårt att lära sej sånt.
    Vid första försöket brukar man flyga i en vid båge genom luften medan skidan står kvar på bryggan. Vid andra försöket följer hela bryggan med därför att åkaren försummat se till att linan går fri från pollarna. Vid femtioelfte försöket är det redan kväll och snitsaren in spe har armar så långa att han kan gå rak och plocka violer. Vad han nu ska med dom till. Skillnaden mellan vattenskidor och slalomskidor, som enkelskidorna kallas, är den att slalomskidan har en kraftigare roderfena undertill.
  Söderlund i viken, som svurit alla vattenskidåkare evig hämnd för två ryssjor som det fastnade en disponent i förra sommaren, har reda på det där om fenorna. Det finns inga bevis, men det var säkert han som ställde fenan på Vackra Hermans skida i 45 graders vinkel. Vackra Herman säljer chica herrmodenyheter i en shop på Östermalm. Han säjer att han "eeelskar att åka vattensjiider. När Vackra Herman skulle göra sin morgonritt på skidan i tisdags ämnade han inleda med en vid vänstersväng följd av några snabba korta zigzag-delikatesser. Men knappt hade Vackra Herman påbörjat sin vänstersväng förrän skidan gjorde en tvärgir och gick sin egen väg. Vackra Herman fortsatte genom luften som en mycket stilig skulptur. »Ikaros återkomst» skulle man ha kunnat kalla den. Strandens damer var fulla av fasa och höll händerna för ansiktet medan de skrek oh och nej och hu och hjälp. Men ett rått skällande gapflabb skar tvärs igenom gnyet. Det kom från Söderlunds veranda i viken.
    Vackra Herman hämtade sej snabbt från kullerbyttan. Senast i morse pekade han på mej nere vid handelsboden och sa: Titta, där går han som inte vågar åka vattenskidor!