nr 32  1965               

■■■ Man sitter i augustiblåsten på sin sommarholme och bläddrar i de tidningar som hittat ut från fastlandet. Enligt Herbert Tingsten ska man inte läsa tidningar när det blåser för »det är lika besvärligt som att diskutera med fruntimmer». Men ibland kan det i alla fall vara värt besväret.
  Det står så mycket om modiga män i tidningarna. Förra veckans modigaste man dök upp i SE. Jag tänker på kollegan Karl Gunnar Bäck som sålde sin Mercedes för 17.500 kronor och köpte en Volkswagen 1957 för 1.000 kr och en Plymouth Savoy 1958 för 900 kronor i stället. Det är kanske inte fråga om mod, det kanske rör sej om hejdlös optimism. Eller står vi inför ett fall av outsäglig glömska? Det var ju inte så värst många år sen Karl Gunnar förbryllade trafiken på riksvägarna med en gammal Vauxhall Cresta, där körriktningspilarna flög ut på bägge sidorna så fort man knäppte på radion.
    Bilar och tidningsfolk är ett sorglustigt kapitel. Jag vet inga som gör så lustiga bilaffärer som fotografer och journalister. Vi glömmer t.ex. aldrig den gamla Skoda som fotografen Sven-Gösta Johansson förvärvade på 50-talet av en gubbe som stoppade 3.500 kronor i plånboken och springande försvann från platsen. Vi invigde Skodan under en reportageresa till Öland. När vi skulle fika i Norrköping vägrade motorn att stanna fast vi vred om nyckeln. Det uppstod folksamling kring den envisa lilla bilen som bara gick och gick hur vi än hyssjade på den. Det blev inte stopp i maskineriet förrän vi slog en hink kallt vatten i kylaren. Då först slutade den att glödtända. 
    En vecka senare åkte Sven-Gösta och Sven Forsell till Skåne med bilen. Sven körde och rattade åt vänster i Skånes Fagerhult, men bilen gick åt höger. Det visade sej att ratten satt fast med en mutter som måste dras till lite då och då. Så småningom blev gängorna så utnötta att ratten bara snurrade runt och bilen fick styras med skiftnyckel. En polisbil som rullade upp i filen bredvid Skodan på Valhallavägen höll på att köra in i Sophiahemmets staket när Sven-Gösta räckte ratten till passageraren och fortsatte att köra med den för konstaplarna osynliga skiftnyckeln.
   Skodan gjorde en tur fram och tillbaka till Spanien innan den fick nog. Särskilt serpentinvägarna i Pyrenéerna var mariga, rapporterades från resan. Sven-Gösta fick köpa ny skiftnyckel i Barcelona.
    Den lilla bilen skulle jäklas in i det sista. Sven-Gösta köpte en Simca, fick bra betalt för Skodan i inbyte och ställde den i bilfirmans garage. Bilförsäljaren tyckte den stod i vägen och flyttade den tio meter. Därpå slog han av tändningen med ettans växel i och släppte kopplingen. Skodan hoppade rakt in i väggen med ett brak och förvandlades till en rykande skrothög. Den lilla bilen hade glödtänt för sista gången.
   När man inte läser i tidningarna om modiga män så skriver dom brev. En teknolog Staffan Engström på Lidingö hade stora planer på försommaren. Han äger en av de äldsta bryggarbåtarna, Gambrinus 5, som har jämnt 100 år på nacken och körde omkring med pilsner i Stockholms skärgård förr i världen. Med denna båt ämnade han företa en resa till Svarta havet och Medelhavet tvärs igenom de europeiska delarna av Sovjet. Han skrev till ryska ambassaden och undrade hur den ställde sej till en sådan resa. Turen skulle gå över Östersjön, sen in i floden Neman vid Rusne i Litauen. Via den och dess bifloder skulle man nå Orginski Kanal och via denna Yaselda. Därefter tänkte man fara med Pripyat till Dnjepr till Cherson vid Svarta havet.
   Hur ställde sej då Sovjetunionen till detta festliga marina äventyr? Stämningen vid Erlanders besök i somras var ju hjärtlig och tydde på mjukare relationer Sovjet—Sverige? Jo, ambassaden svarade: »Ärade Herr Engström. Åberopande Edert brev till Ambassaden av den 15 juli har jag äran meddela Eder att man inte i vårt land tar emot turister med egna båtar. Högaktningsfullt V. Mpjaev, konsul»
    Med båt går det alltså inte att komma om man vill hälsa på vännerna i Sovjet. Men häng inte läpp för det, herr Engström, jag kan tala om att för samtliga går det inte med tåg heller! Det vet jag av egen erfarenhet. Jag sökte visum i juni för att göra ett resereportage från den nya tåglinjen med sovjetrysk direktvagn från Stockholm över Berlin — Warszawa—Smolensk— Moskva. Den ryska ambassaden svarade inte ens på visumansökan, den skickade bara tillbaka passet utan kommentar. Herr Engström fick ju åtminstone brev från dom! Att jag inte fick något brev kan ju tänkas bero på att jag var i Sovjet i november och skrev en rad resekåserier i denna tidning. Kåserierna var lite skämtsamt hållna, dock inte illa menade. Men dom blev sura i Pravda. Tidningen skrev:
    »SE har gästat vårt land och öst en så av stinkande förtal över det sovjetryska folket».