Vem är det som döper plastbåtarna?
   
  nr 34 1964                              
■■■ Huka er gubbar och gummor, för jag har köpt plastbåt! Man ska ju tillhöra majoriteten. Att liksom jag envisas med att i trettio år färdas i träbåt med sju knop, det håller inte i längden. Det är lika meningslöst som att äta soppa med gaffel eller rösta med Gösta.
  Jag har alltid undrat vad det blev av de gamla hästhandlarna, dom där som reste omkring på marknader förr och sålde arseniksprutade gamla hästkrakar till dumma bönder. Jag menar att hästen har ju förlorat en del av marknaden, den är ingen stor artikel längre. Vad säljer hästskojarna nu? Svar: Dom säljer plastbåtar! Till dumma disponenter. Och journalister med för den delen.
  VI TVEKADE länge mellan två plastbåtar en Ockelbo Riviera och en Selfleet Rival.
  Han som ville sälja en Ockelbo Riviera till oss sa:
    — Jaså, ni funderar på en Selfleet Rival, också? Ja, inte för att jag vill säja något ofördelaktigt om den båten, men den går så här i sjön!
    Försäljaren lämnade skrivbordet, intog en nigsittande ställning, sträckte händerna i vädret och gjorde i denna ställning upprepade bugningar mot golvet. Man fick en klar vision av en skonare som var så illa ute i stormen att den när som helst riskerade att bli målad av Marcus Larsson.
   Han som ville sälja en Selfleet Rival till oss, sa:
    — Ockelbo Riviera? Spinner ni verkligen på den! Inte för att jag vill säja något ofördelaktigt om den båten, men den går så här sjön!
    Försäljaren lämnade orderblocket, intog en nigsittande ställning som vi erinrade oss ha sett någon gång förut, sträckte händerna i vädret och gjorde upprepade bugningar mot golvet. Hallå, Marcus Larsson, här är en till!
    Nästa gång man åker till något av arabländerna och ser killar som sträcker kardorna mot skyn och bugar sej mot marken, ska jag inte sätta tro till den där guiden som brukar påstå att vederbörande är muhammedaner som bugar sej mot Mecka i bönetimmen. För jag vet ju att det rör sej om killar som säljer Ockelbo Riviera till varann.
  DET GICK INTE att skipa fullständig rättvisa mellan försäljarna. Vi lät dem komma halva vägen var genom att köpa en båt som inte heter Ockelbo Riviera och inte heller Selfleet Rival utan Seifleet Riviera.
    Vem i herrans namn är det som döper plastbåtsmodeller? Jag tycker bara att det är så pass långt mellan Ockelbo och Rivieran att det fordras en mycket speciellt konstruerad hjärna för att sammanföra dessa båda geografiska begrepp i dopet av en båt. Det är som att döpa ett barn till Muhammed Persson.
  APROPÅ DOP så är Agda sur på oss. Agda, vår gamla träbåt som i många år och sju knop gjort sin plikt utan att mankera, ligger vid bryggan och tittar snett på den nya plastraketen, ett sviket fartyg, en övergiven dam. Vi ska döpa henne till Soraya.
  DET ÄR MYCKET man ska sätta sej in i när man fått en båt som gör 32 knop. Instruktionsboken är nästan lika krånglig och fylld av underfundiga finesser som avbetalningskontraktet. När man skulle hälla bensin i gamla Agda, så skruvade man av ett lock på motorn och skvätte på. På den här motorn finns det igen bensintank. Den stod under baksätet och såg ut som den där rödlackerade brödburken i vilken mormor förvarade de sju sorterna bjudkakor. Från brödskrinet går det en slang till motorn. Mitt på slangen sitter det en gummiblåsa på vilken man ska klämma som en ateljéfotograf från förr. Sen drar man i ett snöre och det känner vi igen, vi som har dragit i snören sen 30 talet. Skillnaden är bara den, att det här snöret åker tillbaka in i motorn igen. Det verkar mystiskt. Förr i världen piskade man örona av passagerarna med snöret i startögonblicket. Men nu kräver motorn snöret tillbaka, snabbt och bestämt. Ibland blir man nästan rädd — för tänk om det sitter nån liten gubbe där inne och halar tillbaka, en liten arg tomte som båtfirman släpper ut på semester när motorn lämnats in på service? 
  RATTEN sitter i det nya fartyget på höger sida. Det är utmärkt. Tack vare denna placering kommer jag för första gången i mitt liv ihåg vad som är styrbord och vad som är babord. Styrbord är den sida där man styr! Och babord är den sidan där man ba, vad det nu kan vara för något att ba. Det står ingenting i instruktionsboken om det.
  Söderlund och andra grannar tycker att jag är en förrädare. Men provköra vill dom. Bredvid ratten sitter en spak. För man spaken framåt, går båten framåt. För man den bakåt, går det bakåt. Enkelt så att ett barn kan sköta det. Men inte Söderlund. Han stod upp i båten när han resolut förde spaken ända fram. Han hamnade med örona före i baksätet och vi blev, när han hade dojorna i vädret, i tillfälle konstatera att han behöver en ny halvsulning.
    Han reste sej argt och var klar med sitt omdöme: Det var en j-vla dum båt jag hade köpt. När vi skulle lägga till stod Söderlund på fördäck med fånglinan beredd. Det finns back på båten också, back så att man kan tvärnita i sjön. Båten stannade alltså tvärt som en åsna inför en tappad morot. Söderlund fortsatte emellertid rakt fram. Det är fascinerande att se människor gå i sjön från en tvärnitande båt. Plastiken är säregen. Söderlund såg ut som en bild av Arturo Toscanini knäppt på 1/1000 sekund just som han driver orkestern till ett forte.
    I denna ställning sjösattes Söderlund stilla under värdiga former. Jag glömmer aldrig minen. Söderlunds ansikte speglade hela förvåningen hos den som blir avkastad i farten från 4:ans spårvagn trots att han betalat avgiften.
   Folk säjer så mycket när man har köpt en plastbåt. Det är klart att Söderlund har sina synpunkter, men även andra vill ha ett ord med i laget. Persson i viken sa t. ex.: 
    — Du kan palla opp'en i hörnet av Kungsgatan och Sveavägen i vinter och sälja varm korv i han!
   Eriksson med Archimedesen sa: 
    — Jag gör visserligen bara 14 knop med min båt, men den är betald!
   Och Johansson med tändkulekostern sa: 
    — Är du hemma, jag trodde du höll till nere på Shellpiren tillsammans med dom andra raggarna.