Vem kan spläka en tralja?
        
  nr 20  1970               

■■■ I dag köper allt flera personer segelbåt. Man blir dock inte sjöman bara för att man köper en båt och förmår amortera densamma. Man måste kunna musa en hake också. Man måste kunna svikta ett fall och naja ett par ändar, Man måste inse vikten av att mana fockskoten akter över sedan man huggit dem i skothornen. Annars går det åt helvete,
  Det språk som segelkunnigt folk använder sinsemellan är inte ett språk utan en djungel av konstiga läten. Det kan för all del tyckas vara seglarens ensak hur han pratar när han seglar, men sina kunskaper i denna segelsportens egen rotvälska, dom använder han för att tyrannisera de stackars människor han bjuder på segelturer.
    Personligen har jag aldrig lyckats lära mej alla vansinniga uttryck, trots många års ansträngning. De som tar mej med i segelbåt får skylla sej själva.
    En gång seglade vi från Dalarö till Saltsjöbaden och jag stod till rors medan ägaren satt på fördäck och taglade ett sejnfall. När vi skulle passera sundet mellan Ägnö och Gåsö skrek ägaren:
    — Tjära bryggan när vi passerar sundet!
    Vad menade karln med sånt pladder? Skulle jag ta fram pyts och pensel och måla ångbåtsbryggan på Ägnö i förbifarten? Naturligtvis inte. Detta tjära stavades “kära” och innebar att jag skulle hålla bryggan kär, dvs. gå närmare bryggan än andra stranden där det var grunt.
    Varenda vår måste jag skärpa mej för att komma ihåg vilket som är babord och vilket som är styrbord. Jag känner personer som tillbringat femton somrar i skärgården utan att veta mera om segling än att lovart är någonting man inte får pinka i. . .
    Se upp för grynnan kranbalksvis om styrbord! skrek en annan segelbåtsägare som anförtrott mej rodret.
    — Vad säjer du?
    — Grynnan! gallskrek karln. Kranbalksvis om styrbord!
    Sen sa det krasch nånstans under båten. Sen sa det pang när nån bräda oppifrån masten damp ner i roten på ägaren. Båten hade tvärstoppat mot grynnan. Hade ägaren bett mej att se upp för grynnan snett fram till höger, hade jag sannolikt hunnit väja. Nu valde han att svimma med ordet “kranbalksvis” på sina läppar.
  En del som man seglar med, ber en att ta fram mameralen och fixa lite potatisvatten. Det blir aldrig nån potatis. Hade dom däremot bett mej plocka fram den lilla pytsen av segelduk och med densamma hinka opp lite saltvatten till koket, så hade det gått vägen.
    Inte får man bada heller när man väl har ankrat i nån vik, för på förfrågan var ägaren gjort av ens badbyxor så svarar han, att dem har han hängt på pulpiten och då avstår man från att bada hellre än att erkänna att man inte har den blekaste aning om vad en pulpit är. Nu har jag slagit upp ordet och funnit att en pulpit är det där staketet längst framme i fören. Förmodligen hänger mina badbrallor kvar på detsamma sen sommaren -68.
    Guskelov är man inte ensam om sin förvirring på den här punkten. Öberg, han med Pentan, har en nyfiken gumma som alltid ska ha reda på vad folk har för sej.
    — Jag såg att Pettersson med Archimedesen stack inåt fastlandet nyss? sa hon.
    — Ja, sa Oskarson på udden, han måste i land för att han hade fått tjall på fingerlingen.
    — Usch, otäcka karl! sa Öbergskan och vände Oskarsson ryggen. Hade Oskarsson i stället för uttrycket “fingerling” sagt gångjärnet i rodret, skulle han inte ha behövt anklagas för att föra ett oanständigt språk.
  Men Oskarsson är skåning och dom som aldrig suttit i en båt förrän vid mogen ålder, dom är värst på att snobba med seglartermer. Jag minns väl förra sommaren när jag måste skarva ett bord (bräda) i den gamla träbåten “Möller II”. Oskarsson mönstrade snickeriet med kritisk min och sa:
    — Vafan gör du en bladlask för när du lika gärna kunde göra en haklask med skärnagel i? Det hade blivit hållbarare. Vad gör man åt sådana människor?
    JO, man kan förstås göra som Söderlund i viken som har ett kynne för sej. Söderlund är en man, som bestämt vägrar att slå knopar. Han knyter snören och säjer hårdknut i stället för råbandsknop. Är Oskarsson i närheten säjer han spetsen i stället för fören och baken i stället för aktern.
  En av dessa första soliga söndagar i maj stod Söderlund nere vid sjöboden och knöt en förfärlig massa knutar på ett rep. Oskarsson på udden kom förbi och undrade vad fan han sysslade med.
    — Jag spläkar en tralja, sa Söderlund.
    — Jaså, sa Oskarsson och gick hem till mej.
    Han pratade om allt mellan himmel och jord som han brukar göra när han inte riktigt vill fram med sitt ärende.
    Jo, kröp det så småningom fram, han ville låna en uppslagsbok och det var klart att han fick.
    — Vad gör Söderlund nere vid sjöbon? sa jag när Oskarsson var på utgående.
    — Han spläkar en tralja, sa Oskarsson och såg bekymrad ut.
    — Det tycker jag är fånigt, sa jag.
    — Tycker du det? sa Oskarsson.
    — Ja för det är mycket billigare att köpa färdigt.
    — Säjer du det? sa Oskarsson och såg ännu mera grubblande ut.
    Sen två veckor söker Oskarsson i alla ordböcker han kommer åt efter två speciella ord. Det ena är “spläka”. Det andra är ‘‘tralja’’. Han kommer aldrig att finna dem. Men Söderlund, tycker att vi ska låta honom hållas.
    Sommaren har börjat. . .