VEM SKRIKER PÅ PORTUGISISKA SARDINER?

 
                       
  nr 27  1967
••• När matbåten en gång i veckan lägger till vid ön, så verkar det ske med en viss tvekan. Och det är inte så underligt, för Söderlund i viken har slagit till igen!
    Det här med matbåten är nytt för året. Hela ön står nere på bryggan och väntar på torsdagarna, och med ett glatt tutande rundar matbåten udden, ett skepp som kommer så lastat med djupfrysta köttbullar och bayonneskinka att abborrarna får huka sej. Vid matbåtens premiärtur var Söderlund först på bryggan och skrek:
    — Skepp ohoj, ro hit med fyra pilsner och två burkar ärter och fläsk!
    Söderlund höll på att få fnurren när skepparen meddelade att det där med pilsner och ärtsoppa kunde han känna sej blåst på. För att få handla, måste man ringa två dagar i förväg och beställa.
    — Jävla krångel-Sverige! röt Söderlund och bestämde sej omedelbart för att hämnas.
    Hallå! skrek Söderlund i luren, får jag tala med chefen för matbåtarna!
    Chefen för matbåtarna satt på kontoret inne i stan och var mycket vänlig. Söderlund sa:
    — Förbaskat ohövliga skeppare ni har på matbåtarna!
    — Vi har inte fått klagomål förr, sa chefen för matbåtarna.
    — På tiden att ni får det då, sa Söderlund. Dom skäller ut en för att man vill, handla.
    — Kan jag väl aldrig tänka mej, sa chefen för matbåtarna.
    — Vill ni ha bevis, möt mej vid Utö kyrkbrygga på torsdag, sa Söderlund. Halv tre så kommer vi samtidigt med matbåten!
I ottan på torsdagsmorgonen var Söderlund på benen och drog igång sin snabba snurra. Klockan 08.10 var Söderlund på Jutholmens brygga. Klockan 08.15 kom matbåten till Jutholmen. Först i kön stod Söderlund som skrek:
    — Skepp ohoj, har ni portugisiska sardiner?
    — Nej, sa skepparen, bara om ni har beställt dom!
    Och det visste ju Söderlund förut.
    Klockan 08.45 angjorde matbåten Aspö.
    Söderlund var där i förväg och skrek:
    — Skepp ohoj, har ni några portugisiska sardiner?
    — Tokfan, sa skepparen.
    Klockan 09.30 mötte Söderlund på Edesö:
    — Skepp ohoj, jag hoppas ni har portugisiska sardiner med er i dag!
    Skepparen svarade inte.
    Klockan 10.50 på Segholmen började besättningen peka på sina huvuden och skaka på dem.
    Fåglarö brygga - klockan 11.30 - var svart av folk, men Söderlund syntes inte till. Skepparen på matbåten spanade efter honom i kikaren, men ingen Söderlund stod att finna. Skepparen drog just en suck av lättnad, när det hördes ett skrik mellan matbåten och bryggan. Där nere stod en man i en liten snabbgående plastbåt och skrek:
    — Skepp ohoj, vill ni lämpa över lite portugisiska sardiner?
    Skepparen svarade inte, men en besättningsman anmärkte:
    — Egentligen skulle man hälla 8 000 sardinburkar i plastsnurran så att han sjönk!
    På Utö stod en man i ljus vindtygsrock och väntade när Söderlund kom.
    — E're chefen för matbåtarna? sa Söderlund i viken.
    — Just det, sa vindtygsrocken. Jag väntar vår båt vilket ögonblick som helst.
    — Det är väl den vanliga båten med den ouppfostrade skepparen förstås? sa Söderlund.
    — Ouppfostrad? Jag förstår inte vad ni menar. . .
    — Vi får väl se, sa Söderlund. Sen kom båten.
Skepp ohoj, skrek Söderlund, har ni några portugisiska sardiner i dag?
    Då rann sinnet på skepparen. Han lyfte sin stora plåtmegafon och skrek så det ekade över fjärdarna:
    — Far åt helvete med era portugisiska sardiner innan jag slår in skallen på er!
    Mannen i vindtygsrocken tog stöd mot en trave strömmingslådor och sjönk ned på en pollare alldeles blek om nosen.
    — Förfärligt, kved han, alldeles förfärligt!
    — Hör själv, sa Söderlund. Oborstad typ va?
    Mannen i vindtygsrocken torkade pannan där kallsvetten bröt fram och sa:
    — Jag är alldeles förkrossad. Vad ska jag göra för att reparera firmans anseende?
    — Tja, sa Söderlund och ryckte på axlarna.
    — . . . Och dom portugisiska sardinerna, sa vindtygsrocken ivrigt, dom ska vi naturligtvis se till att herr Söderlund får genast i morgon! Om vi så ska anlita helikopter!
    — Äsch, sa Söderlund och tände sin pipa, det ska ni inte bry er om. Portugisiska sardiner är det värsta jag vet. Sa Söderlund och reste förnöjd in till kontoret i stan. Som ni kanske känner till så är Söderlund småföretagare i kolonialvarubranschen, generalagent bl. a för portugisiska sardiner.
Men matbåten fortsätter att komma varje torsdag, om än med tvekan. För att kommersen sistlidna torsdag skulle kunna bedrivas utan störningar, låste vi in Söderlund i bastun och gav Söderlundskan nyckeln. Allt var frid och fröjd. Synd bara att Söderlundskan skulle glömma sej. Söderlund blev inte utsläppt förrän halv sex och påstod sej då ha magrat sju kilo.
    — Du får väl äta opp dej, sa Söderlundskan torrt. Portugisiska sardiner lär man bli tjock och rund av.