Vi har slutat med slips i båten. . .

nr 35 1973
■■■ Man lär sig alltid något varje sommar, sa Söderlund i viken och stoppade ett knippe enris i röken, så att vi riktigt kunde höra hur skinnet korvade sig på de feta sikarna där inne i tunnan.
    ― Den här sommaren har jag äntligen förstått, att man inte ska ha slips när man åker motorbåt.
    Förr hade de käcka Petterssonskepparna från Kungsholmens båtklubb och Bällstaån alltid slips på sig när de styrde sina fartyg till havs. De kom inte in på statshotellen i Vaxholm, Sandhamn och Dalarö annars.
    Men många kom inte in på dessa hotell, just därför att de körde med slips! Till dem hörde Mackan Magnusson.
  Söderlund berättade den tragiska historien om Mackan Magnusson på Marabou. Mackan hade en blåmålad Petterssonbåt, vita långbyxor, mörkblå jacka med blanka knappar, Oscarisk vegamössa, kritvit skjorta och randig slips i Djurgårdens färger.
    Till vardags var Mackan bas för pralinsortererskorna på Marabou, men på lördan var han stilig kapten på båten som väntade honom i Bällstaån. Han var grann som en filmhjälte när han på utgående till Saltsjön saluterade vakten i Karl-Johanslussen med en stram honnör.
    Det var resning över Mackan Magnusson, rak i hållningen som en eldgaffel styrde han båten över Baggensfjärden och inte ens Tyresös alla närgångna vattenskidåkare förmådde bringa honom ur fattningen. Han var en Erstavikens Vasco Da Gama med spikrak kurs på krogen i Dalarö där han ämnade intaga smör, ost och sill jämte källarsval pilsner och en immig klar.
    Han var nästan framme i Dalarö när det hände. I höjd med Saltsäckens fyr började motorn rassla med ventilerna och Vasco Da Magnusson böjde sig ner för att lyfta locket av motorhuven och kolla ventilspelet. Slipsen fastnade i drevet till kylvattenpumpen och rullades upp som snöret på en jojo. Mackan Magnusson var en lång person, men nu drogs han oupphörligt ner i motorn med huvudet före. Till slut förmådde han inte längre hålla i ratten, utan måste släppa taget.
■   Lotsarna i Dalarö kastade kikarna till ögonen och spanade. Ute på Dalarö ström snodde en Petterssonbåt runt som om den var obemannad.
    Lotsarna var inte ensamma om iakttagelsen. För i sju morrande knop kom Söderlund genom Aspösund för att köpa krondill och pilsner inne i Dalarö. Han fräste som en fyrverkeripjäs när han invid Korsholmen nästan blev rammad av den roterande Petterssonbåten. Den såg ut som en herrelös båt, men vid närmare påseende visade båten dock vissa tecken på att äga en besättning. Över relingen midskepps kunde Söderlund iakttaga en Oscarisk vegamössa och två blodsprängda ögon. Han fann det säkrast att borda Petterssonbåten. Väl långsides ropade Söderlund:
    — Skepp ohoj, allt väl ombord?
    — Urrrk, stönade de blodsprängda ögonen. Söderlund tyckte sig kunna läsa förtvivlan i dem. Han gick närmare, stack in norra kardan i båten, fick tag i tändningsnyckeln och slog av motorn.
    Mackan Magnusson från Bällsta Å kom inte in på Dalarö hotell den aftonen.
    Visserligen klippte Söderlund av slipsen med sax så att karl'n kom loss, det lät som när bassträngen brister på en gitarr, S p r o n k ! Men skeppare Magnusson kunde inte resa sig för det. Han hade fått ryggskott som minne av äventyret. Och, som de sa på hotellet efteråt, man kan ju inte släppa in en människa som går som Groucho Marx och har en slips på fyra centimeter!
  Vi la ännu mer enris under siken och de vita rökslöjorna fördes ut över fjärden av en mild sydväst och såg ut som avgasridåerna efter bussarna på Torsgatan.
    Oskarsson på udden sa:
    — Förr brukade folk fastna i propelleraxlarna. Jag minns våran första båt. Farsan köpte den för 250 spänn i Hammarbyhamnen av en spårvägare som tyckte att han hade vevat så mycket som han behövde i sitt liv. I den båten låg propelleraxeln fri ovanför durken. Det första farsan gjorde var att mata den med håven. Farsan hade köpt en sprillans ny fiskhåv med bambuskaft på Bastmans. Håvmaskorna rullade upp sig på propelleraxeln. Zip, sa det bara, så såg den stiliga håven ut som en stor dum lornjett.
    Men det värsta var, att farsan själv höll på att dras ner av propelleraxeln. Vi skulle till Stora Brandholmen i Gränöfjärden för att bada. När farsan på utgående genom Bagarsundet reste sig i båten för att avspana horisonten genom kikaren, fastnade hans fotsida badrock i den roterande axeln. Farsan var 1,90 i strumplästen, men inför våra ögon krympte han som en snögubbe i april. Han var inte mer än 1,25 när jag fick ner en kratta i motorn och kortslöt tändningen. Ingen kniv hade vi ombord heller, jag fick skära loss farsan med ett rakblad som han hade i hyveln i necessären. Herregud så badrocken såg ut när farsan blev stor igen, den var knäkort, fransig och missfärgad.
    — Idag, sa Söderlund, kunde han ha sålt den på "Gul och Blå" för 650 spänn.
    — Man ska varken ha slips eller badrock när man åker motorbåt, sa Oskarsson.
    — Man ska egentligen vara helt näck, sa Öberg med Pentan. Fast då kanske man. . .
    — Ohyggliga tanke, sa Söderlund, men man kan väl få ha badbrallor på sig i alla fall.