Vi måste göra något åt smalfilmen!
                   
nr 30  1978  
■■■ Spön är det väder när regnet står i backen som och vad gör man? Söderlund river trappan på kåken för att bygga en ny. Om kvällarna sitter han inne och visar smalfilm för grannarna.
    Det är Söderlund dansande kring midsommarstången 1966. Det är Söderlund hållande upp en nyfiskad gädda 1964. Det är Söderlund stående på havsbandets yttersta bergknalle vinkande som en presidentkandidat. Det är Söderlund dykande från bryggan 1969.
   Egentligen är smalfilm förbannat tråkigt för alla utom möjligen dom som själva är med på filmen. Det enda roliga i Söderlunds filmarkiv är en stump från 1968 när vi la nytt tegeltak på Söderlunds kåk. Scenen där Söderlund hoppar från taket ner i gräset på baksidan av kåken har råkat komma baklänges när man klistrade in den i rullen. Söderlund tar ett jämfotahopp på tre och en halv meter och landar mjukt på taket.
    — Man var ung på den tiden, säger Söderlund i projektorns flimrande sken.
    Varför måste alla smalfilmer vara så här? frågade Öberg med Pentan efter fjärde rullen. Ett förbannat vinkande av suddiga människor.
    Därför sa Pettersson med Archimedesen att alla är gjorda på en höft. Ingen bryr sej någonsin om att skriva ett manuskript att filma efter.
    — Stopp, sa Söderlund, Börjar man skriva manus och köra med vinklar och klippeffekter och sånt då är det roliga slut. Då blir smalfilmandet en mani. Min enda ambition är att ha smalfilmerna som rörliga familjealbum.
    — Vad är det för bild av ditt liv som det här rörliga familjealbumet ger? frågade Öberg. Vad får man veta om Söderlund i viken? Inte ett jävla dugg mer än att du kan vinka och hoppa baklänges opp på hustak!
    — Låt oss revolutionera smalfilmen! utropade Pettersson med Archimedesen. Regnet det bara öser ner, låt oss stanna inne och filma våra liv!
    — Så dags nu det, sa Söderlund. Man kan väl för fan inte filma något som hände 1958 så här tjugo år efteråt. De stora ögonblicken i ens liv är för länge sedan förbi, det går inte att springa i kapp dem och få dem tillbaka.
    — Snack, sa Öberg med Pentan. Har ni inte kollat in den där serien som Birgitta Sandstedt gjorde i TV? Gamla kärringar fick spela upp scener ur sitt liv. Det var riktigt spännande. Vi börjar med Söderlunds liv.
   Oskarsson på udden fick en smalfilmskamera med ljud när han fyllde jämnt i våras, Öberg hade fotolampor och den tomma ladan skulle säkert bli en utmärkt filmateljé, de tekniska förutsättningarna fanns alltså. Men Söderlund satte sej på tvären utan att för den skull vara ovillig. Det visade sej så svårt att avgöra vilka scener ur hans liv som skulle kunna tänkas ha allmänt intresse.
    Han sparkade sångmagistern på smalbenet en gång, det är hans starkaste minne från skolan.
    — Utmärkt, sa Öberg. I TV skulle dom ha bett dej spela upp vad sånglärarn sa och hur han lät.
    — Det blir en kort scen, sa Söderlund. Han sa “Aj, ditt jävla svin!” och sparkade tillbaka.
    — Ett liv består av hundra tusen korta scener sa Pettersson.
    Vad kom Söderlund mera ihåg från sin ungdom?
    — Brudar? sa Oskarsson på udden.
    — Fanns bara en före frugan, suckade Söderlund. Ulla-Britta Johansson i Tungelsta. Tre mil från stan och en tungtrampad cykel och ändå blev det inget.
    Söderlund hade mustasch på den tiden. En sån där tvådelad som Clark Gable. Ulla-Britta Johansson som stod i Pressbyrå kiosken på Tungelsta station var hans Lana Turner.
    — Underbart, sa Pettersson med Archimedesen. Vi sätter lösmustasch och spelar in scenen när Söderlund sticker in roten i kiosken för första pussen.
    — Romantiskt så man storknar, sa Öberg.
    — Det blir inte så romantiskt som ni tror, suckade Söderlund. När Clark Gable pussade Lana Turner, då stod alla hjärtan stilla i salongen på Röda Kvarn, men det var ingen i hela Tungelsta som höll andan när Söderlund pussades.
    — Beredskapen sa Öberg.
   Alla svenska män var med om spännande saker i beredskapen. Kunde vi inte göra en scen om det?
    — Jag stod på stenudde i fyra månader i Dragets Kanal och dirigerade båttrafiken, sa Söderlund. Kanalen var så smal att vi måste enkelrikta den och dirigera båtarna med signaler. Det var inget spännande med det.
    — Åjo, sa Pettersson, mörka nätter, storm över havet och så tyska u-båtar som lurade utanför tremilsgränsen. Visst var det spännande i skärgårn under kriget?
    — Inte för mej i den där jävla kanalen i alla fall, sa Söderlund. Dessutom är scenen omöjlig med tanke på hur jag gjorde när jag signalerade till båtarna.
    — Hur så?
    — Jag vinkade! Stod och vinkade i fyra månader!
   Tystnaden la sej över sällskapet i Söderlunds stor stuga. Det enda som hördes var det envisa juliregnets smattrande på taket.
    — När allt kommer omkring så har man inte upplevt ett förbannade dugg i sitt liv, suckade Söderlund och reste sej på knakande ben. Jag går ut till källaren efter några öl.
    Han försvann med ett gallskrik genom dörren.
    — Nu glömde han att trappan är borta, sa Öberg. Hela gubbhögen rusade till undsättning. Nedanför huset låg Söderlund raklång i leran. Han hade rivit med sig en av verandans pelargoner i fallet och höll den på bröstet. Det såg ut som den där tavlan av von Rosen — “En hjältes död”.
    — Fan att man inte har smalfilmskameran med sej, sa Oskarsson.
    — Det har man aldrig när det händer nåt, sa Öberg.