Vi som målade Haglunds båt. . .
   Manus donerat av Gits efterlevande.    

■■■ Haglund var väldigt snäll som lånade ut sin stuga på Ljusterö.
   Det skedde helt spontant. Vi satt där på lunchrummet Långa Nilsson och jag och snackade om hur det kan vara på jobben nuförtiden. Här kommer basen in och säjer, att han inte vill se oss på jobbet under hela nästa vecka. Vi har nämligen en massa komptid som man får, när man jobbar över på helgerna.

   T
ar ni inte ut en vecka ledigt, så fryser den inne, sa basen. Och ni ska inte inbilla er att ni får pröjs för ledigheten i stället. Försvinn med er!
   Sånt skulle aldrig ha hänt förr i världen.
   — Vad gör man, sa Långa Nilsson. Det har inte farao råd att åka nånstans.
   —
Samma här, sa jag. Dessutom är det fullbokat så här på våren, både till Mallorca och Holmarna.
   —
Här sitter ni och snackar, sa Haglund och slog sig ned med en bricka pölsa med rödbetor. Är det om något viktigt?
   
— Nä, sa Långa Nilsson, men vi är tvungna att vara komplediga hela nästa vecka och vet inte vart vi ska ta vägen.

   — Jag vet, sa Haglund, låna min stuga på Ljusterö. Här är nyckeln, jag ringer Fiskar-Jonne och ber honom sätta på elvärmen dan innan ni kommer.
   Det finns hyggliga människor kvar i världen.
   — Det är inte en kotte på ön, så här års, bara Fiskar-Jonne, sa Haglund. Men honom ska ni hålla på avstånd, för det är en både vrång och pratsam typ. Ber ni inte karln dra dit pepparn växer, så är ni fast för'n.

   Måndag
morgon for vi ut med första färjan. Vi hade bilen full av färg, fernissa, penslar, rollers och hmhm och hans mormor, för Långa Nilsson sa, att när Haglund nu var så bussig att han lånade ut kåken, så måste han ha igen det på nåt sätt.
   — Vi ska vårutrusta båten åt Haglund, sa Långa Nilsson.
   — Bra sak, instämde jag.

   Det
blev inget av på måndan, men på tisdan började vi skrapa. Båten var en stor hejare, en gammal ruffad snipa i gran och inte särskilt välhållen.
   Det var en seg färg på borden och det var bra att vi hittade en förlängningssladd så att vi kunde köra med slipmaskin.
   — Tokfan, sa Långa Nilsson du måste förstås skruva bort ruffventilerna, både ramarna och glasen, innan du slipar. Annars blir det inte bra.

   Långa
Nilsson är en sån där petnoga typ. Men han fick igen så han teg, när han stack ut nosen genom ventilen och undrade om det skulle vara vitt eller ljusgrått i ruffen, just som jag körde förbi med maskinen så’re dammade.
   Då kom Fiskar-Jonne knäande i gnisslande gummistövlar.
   — Jaså minsann, sa Fiskar-Jonne...
   — Hörru du, sa Långa Nilsson, lägg dej inte i det här, dra dit pepparn växer.
   — Jaså, ja då så, sa Fiskar-Jonne, gjorde en helomvändning så det skrek i stövlarna och försvann.
   — Så ska han tydligen tas, sa Långa Nilsson och började gå loss på mönjan kring kölstocken. Skrapa du utifrån, så kör jag inifrån, sa Långa Nilsson.
   Jag måste säja, att jag la på ett kol. Bottenfärgen yrde om mej och innanför var virket häpnadsväckande friskt sånär som på andra bordet från kölen som var helsvart. Ett litet tag till med skrapan så kom jag in till mönjan. Då skrek mönjan.   Det var inte mönjan utan den illröda kran på Långa Nilsson. Förfärligt vad han kan skrika, den där Nilsson.
   Fiskar-Jonne kom knäande igen.
   — Jo, sa han, det är sisså här...
   — Håll babblan och stick så're dammar, sa Långa Nilsson.
   — Som ni vill då, sa Fiskar-Jonne och återtågade i sina egna stövelspår.
   Sen tätade vi hålet vi gjort i båten med plastic padding och bad till Vår Herre att han ska hålla ett öga på Haglunnd i sommar. Bortsett från skavanken blev båten riktigt fin. Vi rollade och penslade och fick fram en störtfin glans i bordläggningen. För att inte tala om fernissan på däck, de här nya planstrykarna är ju mirakulösa. Inga ränder alls. För att inte tala om vad välsignat det är att slippa alla förbaskade penselhår.
   — Vad glad han ska bli, Haglund, sa Långa Nilsson.
   Vi sa ingenting till Haglund när vi kom till stan och lämnade tillbaka nyckeln. Det fick bli en överraskning.
   — Tack ska'ru ha, sa vi bara, vi lämnade kvar en 75:a i kylen som en ringa ersättning.
   — Den ska jag smaka i helgen, sa Haglund.
   — Vi var rätt spända på måndagen då Haglund återvände från Ljusterö. Han slog sej ned vid vårt bord i lunchrummet med en bricka isterband och visst såg han glad ut.
   — Kan hälsa från Fiskar-Jonne, sa han.
   — Den fick vi tyst på, sa Långa Nilsson.
   — Han var framme och försökte börja snacka... två gånger t.o.m. Men vi bad honom dunsta, sa jag.
   Haglund log och sa:
   — Han ville bara tacka för att ni målade hans båt. Det var väl bara det han försökt säja.