Vi vågar inte flytta i land. . . 
        
  nr 34  1969

■■■ Fastän det är hög tid att lämna Fåglarö och resa in till stan igen så vet vi inte riktigt här på ön om vi vågar. Människorna på fastlandet tycks ha blivit så egendomliga av värmen.
  De hör av sej hit ut med så egendomliga brev att man blir lite betänksam.
    En man som heter Roger Andersson frågar till exempel i ett brev med skisser och allt om vi är intresserade av en bergsäker metod att rädda det lutande tornet i Pisa. Det är inte Anderssons mening att resa tornet, då skulle det sannolikt förlora sin image, utan metoden går ut på att staga upp byggnaden i den vinkel den just nu befinner sej. Herr Anderssons skiss i sju bildrutor är mycket detaljrik, fast det var lite svårt att känna igen tornet till en början. 
    Först trodde vi att han skickat oss en eldledningsinstruktion för Artilleriet, men bestämde oss sedan för att det måste vara Inge och Sten som skickat oss en beskrivning av hur man med snören och stöttor fixar erektion hos impotenta. Yngsta barnet trodde bilderna föreställde far på hemväg från krogen i Dalarö.
    Nu var det alltså ingetdera utan lutande tornet i Pisa. Herr Andersson, som för närvarande bor i Borgå i Finland, lovar att fara till Sverige för att möta oss med ännu mera detaljerade planer när vi återvänder från semestern. Tack, men jag tror jag avstår. Herr Andersson vet väl hur mycket papper det brukar vara på ens bord när man haft semester. Man hinner inte resa några torn på den här sidan oktober.
   I ett PS erbjuder sej herr Andersson att mot ett mindre honorar rädda Venedig, staden som håller på att sjunka i havet. Andersson säjer sej ha ett toppfint tips på hur man ska bära sej åt. Bara SE grejar en karta över Venedig, så fixar Andersson resten.
    Tack än en gång, herr Andersson, men jag hinner inte rädda Venedig heller. Min arbetsgivare säjer att jag inte får åta mej några flera extraknäck. Men skriv gärna till nån tidning på orten, Gazetta dello Pisa eller Epoca eller nån. . .
   Nästa brev kommer från skådespelaren Tore Thorén i Norrköping. Hans värmeslag ser ut så här:
    “Jag bor i Östergötland vid en insjö. Har kor på tomten och en jättelik sophög, mest bestående av gamla stövlar. Vissa kor äter dessa stövlar med stor lystnad och under ett sådant dreglande att det stör familjens kaffedrickning”, skriver herr Thorén, som tillfogar en förfrågan om det månne kan vara på detta vis som långmjölk tillkommer? I egenskap av ung tidsmedveten skådespelare önskar han också veta, om det i smyg förekommer någon storkapitalistisk samkörning mellan Mjölkcentralen och Trelleborgs Gummifabrik.
    Tänk, det trodde jag herr Thorén visste. Samarbetet har pågått länge, men det är inte fråga om långmjölk utan Camembert som man gör i de gamla gummiklackpressarna. Det uppges vara en utmärkt och stärkande Camembert. Efter tre tuggor slår man klackarna i taket.
   Nästa galning skriver en arg anklagelse mot spårvägen, riktad till spårvägschefen Torsten Åström.
   “Jag är rökare och brukar därför åka på släpvagnens främre plattform. Vid upprepade tillfällen har det irriterat mej att konduktören aldrig kommer ut på plattformen för att ta betalt utan nöjer sej med att öppna en liten lucka i dörren, genom vilken han tar emot avgiften och lämnar kvittot. Fick jag vid ett tillfälle fel tillbaka under en färd med linje 5 och vann jag ingen rättelse, Jag erlade en krona och fick endast 75 öre tillbaka, ehuru avgiften för enkel resa som bekant är 15 öre. Då jag skulle påpeka detta för konduktören, slog han resolut igen luckan så att jag klämde handleden. Jag skulle ha skrivit om denna händelse tidigare, men först nu som pensionär har det blivit tid att fatta pennan”. Insändaren är undertecknad med signaturen “Bättre sent än aldrig”.
    Antingen har värmen i år härjat värre än någonsin bland pensionärerna eller också har brevet blivit 25 år försenat på posten. Utredning pågår.
    Pressen har också fått en släng av värmen. I lördags offrade Dagens Nyheter halva ledarsidan på ett anatema över aktersnurror i skärgården, Stoppa statusbullret! ropar DN och föreslår höga prohibitiva skatter på aktersnurror för att stävja deras spridning.
  För det första får man vara tacksam för att Sträng inte är lika snabb att hitta på nya skatter som de borgerliga tidningsredaktörerna.
  För det andra är det inte aktersnurrorna som bedriver bullerterrorn i skärgårn utan flygvapnet.
    Liksom i fjol har övärlden här ute denna sommar terroriserats av Drakar som övat lågsniffning i rote över öarna. Under hela industrisemestern dånade flygvapnets reaplan fram, på minimal höjd över det båtsemestrande Sverige. Varför mitt i industrisemestern? Varför inte i oktober eller i april? Rekordet noterade vi i torsdags i förra veckan. Till den flygförare som torsdagen den 14 augusti klockan 15.08 passerade Fåglarö mellan Dalarö och Ornö på sydvästlig kurs och strök trädtopparna har jag öbornas fullmakt att säja: Jävla drulle!
  Barn föll i gråt, äldre personer fick hjärtklappning, en person höll på att ramla ner från en stege av chocken. Flertalet på ön trodde att ni hade störtat i sjön. Vi såg aldrig ett plan, vi upplevde bara dånet. Det var tur att fönsterrutorna höll. Vad ni presterade min herre, var ren förbannad busflygning!
    Varför? Var det värmen? Kom igen om ni törs, Söderlund i viken går runt med en lista, Vi håller på att skramla ihop till en luftvärnskanon.