Villa till salu!
   nr 37 1979  
■■■ Det började i somras med att Söderlund i viken sa till Öberg med Pentan att tänk om de kunde bli grannar även i stan.
    Söderland bor i serievilla i Stuvsta. Grannen ska sälja. Grannen heter Magnusson och har grävmaskinsfirma. Söderlund och Magnusson har umgåtts som goda grannar i 14 år. Men Magnusson flyttar till Borlänge, där det finns mera jobb för grävmaskinerna.
    — Du kan väl åtminstone se till att jag får en ny granne som är lika schysst som du? sa Söderlund.
    — Skaffa en köpare som du tror att du trivs med, föreslog Magnusson. Mej kvittar det vem som köper, bara kåken blir såld och jag får 240 lakan kontant. Resten är lån.
  Det var därför Söderlund kastade ut en krok. Öberg med Pentan nappade. Tvåhundrafyrtio cash kunde Öbergs firma hosta upp mot att Öberg skrev på långtidskontrakt.
    I veckan som var ringde Söderlund ut till ön med andan i halsen och måste ha tag i Öberg på stubben.
    Öberg var ute på Ersholmsgrynnan med Pentan och tog upp nät, men jag lovade att hämta honom till telefon.
    — Kast loss, Öberg, sa jag, du måste hem och ringa Söderlund som är i stan. Det gäller nya kåken i Stuvsta.
    Söderlund gick omkring på sin tomt i Stuvsta, vankade av och an som tigern i buren. Och äntligen ringde Öberg.
    — För fan, Öberg, sa Söderlund. Den jävla Magnusson har satt in annons om villan, spekulanterna börjar drälla in klockan tre. Du måste hålla dej framme. Sno dej på!
    — Jag gör allt som står i min makt! ropade Öberg i luren. Håll fästningen så länge!
    Visst höll Söderlund fästningen, han försvarade kåken med briljans.
    — Kostar den verkligen 620 OO0? undrade första spekulanten, en läroverksadjunkt från Södertälje med storblommig tant.
    — Kontant ja, sa Söderlund, resten får du pröjsa på tio år.
    — Resten? sa adjunkten.
    — Ja, 990 lappar är priset, sa Söderlund.
    Knappt hade han skrämt iväg adjunktsparet förrän en häftig Camaro tvärnitade och gungade på gummidäcken. Någon som såg ut att ha slitit sig från Alexandras vevade ner rutan och sa att det här såg ju ut att vara ett fint objekt. Men hur var det med grannarna?
    — Bara solida människor med god karaktär, försäkrade Söderlund. Han till vänster är taxeringsintendent och han till höger är höjdare inom kriminalpolisen.
    Camaron försvann så det skrek om hjulen.
    Helledudanedå! skrek en yppig tant i kritrandig dräkt och mager gubbe med pincené i släptåg. Damen stannade på trädgårdsgången och slog ihop händerna i sådan förtjusning att Söderlund bleknade.
    — Smårutiga fönster runt om! skrek hon. Precis vad jag alltid drömt om!
    — Förlåt, sa Söderlund och lyfte på pirkan, är herrskapet spekulanter?
    — Oh ja, i högsta grad! pep damen.
    — Jag tycker damen är lite för bred om röven för det här området, sa Söderlund.
    — Herregud, sa damen, vad menar ni?
    — Vi har en fin sammanhållning här på gatan, jämspelta par i våra bästa år. Vi samlas hos varandra och har gruppsex varenda lördag. Men damen är nog lite för saftig om häcken för att platsa i gänget.
    — Kom Hugo, vi går! sa damen, vände på klacken och föste in maken i bilen.
    — Puh, sa Söderlund, det var nära. Var i helsike höll Öberg hus?
    Ur den Magnussonska villan kom en bekymrad mäklare. Han tittade på armbandsklockan och sa att det var besynnerligt att inga spekulanter dök upp. Flera hade ringt och lovat komma klockan tre.
    — Jag ska skicka in dom så fort dom dyker upp, försäkrade Söderlund.
    — Hyggligt av er, sa mäklaren och gick in igen. 
    Nästa par kom uppför trädgårdsgången med beslutsamma steg. Söderlund insåg att det var dags för luftpumpen. Han hade tagit med sig en gammal handpump för bilringar med tryckmätare på. Han ställde sig mitt i vägen för paret och betraktade mätaren med fundersam min.
    — Är ni också spekulant? sa frun medan karln mönstrade trädgården med kännarmin.
    — Jag var till för en stund sen, sa Söderlund.
    — Är det redan sålt, menar ni?
    — Sålt! Det här? Nä, det blir aldrig sålt, sa Söderlund. Inte med den radongasen!
    — Radon? sa damen skräckslaget.
    — Vilka strålningsvärden! sa Söderlund, betraktade sin luftpump och skakade på huvudet.
    Söderlund hade lyckats stoppa framfarten för inte mindre än åtta seriösa spekulanter när det var dags för en ensam herre i vit filthatt och solglasögon. Mannen närmade sig med sådan målmedvetenhet att Söderlund insåg att nu var det panik.
    — Stopp där, sa Söderlund.
    — Förlåt, sa mannen i den vita hatten och solglasögon.
    — Vafan har ni på min tomt att göra?
    — Är det inte den här villan som är till salu?
    — Över min döda kropp, sa Söderlund. Möjligen syftar min herre på någon fallfärdig kåk i andra ändan av gatan. Men härifrån ska ni försvinna så fort så det dammar!
    Mannen i den vita hatten ryckte på axlarna och återvände till sin bil samt försvann med en lång blick på Söderlund.
    Var fan höll Öberg hus? Söderlund tog risken att springa in till sig och ringa ut till ön. Öberg själv svarade.
    — Nä dra mej baklänges! skrek Söderlund. Är du kvar där ute? Och här står jag och har ett helvete med att mota bort alla som vill köpa kåken!
    — Jag behövde inte åka in, sa Öberg. Chefen själv lovade att sköta affärn i mitt ställe. Har han inte dykt upp? Han har vit hatt och solglasögon.