Visst borde fisket vara fritt i Skärgårn!
        
  nr 27  1974

■■■ Söderlund byter båtar i samma takt som begagnade bilhandlare byter efternamn.
    Och varje gång han skaffat sej en ny båt, målar han akterspegeln blå. Ingen begriper egentligen varför. Men jag vet. Det har att göra med fisket i skärgårn.
    Naturligtvis borde allt fiske i Stockholms skärgård vara fritt. Det finns ju inget rimligt skäl till, att folk som har gott om stålar, ska kunna köpa sej ensamrätt till något sådant som vatten. Är det nordlig blåst i norra Östersjön, försvinner vårt vatten ner till Gotland, är det sydlig blåst sticker det opp i Gävlebukten. Men hela tiden ägs det av gubbar och tomtföreningar som i sin tur köpt det av gubbar som i sin tur lagt beslag på det genom att i urminnes tider ha knackat nån granngubbe i huvet.
    En kille jag känner, som för dyra pengar köpt en tomt på ön Klippingen i Roslagen, får inte fiska i vattnet nedanför tomten. Det fiskevattnet arrenderas av en spinnfiskeförening i Stockholm. Det är ju inte klokt.
  På västkusten får man spinna, meta, pimpla, dörja eller lägga nät precis hur och var och när man vill.
  Men i Stockholms skärgård måste amatörfiskaren ha en hel bunt med fiskekort på sej för att gå säker. Men det hjälper inte att du har fickan full av kort och ser ut som en falskspelare på Mississippi, du blir antastad ändå.
    Släng ut krok och flöte och du är inom 20 röda sekunder prejad av en fisketillsyningsman i snabbgående snurra. Oftast rör det sej om en rödbrusig herre i sportskjorta som fått övriga sommargästers förtroende att vara mörtpolis i området. Han har en blankpolerad mässingsbricka fastnålad på bringan och ryter:
    — Hur är det med fiskekortet här då?
    — Tack bra, säjer man.
    — Ro hit med lappen din joävel, så jag får se pån! ryter denne Agent noll noll fisk med rätt att borra folk i sank och rätt att säja joävel till dem. Inte ett slappt jävel utan ett märgfullt joävel.
    Då får man göra som Söderlund i viken. Han brukar ropa tillbaka:
    — Du får komma närmare din joävel, för jag har kortet i ett snöre kring halsen!
  När den rödbrusige lägger tillsyningsbåten långsides och sticker fram sitt röda nylle för att kolla kortet, brukar Söderlund fläta till honom rakt mellan ögona med en slemmig braxen och skrika:
    — Ska du se på en till, din joävel?
    Somliga mörtpoliser brukar försvinna från platsen efter detta något överraskande bemötande. Men det finns nitiskt folk i branschen och då kör Söderlund med metod 2 B. 
    — När mörtpolisen lutar sej fram för att glo ner i skjortan på en, grabbar man tag i kalufsen på honom och trycker hans huvud under vattnet och håller det där i femton sekunder. Fortsätter han därefter att tjata om kortet, ska han ha femton sekunder till. I höjd med tredje doppet brukar dom avskriva alla krav på att få se fiskekort för att i stället styra mot land efter förstärkning, ylande av förödmjukelse.
    — Det tar i allmänhet tie minuter eller på sin höjd en kvart innan gubben är tillbaka, säjer Söderlund. Då brukar han komma i spetsen för en hel armada av grosshandlare som styr emot en för fulla blodtryck. Då, framhåller Söderlund, då men inte förr, ska man visa kortet. För naturligtvis har man kort. Det vågar inte sjutton fiska i skärgårn annars.
    1969 körde Söderlund med 2 C i en vik nere vid Långbäling, där han icke ägde rätt att fiska. 2 C är en metod som går ut på att nojsa tills mörtpolisen tappar sugen.
    — Har ni kort? röt det efter 25 sekunder.
    — Vadå kort? sa Söderlund.
    — Fiskekort för fan.
    — Jag fiskar inte, sa Söderlund.
    — Nähä, de e till att sitta och kyla pilsner då? Ni har förstås en pava öl i andra änden på reven? 
    — Inte alls, det är min svärmor fru Molin, född Bergman. Hon går i grodmansskola och håller just på med hemläxan.
    — Dra opp käringen, så jag får se!
    — Tror ni jag tänker ta livet av fru Molin? Gamla grodmänniskor tål inte sådana tryckförändningar som häftiga uppdragningar innebär. Men om ni ligger här och väntar i 23 minuter till så ska ni få sena. Hon ska upp 19.15 enligt läxboken.
    Ingen mörtpolis står ut med sånt larv, de försvinner med en axelryckning och en ny start.
    Numera har Söderlund fiskekort överallt utom i Blåstensfjärden.
    Ändå fiskar Söderlund helst i Blåstensfjärden “för där är abborrarna feta som bondkattor”.
  Och det har ännu inte hänt att Söderlund blivit fast, Alla andra som fiskar i Blåstensfjärden brukar åka dit, för gubben Sandgren som sköter vattnen åt miljonärn som äger dem, är inte nådig. Det har t.o.m. hänt att han haft hagelbössan med sej och brassat på för full kanon mot tjyvfiskarna.
  Att Söderlund klarar sej, beror helt på att han alltid målar akterspegeln blå på sina båtar. För åtta är sen köpte Söderlund en båt av gubben Sandgren för fyrahundra spänn. Det visade sej att båten var genomrutten och livsfarlig. Den sjönk efter tre veckor. Och gubben Sandgren visste mycket väl hur illa det var ställt med skorven. Han har ont samvete. Så fort han ser en båt med blå akterspegel, tar han långa omvägar mellan kobbarna.
    Åk hem och måla aktern du, råder Söderlund, jag har lite blått kvar i burken som du kan få.
    Visst borde fisket vara fritt i skärgårn?