Where have all the Hoovers gone?
     nr 23  1976
■■■ Ute på ön i skärgårn är vi slavar under Hoovermetoden.
    Man blir inte ren annars. Visst har vi hela havet att bada i, men dom satans måsarna snor saltvattentvålen för oss.
    Saltvattentvålen tillverkas av en firma som heter Gahns. Dom har tillverkat den i alla tider. Gahns ger tydligen fan i allt vad modern marknadsföring heter. Andra tvålfirmor gör tjusiga små äggformiga tvålar, det finns dom som gör tvålar i form av sjöjungfrur, glada grisar och feta mörtar. De flesta nöjer sej med att runda av tvålen i kanterna så att den känns mjuk och skön mot huden. Det ger Gahns fan i. Saltsjötvålen är fyrkantig som en träbit. När den är ny känns det som att tvätta sej med båtskrapan.
    Hela tiden man tvålar in sej, sitter det en mås på bryggkanten och spänkar på tvålen. Måsarna tycker att saltsjötvålar är häftigt goa. Men måsar är intelligenta djur, dom snor inte tvålen förrän på tredje dagen. Det skulle aldrig falla en normal mås in att sno en sprillans ny saltsjö-tvål, en med skarpa kanter som river i halsen. Men på tredje dan, när tvålen är rund som en boll och sväljvänlig, då ryker tvålen så fort man vänder ryggen till.
    För att få behålla tvålen och kunna tvätta oss rena, byggde vi därför en duschanläggning bakom huset. En liten träbur klädd med vassmatta mot insyn. Dit drog vi en slang från brunnen, köpte en varmvattenberedare samt en duschslang. Nu var det bara att ringa rörmokarn.
    — Åkej, sa rörmokarn jag tittar över på torsdag.
    Detta var torsdagen den 16 juni 1969.
    Rörmokarn är på väg än.
    Varmvattenberedaren står i ett hörn och har inte berett något vatten på sju år.
    Det var då vi uppfann Hoovermetoden. Ni minns de där gamla tvättmaskinerna man hade i hemmen förr, en fyrkantig burk på hjul som man hade inkörd under arbetsbänken i köket. Man fyllde den med vatten, satte maskinen på värmning och pulade i kläder som, när vattnet nått kokpunkten, bragtes att rotera genom en pulsator i botten på burken. När tvätten var klar, drog man den genom en liten mangel ovanpå apparaten. Sen kopplade man in en avloppsslang och tryckte på en knapp så att maskinen pumpade ut det begagnade tvättvattnet i slasken.
    Vi hängde upp Söderlunds gamla Hoover på väggen i duschkabinen, där varmvattenberedaren skulle sitta, kopplade Hooverns avloppsslang till en duschstril. I sju år har vi värmt vatten och duschat med hjälp av Hoovermetoden. Det är en sådan njutning att det blivit en last.
    Hooverduschen blev snabbt en attraktion på ön.
    Fru Öberg klappade i händerna och sa, att vi var geniala. Det är uppfinningar liknande denna som fört teknologin framåt, sa hon.
  Josefsson som är elektriker och vet hur det är att blanda starkström och vatten föll i gråt när han såg oss.
  En urinnevånare från Ornö bara gapade när han såg Söderlund stå under tvättmaskinen.
    — Folk som tömmer ut skitigt tvättvatten i håret på sej måste vara antingen galna eller också stockholmare, sa han.
  Pettersson med Archimedesen provduschade, fick tvål i ögona och råkade under trevande efter handduken få pekfingret i mangeln och gapade som en lessen hund. Han kunde icke varaktigt vinnas för Hoovermetoden.
    1973 lämnade även Oskarsson på udden kretsen av Hooverduschande kamrater. Det var en lördag. Oskarsson undrade om duschen var ledig. Jodå, sa vi, och vatten är redan påfyllt. Söderlund skulle duscha i går, men blev förhindrad av samkväm hos gubben Isaksson, som återvände från stan med en väska sprit.
    Oskarsson lämnade duschen efter bara 30 sekunder och såg bekymrad ut.
    — Luktar jag? sa han.
    — Det gör väl alla skåningar? sa Pettersson.
    I samma ögonblick kom Oskarsson närmare. Och visst luktade karln. Han stank som 88 kilo Hawarti i sommarhettan.
    — Duschen är förgiftad! jämrade sej Oskarsson.
    Och det var den. En stor död fågel låg i burken i så pass eländigt tillstånd att det inte ens gick att avgöra om det var en kråka eller en skata.
    Det tog oss flera dar att dra maskinen ren med kaustiksoda och hett vatten. Åt Oskarsson var inget att göra, man kan ju inte tvätta en karl med kaustiksoda, då svär han.
    Oskarsson tror inte längre på Hoovermetoden. Det värsta är dock, att vi hängivna slavar under Hoovermetoden, också börjat tvivla.
    Det började med att Hoover spottade Söderlund rakt i ansiktet. Men det berodde på en så enkel grej som punktering på duschslangen.
    Ny duschslang anskaffades. Söderlund försökte på nytt och såg inte klok ut. Ni vet hur Jerry Williams bär sej åt när han sjunger. Att se en sprittnaken karl dansa quick step i duschen är ganska roligt, men det var nåt i Söderlunds blick som kom oss att dra sladden ur stugväggen. Söderlund var mycket tacksam för detta. Han hade fått 220 volt genom kroppen.
    Hoovermaskinen var slut.
    Vi måste investera i en ny. Men det finns ingen Hoover av denna modell kvar i marknaden!
    Varenda dag säljer man helautomatiska tvättmaskiner till folk och ger dem hundra spänn för deras gamla Hoovermaskiner. Men vart tar de gamla maskinerna vägen sen? Ingen i hela tvättmaskinsbranschen har kunnat ge oss svar på denna fråga. Vi får bara axelryckningar och undvikande blickar. “Where have all the flowers gone?” sjunger Marlene Dietrich. Vi travesterar henne och sjunger i vårt vemod “Where have all the Hoovers gone?”. I andra versen sjunger vi “Where have all the showers gone?”
    Över oss hånskrattar måsarna. Dom tror vi är tvungna att börja skrapa med saltsjötvålarna igen.
    Ånä!