En Rutger
  1985                                                         
Tubbe Lindberg är så lycklig att hans fötter knappast nuddar vid trottoaren när han går gatan fram. Han är så lycklig som en man kan vara när han just lyckats förverkliga sitt livs dröm och blivit ägare till ett charmant litet ställe på sjötomt i mellanskärgården.
    Möjligen är jag lite hjärtlös, för jag talar om för Lindberg att han därmed är dömd att bli en Rutger.
    Vad är en Rutger?
    Vet ni inte det? Varenda familjefader blir på sommarstället en Rutger. Vem ska laga storebrors bräda när han surfat in i bryggan med en sådan beslutsamhet att masten knäckts? Jo, Rutger.
    Vem ska fixa mors vilstol som pajat ihop just som det äntligen blivit läge för att lapa lite sol? Jo Rutger.
    Vem ska reparera brunnspumpen som stannat och sprängt alla säkringar på en gång? Jo Rutger.
    Vem ska laga hålet i staketet så att inte hunden smiter? Vem ska justera solparasollen som ideligen viker sig och slår mormor i roten? Vem ska opp på taket och lägga tegelpannorna i ordning efter stormen i torsdags? Vem ska sätta ihop lillgrabbens metspö sedan grannens Orvar råkat trampa av det?
    Det finns bara en, Rutger.
    Rutger ska spika, mura, limma. Dessutom, vem ska betala barnens bensinnota inne på fastlands macken? Rutger förstås.
    Varför kallas han då Rutger? Jo, som så mycket annat i skärgården är det ett arv från Evert Taube. Ni kanske har hört “Vals på Ängön” någon gång, det är den där som börjar “Ormbunken rister sin ringlande topp” och fortsätter med att beskriva hur lillkalven kesar och dansar galopp, hur solvärmen dallrar kring holmar och skär för att sedan konstatera att “sommarn är här!”
    Jag tycker så synd om Rutger varje gång jag hör den sjungas. Det är Huldas Karins gård på Ängön som Taube beskriver. Han bodde ofta som målande och diktande sommargäst hos Karin Jarnedal och hennes föräldrar Anders och Hulda. Det började han med redan när han som ung bodde på Vinga. Gården Kårehogen inspirerade honom till många visor. “Vals på Ängön” beskriver människornas tillvaro en solig junidag. “Junidag, junikväll, natten är lång, och havet är ljummet vid stranden...”
    “Anders tar pipan och får sig en rök.
     Nu vilar sig plogar och harvar.
     Hulda har bråttom i källar och kök.
     Nu lagas den kvällsmat vi tarvar.
     Ingeborg gnolar
     tvättar och spolar.
     Karin skall mjölka och sen sköta disk.
     Hem kommer Harry med ny fångad fisk.
     Lillan och katten slåss i rabatten...
     Rutger han sysslar med reparation
     borta i bon.”
    Muntra, fria skärgårdsmänniskor skildras i idylliskt sommarpyssel, alla är glada till sprittande melodi. Men så slutar versen med de två raderna som väcker mitt medlidande varje gång jag hör dem i radio: Avstängd från den önnemoharmoniska gemenskapen på ön står en stackars man instängd i en ved bod för att laga och fixa allt som tanklösa typer trasat sönder.
    — Tro mina ord, i raderna om Rutger är dina framtida somrar koncentrerade, säger jag till Tubbe Lind berg. Men denne bara flinar medan hans hustru slår sig för knäna och gapflabbar.
    — Ja, skratta ni...
    — Förlåt, vi tror säkert att du har rätt, säger fru Lindberg. Vi skrattar åt nåt helt annat.
    —Vadå t.ex.?
    — Åt Tubbe, säger hon. Han heter ju inte Tubbe. Egentligen heter han Rutger.