Flickan med Havanna...
  1985                                                          
Det händer så besynnerliga saker i Vasastan.
    Varför står det t.ex. en dam och röker cigarrcigarett på en balkong fyra trappor upp på Odengatan?
    Det är inte väder för att stå på balkong och röka cigarr, såvida man inte är Nordsjökapten i tredje generationen. Det drar en iskall nordan genom Vasaparken, regnet piskar mot rutorna men damen på balkongen framhärdar med beslutsamma halsbloss.
    Är hon månne gift med någon knöl som inte tillåter att hon röker inomhus? Eller är han kanske icke knölaktig utan blott allergisk?
    Nej, gift kan hon bestämt inte vara, för hon vinkar till mig.
    Aha, flickan med Havanna! Hon har inga pengar kvar, sitter på balkongen och vinkar åt en karl.
    Vad gör man? Flinar förstås och vinkar tillbaka.
    Då skakar hon på huvudet däroppe, lägger ifrån sig cigarrcigaretten på balkongräcket, formar händerna till en tratt för munnen och ropar något. Vad vet man ej, för ropet drunknar i avgasbrölet från en långtradare som drar förbi på lågväxel.
    Hon vill något. Sannolikt rör det sig om en kvinna i nöd. Balkongdörren har kanske gått i baklås. Hon fryser, värmer sig med att röka cigarr och ropar förgäves till idioter på gatan som har knäck i lurarna och ingenting hör.
    Förvisso bevittnar vi just en mardröm på öppen gata. En stackars kvinna har blivit utestängd och dömd att frysa ihjäl på sin balkong fyra trappor ovanför ett likgiltigt folkmyller. Sådant har eldat kvällstidningarna till svarta löpsedlar förr.
    Geb, geb, säjer det i mitt bröst. Man var scout som liten. En gång scout alltid scout. Alltid redo.
    Det gäller bara att ta sig in i huset. Finns där ingen portvakt att larma, får man väl ta hissen upp till fjärde våningen och på något vis knacka sprintarna ur gångjärnen för att därefter spränga in som en ädel modig Sankt Georg för att rädda kvinnan undan balkongdöden.
    I värsta fall finns det ju brandkår och magirusstegar. Geb, geb.
    Portvakten är inte hemma. Det tillhör inte deras vanor.
    Det finns två dörrar åt gaveln på fjärde våningen. Bör vara den vänstra. Pling, pling. Öppnar gör en dam i femtioårsåldern som ser ut att ha livnärt sig på, anabola steroider sen hon var trettio. Dessutom har hon huvudet fullt av hårrullar och liknar en gammal kristallmottagare.
    — Ursäkta, men det står en dam på balkongen som röker cigarr och vinkar och ropar till folk nere på gatan. Är det här?
    — Han skulle må då! säjer den anabola och drar igen dörren så det dammar.
    Då ringer man väl på nästa dörr. Detta räddningspådrag måste fullföljas. Geb, geb. Blir det inte guldstjärna i boken av det här, så blir det aldrig.
    Fyra långa signaler. Inget svar.
    Det får väl bli magirusstegen då. Såg jag inte ett brandskåp på gaveln där nere?
    Nehej, det finns inget sådant. Men damen med cigarrcigaretten står kvar på sin balkong och röker sig varm.
    Man vinkar. Hon vinkar tillbaka. Sen lägger hon återigen ifrån sig cigarrcigaretten på balkongräcket, formar händerna till en tratt för munnen och ropar.
    Nu hör man vad.
    — Flytt på’re!
    Ett snorkigt budskap efter allt besvär man haft. Flickorna är inte vad de en gång var, varken i Vasa stan eller Havanna.
    Man känner i detta ögonblick att någon tar en i kragen och snor en runt. Man står öga mot öga med en skäggig person som har snusnäsduk och en exponeringsmätare kring halsen.
    — Ska'ru sabba den här scenen också? fräser han. Här har dom hållit på att zooma in den kända författarinnan på hennes balkong, men varje gång de försöker med en tagning kommer det en tjocksmock och ställer sig mitt framför kameran.
    — Asta Jalenius... tre! skriker någon. En klappa smäller. Kameran går.
    Ja, se TV!