Gånge hatt till...
  1985                                                         
Så har det hänt det som man fruktat sedan 1968, filthatten har kommit tillbaka!
    Jag bar filthatt från 1940 till 1966. Kan det inte anses att jag därmed burit de hattar och det lidande som krävs av en man? Nej, sannolikt icke. Trenden anbefaller filthatt, det är nog bara att ge sig. Alla svenska män bar filthatt förr, de kommer att göra det igen.
    Den första hatten kom in i ens unga liv 1940. Den kostade 6:50 på Klarabergsgatan och motsvarade inte mina drömmar. Jag hade planerat att bli Vasastans svar på Clark Gable men nådde inte längre än till Åke Söderblom. Det visade sig senare att jag hade gynnat samma butik där stans revykomiker brukade köpa hattar när de skulle spela dumma bönder i sketcher om mjölkpriset.
    1941 var man istället Orson Wells i “Citizen Kane” och hade en viss framgång på skoldanser, fick till och med följa en söt blondin hem efter ett skutt på Norra Latin. Hon bodde i Mariehäll varifrån det inte gick några bussar tillbaka. Man fick gå många mil för en puss på den tiden.
    1942 råkade unga män i en valsituation. Man kunde bli Gary Cooper i “Saratoga Trunk” eller Walter Pidgeon i “Mrs Miniver”. Det ställde sig åtta kronor dyrare att bli Gary Cooper, varför jag blev Pidgeon, vars hattar fanns på Åhléns. De hade ganska vida brätten och elakt förtal på stan ville påstå att Åhléns sålde dem i tusental på landsorten över postorder. Bönderna tyckte att de skuggade så bra när de satt på traktorn. Jag dristade mig ändå att dyka upp på Skansens dansbana i ett exemplar och blev utskrattad:
    — Vad gör den där typen här, har Nalen brunnit? undrade en tuggummituggande Mrs Miniver från Karlbergsvägen.
    1944 skulle man vara George Raft. Ni har kanske glömt honom? Det var han som speladede gangsterroller som Humphrey Bogart tackade nej till. Han hade fettindränkt, slickat hår under hatten och en bena som var rak som ett pistolskott. Det var väl det som Bob Hope syftade på när han hade varit på en resa genom Texas och sade vid hemkomsten:
    — Så mycket olja har jag inte sett sedan jag lånade en kam av George Raft.
    Han gick emellertid hem på Vinterpalatset, fast man fick uppehålla sig i foajén förstås för att få en anledning att ha hatten på sig.
    Under några ungdomsår i Örebro blev hattarna en förbrukningsvara. I en liten stad lär man känna alla och måste hälsa på samtliga man mötte på ströget, eller Draget som Storgatan—Drottninggatan hette. Varje hälsning innebar ett nyp i hatten och efter tusen nyp gick det hål där fram. Det hörde till sällsyntheterna att krisårens hattar överlevde mer än tusen nyp.
    Den senaste hatten, som man trodde skulle bli den sista i ens liv, köpte jag på MEA 1963. Jag har bilder kvar från tiden och måste, när jag betraktar dem i dag, medge att jag aldrig någonsin varit längre bort från Clark Gable.
    Under de hattlösa åren har filthattar burits endast av excentriska herrar med moralisk styrka därtill. Redan på 70-talet gick Ernst-Hugo Järegård omkring och såg ut som om han just blivit anfallen av en tjäder. En Olof Buckard hade vidbrättade saker som tvingade honom att hålla hårt i räcket för att inte lyfta när vinden ven över Vasabron. Vid något enstaka tillfälle kunde man möta Lars Forssell i en långhårig filthatt, en sådan där som måste lämnas in till schamponering lite då och då, men han var väl tvungen att ha varmt på sig för att inte frysa om kolan, som han säger.
    Den första filthatten på Svenska Dagbladets redaktion dök upp så sent som häromdagen. Jag bad kollegan att få prova den framför spegeln och blev något betänksam. Clark Gable, var är du?
    Dessutom råkade chefen passera i detta känsliga ögonblick. Han sade:
    — Ja, ja, Olsson, men det här är en arbetsplats. Sluta leka nu.
    När de öppnar i morgon köper jag fem rutiga kepsar. Jag skall lägga dem i frysen så jag har.