I tankarna
  1985                                                         
Radhusboendet har sina sidor.
    Södergren i 87:an hade bestämt sej för att den här hösten skulle det bli av. De nedgrävda oljetankarna skulle rengöras. Både Södergren och hans son, som bodde lite längre bort i radhuslängan, besvärades av kondensvatten i oljan. Och Södergren Junior skulle göra det själv. Det var ju en baggis att gräva fram manluckan skruva upp, köra ner en stege och klättra ner med ett öskar och en hink.
    Men Södergren senior tänkte om, sen han hört historien om Berglund i 8:an.
    Berglund i 8:an hade en pinne som stack upp mellan buskarna i rosenrabatten. Pinnen markerade var manluckan fanns. Berglund grävde, Berglund skruvade upp, Berglund firade ner en stege och Berglund klättrade ner.
    Men det var 11 år sen sist och den gångna tidens representationsluncher hade förändrat Berglund. Han kom ner men inte opp. Med armarna låsta utefter sidorna fastnade han i hålet med endast huvudet ovan jord.
    Det såg lustigt ut och lite kusligt också, där låg ett runt huvud bland buskarna och liknade något som blivit över efter franska revolutionen.
    Det var till råga på allt ingen hemma i huset. Barna var i skolan och fru Berglund hade tvättstugan. Efter tio minuter kom det en dam förbi med en shoppingkärra.
    — Hjälp, pep Berglund.
    Damen tvärnitade, fick syn på huvudet, släppte shoppingkärran och sprang skrikande från platsen.
    Sen kom det två damer på väg till posten.
    — Hjälp mej, jag sitter fast, pep det från huvudet.
    Damerna stannade till och betraktade huvudet.
    — Ni skulle må då, sa den ena damen. Till sitt sällskap sa hon: “Att TV ska envisas med den där Dolda kameran... folk går ju inte på det längre”.
    Sen gick dom.
    I radhusområdets lilla snabbköp spred sig ryktet. “Det ligger en full karl i Berglunds rosenrabatt och skriker på hjälp... Det är nog hans svärfar, han lär vara svår på spriten... Ska man göra något för den stackars mannen? Eller är det samhällets sak att gripa in?...”
    Under tiden sprang ett barn hem till sin pappa och berättade, att på Berglunds tomt låg det en fotboll som kunde prata. Pappan tog barnet vid handen och tittade över.
    — Hjälp, pep det i rabatten.
    Det lilla barnet och hans far steg närmare. Fadern sa:
    — Nog har jag lärt mig att man ska trampa ner spaden ordentligt, men det där är väl att ta i?
    — Jag sitter fast, gnällde Berglund.
    — Kan tro det, sa mannen, du har börjat slå rot, kan jag förstå.
    Därpå gick mannen och hans son hem för att ringa brandkåren. “Dom får komma hit med lilla röjningsbilen och dra opp dej med kran.”
    I väntan på brandkåren greps Berglund av ett stort vemod. Grannens hund kom trippande, nosade på Berglund och lyfte på benet. Endast genom att morra som ett misslynt lejon lyckades Berglund få hunden att avstå.
    Så anlände brandkåren, vars personal samlades kring Berglunds huvud och diskuterade fallet. De såg ut som ett gäng svampentusiaster analyserande en märklig sopp.
    — Hur ska vi ta'n? sa dom. Ska vi slå en snara kring roten på'n och hoppas att örona håller?
    — Använder vi gripskopan är det risk att vi skalperar'n, sa en annan.
    — Vi får väl göra som på BB, ta'n med sugkopp, sa en yngre brandsoldat som just blivit pappa och lärt sej.
    Berglunds ögon spelade från den ene till den andre. Uppslagen korsade luften. Man kunde iakttaga att blicken i huvudet mattades något när det blev tal om att gräva upp tanken i dess helhet, vända på den och skaka Berglund ur tanken. Berglund ångrade bittert att han inte nappat på det där saneringsbolagets erbjudande att rensa tanken för 300 spänn. Då sa en förman:
    — Det bästa vore kanske att slå ner honom i burken och vidga hålet med en skärbrännare.
    Detta förslag vann allas gillande. Man begynte trycka ner Berglund i hålet, vilket visade sej överraskande lätt. Rattsch, bom! lät det när Berglund druttade nerför stegpinnarna och slog i botten på den tomma tanken. Sen kom Berglund opp av sej själv.
    Eftersom han i fallet tappat de skiftnycklar som stack upp i fickorna och hammaren som stack upp ur bakfickan, gled han upp genom hålet som i fornstora dar. Han var äntligen en fri man.
    Södergren i 87:an satt mycket tyst sedan man berättat om Berglund.
    — Nå, tänker du fortfarande rensa själv? undrade vi men fick intet svar.
    — Låt’en vara, sa Jansson i 7:an, just nu har han Berglund i tankarna.