Icke begripa
  1985                      
    När jag var ung, ville jag bli sportjournalist. Jag var inte mer än fjorton år men kunde redan stava till Pära Kaufeldt.
    Så här efteråt kan man tycka, att jag hade tur som inte blev det. Att vara sportjournalist måste vara världens marigaste jobb. I lördagens tidning ska man skriva att det är en självklarhet att Wassberg kommer att vinna söndagens storlopp och i måndagsnumret ska man hånskratta åt de pappskallar som trodde så, för det kunde ju en blind höna begripa att han skulle komma trea.
    År ut och år in ska man övertyga läsarna om att Sverige har en god chans att spöa Sovjet i ishockey, “Nu eller aldrig. . .”, för att 24 timmar senare göra sig lustig över alla fårskallar som inbillade sig att något sådant skulle vara möjligt.
    Ännu svårare måste det vara att jobba som referent i radio och TV. Där ska man vara entusiastisk och vråla också. Att vråla, när Gunde Svan stakar in mot mål och guld, kunde man kanske åtaga sig, men det finns kvällar då man förväntas vråla av upphetsning även åt volleyboll i Sollentuna.
    Eller åt det där som dom gör med krokiga käppar, bandy eller vad det kallas. Bollen ser man ju aldrig, men om ena laget kastar käpparna i luften, tyder detta på att det har blivit mål. Det är emellertid så dags att vråla då. Av en referent i etern krävs att han ska vråla redan en tiondels sekund innan käpparna kommer. Jag begriper inte hur dom bär sig åt, de som behärskar konsten.
    Jag är en notorisk felvrålare och skulle aldrig platsa i etermedia. Därför vrålar jag i tysthet hemma vid TV:n.
    — Vajert! står jag upp ur soffan och skriker när Ingemar Stenmark åker.
    — Farsan, suckar barnen, han grenslade ju!
    — Ja, men han gjorde det ju så stiligt! Och flaggan fick han med sig i ett fast grepp mellan knäna!
    Inte blir dom utvisade i Tipsextra när dom blir knuffade i ryggen och grenslar mittflaggan?
    — Skjut, skjut! skriker jag när Håkan Södergren är ensam med Tretjak. Varför sköt han inte den jädrans pappskallen?
    — Farsan, de e blåst för offside, suckar barnen.
    Jag begriper ingenting. Jag tycker att precis varenda målskytt i handboll gör sig skyldig till övertramp. Jag kan svära på att Mats Wilanders bortdömda bollar var på linjen. Och när jag ryar om att Thomas ligger fyrtio meter före Falck-Larsen påpekar barnen att det bara är som det ser ut. Han har innern.
    Det var kanske tur att jag aldrig blev sportjournalist. För dom har ju inte någon humor heller inom sporten. När jag var mycket ung landsortsjournalist fick jag rycka in för sportredaktörn som blivit inkallad till övre Norrland. Det var bandy och alla bandyspelarna på den tiden, utom Karlstads-Göta, spelade i keps.
    Jag skrev att “den mest uppmärksammade i hemmalaget var Ecke Östling, ty han uppträdde i pälsmässa”.
    Då kom Ecke upp på redaktionen för att tvåla till den där stockholmsgrabben. “Va fan vare för roligt med min pälsmössa?”
    En annan gång var det fotboll och jag hade den dåliga smaken att påstå, att en spelare uppförde sig som om han var berusad.
    Då kom hela lagledningen upp och skällde. Det var grymt att skriva på det viset, fick jag veta. Sanningen var nämligen den, att spelaren var berusad. Det var en offentlig hemlighet i hela stan att han var alkis men tilläts spela ändå, bara därför att hans talang sällan förnekade sig ens i berusat tillstånd. Alltid var det någon i supporterklubben som släppte till en kvarting när det drog ihop sig till match. Den här söndagen hade emellertid någon kommit med en pava nittiosex och lagets talang var inte att känna igen. Han roterade lite för sig själv på mittfältet och sparkade i luften. Han var svensk fotbolls förste libero, fast begreppet ännu inte var uppfunnet.
    Att jag inte var nog insatt för att skriva idrott gick slutgiltigt upp för mig en söndag när jag skickades på kvalmatch i gärdsgårdsdivisionen och hörde en lagledare peptalka sina mannar med orden:
    — Grabbar, det här är säsongens viktigaste match. Ingen tar en krök före halvtid!
    — I dag är sporten seriös, understryker barnen.
    — Ssss, säjer jag, föga imponerad, vi hade serier även på min tid.