Ny bil, nya knappar

  1980                                                         

   Vartannat år byter man bil. Förr hämtade man den nya i någon tegelkåk mitt i stan. Man lämnade in tomglaset i ena ändan, for ut med ett blänkande nytt åk i den andra. I dag ska man bege sig till någon av dessa anläggningar som liknar kärnkraftverk och ligger i skogarna halvvägs till Uppsala.
Det är på kommunikationerna man märker att man åldras.
     
Du har väl kört det här märket förr? säger leveransavdelningen och spänner ögonen i en.
   — Visst, svarar man och försöker se ut som om man tuggade tuggummi och sa "Sure, baby", genom ena mungipan.
I själva verket så är man osäker så man skakar. Den nya bilen är nämligen mycket olik den gamla.
   
Den nya bilen har instrumentbräda som ett jaktplan.
Svartlackad panel i år.
   Ett myller av fyrkantiga och runda knappar och rattar med kryptiska symboler, som man i allmänhet inte lär sig begripa, förrän man haft bilen i två år
en annan som hade att göra i fem år innan man snappade att tupp = herrtoalett och att höna = damernas. Små gröna och röda lampor blinkar hemlighetsfullt. Konstiga pip anropar en någonstans ifrån klockraden. Man känner sig som en pilot i någon amerikansk 40-talsfilm från Stillahavskriget. Summer, summer. . . blink, blink. . .
Snart dyker det väl upp japaner också.

   Käckt svänger man ut från leveransavdelningen, kör en kilometer i kallt blod så att man är utom synhåll, stannar sen och kollar nymodigheterna.
   Man startar t.ex värmefläkten och kastar ett gnistrande helljus i nosen på den mötande trafiken. Ett blodtryck i en Mercedes bromsar in och framhåller att man är en ärans idiot. Småländska talar dom också, japanerna.
   Man skruvar på radion och vindrutan förvandlas till ett Niagara. Då måste man förstås sätta igång vindrutetorkarna, men prickar fel knapp och Thore Skogman sjunger "Surströmmings-polkan" så rutorna skallrar. Ny knapp och det blir Bostons promenadorkester.
   Det är vansinnigt spännande att byta bil. Trots att man håller sig till samma märke är ut och år in, sörjer fabriken för att man ska känna sej evigt vilsen. Biltillverkare älskar att blanda knappar. Det som har legat till höger om ratten sedan 1967, ligger nu till vänster, såvida det inte ligger mitt fram eller rentav under knävecken. Choken, som man drog ut nånstans till vänster och som frun tyckte var så förträfflig att hänga handväskan på medan hon körde, är i år placerad på durken. När man drar i det som har varit choke sedan 1967, flyger motorhuven upp. Luring, luring!
   Varför seglar fimparna till väders och lägger sig i baksätet när man stoppar dem i askkoppen? Svar, den är inte askkopp i år utan friskluftsintaget. Fläkten? Kan det månne vara knappen med en ringblomma på? Ska man våga peta på manicken ifråga? Försöka duger. Bravo, tydligen rätt gissat för kepsen blåser av och lägger sig i baksätet även den. Det känns tryggt att veta för framtiden, att det är rymliga baksäten på den här modellen.
   På 50-talet köpte jag en begagnad Vauxhall för 450 kronor. Den flaxade med pilarna som en glad tax varje gång jag trampade på fotbromsen. Jag inser nu, att den var före sin tid. Om man inte börjat med bilbesiktning i det här landet, hade jag förmodligen haft den kvar än i dag. När besiktningsmannen tände halvljuset rusade bilen huvudstupa in i en betongvägg och blev skrot. Jag fick aldrig något märke att klistra på rutan, fick inte ens låna en säck att ta hem bilen i.
   Jag kände en person som vid ett bilbyte råkade ut för det fatala, att cigarettändaren och strålkastarknappen hade bytt plats mellan modellerna. Denne person släckte ljuset för sig själv på en slingrig väg i mörkaste Småland. En odalman från orten fann honom sittande i en hässja med en krokig Chesterfield i mun.
   — Kan jag göra något för er? undrade odalmannen
   
Ja, ha'ru en tändsticka? sa mannen med krokig Chesterfield.
   Bilism är en gren för kärva män med goda nerver.
   På min nya bil kan man inte dra startnyckeln ur tändningslåset med mindre än att backen ligger i. Det har jag faktiskt lyckats med, fast det var ett par patrullerande konstaplar som tog sig åt batongerna, för man fick ju backa hela Sveavägen ut innan det lyckades.