Sitt ned
  1985                                                         
Hösten är kommen med alla pockande plikter. Man måste vara körklar.
    Fotvård på morron, örondoktorn en timme senare och sen full gas över till tandläkaren för att pyssla om en tand som kinkar. Och så har man en infektion i kroppen som bara Sabbatsberg kan ta hand om.
    Man känner sig till slut som en gammal Amazon som bollas runt till diverse verkstäder för att klara besiktningen.
    — Har ni tid? undrar Sabbatsberg.
    — All tid i världen, vad gör man inte för sin hälsa.
    Nej, beställt tid har man dock inte.
    — Tå plir tet akyten, säjer Sabbatsberg som fått en svartögd Emma från Sydeuropa i luckan.
    — Sitt ned, säjer akuten.
    Väntrummet myllrar av mer eller mindre akuta fall. Till samtliga säger en sköterska i vitt:
    — Sitt ned!
    Efter två timmar framställer man en försynt förfrågan om när det eventuellt kan bli ens tur?
   — Snart, säjer en Audrey Hepburn i vitt, sitt ned.
    Efter fyra timmar och en kvart ropas man upp. Man ska till en pall i själva akutkorridoren.
    — Doktorn kommer snart, sitt ned, säjer en Marilyn Monroe i vitt.
    Korridoren är full av akuta människor på pallar. På ett par rullbårar ligger gamlingar som stönar svagt. En äldre man som ramlat omkull på hemmet där han vårdas och brutit benet, stönar högljutt. Hans nyponpigga hustru, som uppenbarligen bor kvar hemma i lägenheten men följt honom från hemmet och hit, hyssjar på honom.
    En Inga Gill i vitt skyndar till när han ojar sig som värst.
    — Han har ont, säjer hustrun.
    — Eller också yrar han av sprutan, säjer Inga Gill. Han kanske inte är riktigt klar i huvudet?
    — Var är vi nu, frågar hustrun på prov.
    — Sabbatsberg förmodar jag, stönar den gamle mannen.
    — Vilken månad har vi nu? testar sköterskan.
    — September för fan, fräser den gamle. Men det gör ont.
    Sköterskan hämtar en pall och säjer till frun: Sitt ned.
    Äntligen får man chansen att träffa en doktor, ett förtjusande flickebarn i 25-årsåldern, AT-läkare. Men först ska man förhöras av en Lill Lindfors i vitt.
    — Har ni varit på Chirrpoll förut?
    — Inte vad jag kan erinra mej, men jag har varit på Kilimandjaro, det är kanske i trakten?
    — Chirrpoll betyder kirurgiska polikliniken, säjer Lill och snörper på munnen.
    Sen kommer flickan som ska bli doktor.
    — Eran journal är ju inte framtagen! utbrister hon.
    — Nej, jag har bara varit här i fem timmar, så Audrey, Marilyn, Gill och Lindfors har kanske inte hunnit?
    — Sitt ned, säjer AT-doktorn och försvinner på en halvtimme.
    Akutfallen på pallarna knotar. En brusig polare från livets skuggsida, som har armen i blodigt bandage, säjer:
    — Hade man en spänn för varje gång dom säjer “sitt ned” skulle man vara stenrik. Jag har suttit ned sen elva.
    En lika brusig ledsagare skrattar så att det ekar i korridoren.
    Ajajajaj, gnyr den gamle på båren.
    — Säjer dom “sitt ned” så ska man passa sej, skrattar ledsagarn. Det fick jag lära av farfar när han kom hem från Staterna. Han var där i arton år. Det fanns dom som sa att han levde på att jobba i en bilfabrik. Och så fanns det dom som sa att han levde på att lura dumma bönder från Småland. Skit samma.
    Farfar sa:
    — Gör aldrig som folk säjer. Det var det enda misstag Bourbon Jack gjorde i hela sitt liv. Sitt ned, sa dom och han gjorde som dom sa. Och så var det elektriska stolen.
    Korridoren fnissar åt denna historia. Den gamle på båren skriker ömsom “haha” och “hoho” och “ajaj”. Hustrun reser sig från pallen och baddar hans panna. En Carola i vitt kommer trippande. Och visst ropar hon käckt:
    — Varsågo å sitt ned!
    “Både stat och kommun måste stå upp för vårdsektorn”, fastslog ett landstingsråd häromdan. Vi försöker så gott vi kan, men alla berörda ropar:
    — Sitt ned!