Undvik lejon!
  1985                                                         
Det börjar tydligen bli inne med cabrioleter igen.
    Jag tänker inte köpa någon. Jag har ägt fyra cabrioleter och ådragit mig de örsprång jag skall ha i mitt liv. “Fäll ned suffletten och du har himmelriket nära” står det i en cabrioletannons jag nyss begrundat. Där står vidare: “Sommarvindarna i håret, naturens alla dofter i näsborrarna...”
    Kyss mig baklänges, det enda jag fick i näsborrarna på min tid var den fräna stanken från sädesfält som man gödslat med hönsbajs.
    I åtta år rullade jag omkring som en typisk cabrioletägare, varmed menas en man med rutig keps upp till och blåskatarr nedtill.     Luftströmmarna i en cabriolet följer sina egna lagar. Luften ligger och rullar som en cylinder i baksätet, vilket innebär att allt som barnen lämnat därstädes kommer seglande kring öronen på en. Vid 50 knyck kommer biobiljetterna, vid 60 ryker alla kolapapper ur askkopparna, vid 70 kommer det kuddar, vid 80 kommer hela suffletten och slår igen om föraren som en råttfälla.
    Det var emellertid inte dessa olägenheter som i första hand fick mitt beslut att lämna cabriolet världen att mogna.
    Det var inte heller det evinnerliga ösandet. Så fort man parkerar en bil med suffletten öppen dränks hela stan av det värsta skyfallet i mannaminne. Öskar eller åtminstone pump är ett måste. På min fjärde cabriolet borrade jag fyra hål i golvet för dräneringens skull. Jag var först i Sverige med dyvikare i bil.
    Nej, jag bytte till limousine mest därför att jag hatar att bli utnyttjad.
    Vänkretsen, grannarna, arbetskamraterna, alla upptäckte mycket snart att en cabriolet var en liten lastvagn med otrolig kapacitet. Fällde man ned både sufflett och baksäte fick där plats ett bohag för en mindre familj.
    Min första cabriolet av årsmodell 1955 fick frakta TV-apparater runt hela Stockholms län. Det var den tiden nämligen, då alla skaffade TV och apparaterna var stora mojänger på den tiden, omfångsrika möbler på fyra ben med radio och plats för grammofon till vänster om bildrutan.
    I höjd med min andra cabriolet hade vänkretsen börjat investera i hushållsstandard. Jag körde tvättmaskiner, diskmaskiner, frysboxar och torktumlare dag och natt. Särskilt slitsamt var det till jul, ty vänkretsen hade upptäckt att jag hade plats för sex julgranar åt gången om man ställde dem upp. Vid leverans till Lidingö blev jag hejdad på Sturegatan av en polis som ville påstå att jag överträtt hastighetsgränsen. Eller som han uttryckte sig:
    — Det var en jäkla rulle på den här skogen!
    Den sista cabrioleten höll jag aldrig på att bli av med, ingen bilfirma ville ta den i inbyte. Den luktade nämligen.
    — Fy farao, sade en försäljare på bilföretaget vid Lindhagensplan och steg grön i ansiktet ur bilen efter en testvända runt kvarteret. Vad är det som stinker?
    — Ett lejon, sade jag.
    Mannen vägrade att tro mig. Likväl talade jag sanning.
    Vi skulle göra ett reportage om en djurtämjare och hans lejon, fotografen och jag. Det var ett ganska ungt lejon och vi hade bestämt oss för att fotografera detsamma i folkmyllret på Hornsgatan. Vi var mycket spända på allmänhetens reaktioner.
    Tämjaren satt bredvid mig där fram med lejonet på durken när vi körde Södertäljevägen in mot stan. Plötsligt var vi uppe i 90 knyck och jag fick inte loss foten från gasen ty lejonet pressade fast den med sin starka framtass. Det var inget annat att göra än att trampa ur, frilägga växeln och rulla in till vägkanten och placera lejonet i skuffen bakom baksätet. Nu råkade detta vara en bil med svansmotor. När jag i kurvan från Liljeholmsbron ned till Hornsplan petade in tvåans växel för att bromsa och motorn spann upp i varv med ett ylande, så blev lejonet så förskräckt att det bajsade på sig.
    Jag körde med suffletten öppen i tre veckor men lukten var mycket intensiv.
    Alla bilhandlare betraktade mig med vämjelse. Andrahandsvärdet sjönk mycket dramatiskt. Än i dag möter jag luttrade män i bilbranschen som frågar hur lejonet mår.
    Detta var i all hast de erfarenheter jag ville dela med mig av, nu när det tycks bli populärt med cabrioleter igen.